Långseglarlivet har som alla liv framsidor och baksidor. Till framsidorna hör möten med andra långseglare från hela världen. I San Fransisco börjar nu samlas båtar som efterhand ska ge sig vidare söderut mot värmen och Mexiko. En belgisk, en fransk, en australiensare, några amerikaner och tre holländska båtar so far. En av de holländska båtarna seglas av ett par på 74 år som varit ute i tolv år. De har börjat planera sin hemsegling nu.
Häromdagen var det fest ombord på Ariel IV. Pizzafest med en ”kidboat” som i gamla tider under världsomseglingen. Fast vi har ju tyvärr inte några barn ombord längre. Det var härligt att ha tre glada barn med föräldrar från belgiska båten ”Let it be” på besök. De har seglat i fyra år och börjar nu fundera på var i världen de ska flytta i land. Costa Rica stod högst upp på listan.
På ankarplatsen ligger förutom långseglarna ett antal mer eller mindre vrak, som tycks ha legat där i flera år. Små slitna båtar med ankarlinorna fulla av växande sjögräs. Vi möter dem som bor ombord, på dingebryggan, där Ariels ljusa rena dinge samsas med gummibåtar i obeskrivbara smutsfärer eller nästan utan luft, halvsöndriga plastdingar och en gammal trä eka som knappt håller ihop. Lite längre bort bor en grupp överlevande hippies i fallfärdiga husbåtar. De odlar i små växthus gjorda av överbyggnader från gamla fiskebåtar.
Vi förstår att några av San Fransiscos ”hemlösa” har hittat ett alternativt liv och att staden stöttar dem i det. Toaletter finns att tillgå och posten levereras. Kanske människorna ser lite slitna ut men de har samma underbara utsikt som rikingarna i husen liten bit bort.
