Kan nån vara snäll och slå upp vad arctic char heter på svenska. En stor vacker fisk, släkt med laxarna. I mynningen till den flod som rinner ut i Cambridge Bay fanns ett helt gäng inuiter som fiskade arctic char på väg uppför floden, med spö. De fick massor av fisk. Vi köpte flera stycken och äter nu härlig arctic char tillagad på alla möjliga sätt; stekt, kokt med olika såser, gravad, i paj och i sallad. Konserverna vilar ett tag tryggt under durken.
Flodfiskarna hittade vi när Bram, som ansvarar för energiförsörjningen i Cambridge Bay, hittade oss på en dammig grusgata, huvudgatan i Cambridge Bay. Det var söndag och vi var äntligen utvilade efter en hel natts sömn för ankar. Bram körde oss i sin fordbuss från 1984 på de mest steniga småvägar man kan tänka sig till runt bukten till vraket av Amudsens mindre båt Maud, och till tundrans grönaste delar intill floden där myskoxarna trivs. Bram urskuldade sig, när vi inte såg någon myskoxe, med att förra året hade varit ett sådant då inuiterna fått jaga tvåhundra stycken oxar. Antalet regleras och vissa år får de inte jaga mer än några få. På väg tillbaka trodde sig Lotta se en myskoxe men Bram, med sina tränade myskoxögon, sa att det var en sten. Lotta kollade i sin kikare. ”Stenen har päls”, sa hon. Vi fick några fina bilder när oxen reste sig, gick ner till floden för att dricka och sakta lunkade iväg för att få vara ifred. Bram var förvånad över att hans pålitliga myskoxögon inte funkat. Han och ingen annan av alla människor som hjälpte oss på olika sätt i Cambridge Bay ville ha betalt. Människorna här i denna lilla avkrok av världen var de mest vänliga generösa och hjälpsamma vi någonsin träffat.
Vintern närmar sig. Det är konstigt att tänka sig att de första snöfallen och den första nyisen kan ligga bara några veckor bort. Vi har haft sol och uppemot tio grader och några dagar kunnat sitta på däck och fika i ”vanliga” kläder. Men vi vet att vi måste hålla vår tidplan så inte vintern och isen fångar oss. Efter två korta dagar i Cambridge Bay tog vi hem ankaret på nytt. Hamnbesöket innebar som alltid intensivt arbete. Det tar tid att fylla 400 liter diesel och 500 liter vatten med hjälp av dunkar och gummibåt. Provianteringen gick fort, det fanns inte så mycket i affären. Internetärenden fick vi fixa i byns fina skola. Nu hade vi fem dygns segling framför oss till nästa hamn. Vi seglade ut ur den mer skyddade övärlden, via Amundsens Bay till Beaufort Sea. Ut på öppet hav. Vi hoppades att vädret skulle vilja oss väl. Nästa angöring skulle förmodligen bli den sista i Kanada. Sedan väntar en riktigt lång långsegling längs Alaskas norra kust.
