Drömmen om Hawaii är sann, men vägen hit ett litet h-e. Kokosnötter, blommor, vänliga polynesier, hula och surfare finns här. Enorma dyningar, konstant kuling och jättevågor i två av tre veckor på vägen. Idiotgungande båt så man kunde bli galen. Om vägen är resans mål, som Karin Boye skriver, så håller vi absolut inte med på den här sträckan.

Men första dagen iland blev vi botade från vår tidigare inlärda rädsla för amerikanska myndighetspersoner. En rund leende hamnkapten berättade att han varje jul kör upp på öns högsta berg, Mount Kea, och hämtar ett lass snö. Så bygger han en snögubbe i trädgården till barnbarnen. Den står i några timmar…

Första dagen blev också vår undran över att vara ensamma på jul, fixad. Vi blev direkt inbjudna på två partyn från andra långseglare i Hilo. En juldagsfest på amerikanska båten Romany Star och ett nyårsparty på svensk/tyska Orca. Besättningen på Little Tina är i 25 årsåldern och har seglat sin minimala båt (20 fot)i trettio dagar(!)från San Fransisco. De påminner ytterligare om saknaden efter våra barn i jul. Tur att Skype finns! Och för övrigt:

Jag en ensam sjöman är,

långt från svenska kustens skär,

skall jag fira julen här uppå Hawaii.

Här finns ingen smyckad gran,

ingen snö på juleda’n,

och i solsken ligger båten här vid kaj.

Det är julkväll på Hawaii,

men jag längtar hem till nord,

där de kära nu samlas vid helgsmyckat bord.

Här finns allt i överflöd,

så jag lider ingen nöd,

men det lindrar ej hemlängtans glöd.

Klockor ringa julefriden in,

klangen bringar ro i varje sinn.

Det är julkväll på Hawaii,

från dess blomstermängda kaj,

längtar jag hem till vinter och snö…..

PS Vi hittade ett fantastiskt starkt hårutväxningsmedel från frangipaniblomman i en hälsobutik på Hawaii