Så angjorde vi det stora landet i väster, Alaska, USA. Eric och jag har aldrig varit där. Vi har inte haft intresse av det landet, särskilt inte under Bushtiden. Men nu känns det spännande och särskilt att besöka delstaten längst i norr. Alaska tillhörde Ryssland ända fram till slutet av 1800-talet strax innan guldruschen och hette då Aliaska. Jag sov när vi seglade över gränsen men Kåre och Niklas som hade vakt, tog bilder både på GPS:en då gränspositionen kom upp och på landkonturen. En västlig motvind var väntad så vi tog tillfället till att ordna halvvägsfest i Demarcation Bay. Tro det eller ej, vi har seglat och seglat och är igenom själva hjärtat i Nordvästpassagen, men vi har lika lång väg kvar, nästa tretusen sjömil till Anchorage. Festen började med flaggceremoni på däck. Eric blåste falskt i mistluren, sänkte den kanadensiska flaggan och hissade den amerikanska tillsammans med den gula Q-flaggan. Vi undrade om US coastguards har koll på att vi har angjort deras land. Festmynyn som följde var gravad arctic char, matjesill med potatis och tillbehör, öl och snaps. Allt detta specialsparade godsaker för halvvägsfesten och verkligen inte dåligt för en långfärdsbåt på konservburksnivå. Efter maten tog vi dingen iland och byggde ett meterhögt lägerbål av de mängder av drivved som låg på stranden. Vedens märkliga former genererade spännande bilder i flammorna. Björngevären var med iland förstås som vanligt, en flaska vin och den sista lyxosten. Återigen funderade jag på det fantastiska i att vara i Arktis, helt ensamma i världens största vildmark. Storheten, skönheten avsaknaden av mänsklig påverkan. Två små renar, caribous, stod och tittade på oss. De var nyfikna, kom försiktigt närmare och vädrade intresserat. Eric tittade på dem i gevärets kikarsikte, men la ner det igen.