Vi ligger ankrade i Barra Navidad (Julbukten; visst låter det poetiskt på spanska), i en helt skyddad lagun, innanför landremsan där Julbyn ligger. Palmer vajar runt oss och vi kan höra oceanen utanför vräka kraftfull dyning mot klipporna. Ariel har knappt rört sig på en vecka så våra sjöben har förmodligen vandrat iväg en bra bit. Varje morgon kommer en lokal bagare i en sliten liten brödbåt och några andra entreprenörer har förvandlat sina öppna snabba fiskebåtar till vattentaxi. Så inget brödbak den här veckan och inget jobb med dinge, utombordare och vågor för att ta sig iland. Baslyx!

De lata eller rika eller … (de skyller på att de måste tanka vatten) amerikanska vännerna ligger i marinan intill. Några båtar har legat där i flera månader. Vi säger inte nej till att hänga med in på hotellet, bada i poolen högst upp på sjunde våningen och avsluta med en varmvattensdusch. Vi hänger också med på gruppbesök till happy hour Margarita restaurang, revbensgrillkväll med Elvisimitation, taco med gänget kväll och hemmahosupplevelse i mexikanskt hus. Oj, nice och lyxglidarliv men var är vi, Kanarieöarna?

Våra goa vänner på kanadensiska Enchanté seglar in. De låter sig också charmas av byn och omgivningarna, men nu är det dags för långa vandringar, simning och bad i det salta havet och en taco på gatan med mexikanerna.

Tio härliga lata dagar (även om vi åkte på varsin förkylning i mitten och Eric bytte olja i motorn och smorde alla vinscharna när jag var sjuk).

Så är det dags, tiden är slut, vi inser att vi har kommit till vägs ände den här gången. Efter att ha seglat söderut genom Alaska, Kanada och Mexiko under fyra år är det nu dags att vända. Den här delen av äventyret är slut. Att segla tillbaka till ställen där vi redan varit ger ingen näring till upptäckar lustan.  Om ett par månader ska vi ta upp båten i norra Mexiko för att flyga hem under orkansäsongen och till hösten bär det västerut i Stilla havet mot Hawaii och Mikronesien. Vi försöker fortsatt fånga våra drömmar …