september 30th, 2010
 I hamn i Dutch Harbor, vad händer? Harbour master meddelade via VHF vilken fiskebåt vi skulle förtöja utanpå. Tull och immigrationsmyndigheten kom ner i båten i form av Stephanie. Snygg och trevlig kvinna i uniform ställde några frågor om båt och besättning, inte ett ord om vapen, den fråga som vi varit mest oroliga för. Inköp av billig cruisingpermit för ett år, lite trevligt småsnack så gav hon oss sitt kortnummer så vi kan handla förmånligt i mataffären. Så var vi inklarerade och lagligen i USA.
Efter sju seglingsdagar orkade vi inte gå och handla och ville inte laga konservmat, puben Harbor Wiew som råkade ligga hundra meter bort, blev vårt mål. Jättestora pizzor och jättestora tillbringare med öl. En hel del skålar för Nordvästpassagens lyckade genomkorsande. Norvästpassageseglarna blev lite snedseglare den kvällen. Det var lördag. Först kom de raggiga krabbfiskarna i ruffa kläder, många med skägg och långt hår. Sedan kom lokala ungdomar, aleutians, vänliga med glada skratt. Vi dansade tillsammans med dem, eller rättare sagt studsade runt golvet i nyframplockade gympadojor. Polarstövlarna fick vila några dagar. Vi hade kämpat hårt och kände oss jäkligt stolta och glada.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
september 30th, 2010
 Till vår besvikelse kom Ariel IV aldrig till St Pouls Island, ön som vi spanat in i piloten och upptäckt vara mycket spännande. Där finns en av Berings havs mest intressanta fågelkolonier. Väderläget ändrade sig igen. Efter starka vindar i orkanens ytterområden skulle följa ett nytt lågtryck med sydliga vindar, för oss rak motvind. Pest eller kolera? Valet blev självklart starka medvindar och vi dundrade fram över oceanen i maxhastighet med starkt nedrevade segel. Ariel gungade så vi tyckte oss försöka sova i en torktumlare. Hålögda levde vi oss igenom de sista dygnen till havs. Efter sju dagar dök så de höga bergen runt Dutch Harbor upp ur dimma. Gröna, mjuka former, med ett och annat litet träd på. Dem hade vi inte sett på flera månader. Magic! Wow så spännande att runda det yttersta kapet för att vända in mot hamnen. Vinden var riktigt hård. Vi kunde inte gippa och när Ariel styrde upp för att istället gå över stag, slog focken som en rasande. Genuan var helt inrullad sedan länge. Eric kämpade på fördäck och fick som minne ett jack i pannan. Tills slut kunde vi i alla fall styra in mellan de fräna krabbfiskebåtarna vi sett på TV i Sverige. Där låg Seastorm, Bulldog, Northern Star och många fler. Tusentals krabbfiskeburar på kajerna, nät och bojar överallt. Vi hade kommit till ett av världens mest coola platser; Dutch Harbor, Alaska.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 29th, 2010
 Solen gick ner i väster över Berings hav. En strålande fullmåne kom samtidigt upp i öster. Himlen sprakade av färger som aldrig kan återges på bild. En ensam stormsvala dök och lekte som ett busigt barn, upp och ner runt båten, svingande sig i uppåtvindar. För mig blev stunden en sorts andlig upplevelse i naturens skönhet. När jag kikade ner i salongen satt Kåre vid fotogenlampan, med en kopp rött te lutad över en bok. Niklas och Lotta hade vakt och stod i aktre sittbrunnen, pratande och skrattande. En svag slinga av klassisk musik nådde mig från båtens inre. Eric satt i stora sittbrunnen, kuvösen, och skrev i sin dagbok. Jag kurade bredvid och skrev min blogg. Ariel IV, vårt hem, strävade på i sex knop och la lugnt sjömil efter sjömil bakom sig. Inget land i sikte. Berings hav är stort.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 26th, 2010
 Kökslagen bakar bröd nästan varje dag. Tio olika Finax färdiga mjölblandningspåsar finns att välja på. Igår bakade Kåre franskt lantbröd, idag bakar Jörgen trekornsbröd. Niklas och Lotta gör kakor, i förrgår chokladbollar, igår mandeltårta(!) Alla experimenterar med kryddor i maten nu när vi har tid, och särskilt när konserver ska hottas upp. Det doftar i båten av ingefära, vitlök, kanel, curry och nybakat bröd. Det doftar godis också, när olika hemliga godispåsar kommer fram ur gömmorna och överraskningsläggs i en burk vi har gemensamt i en korg. Ibland är burken tom, ibland full.
På toa luktar handdukarna surt som sjutton. Kökshanddukar och trasor är inte sämre. Lakanen i sovkojerna sänder ut en nattstånden mindre angenäm lukt om man kommer nära. Våra Woolpower underställ lever upp till löftet om att inte lukta, men resten av oss doftar inte rosor. Sex par varma ullsockar bär personliga lukter med sig och runt lika många polarstövlar, som står uppradade i kuvösen, sprider sig en intressant luktkomposition.
En skolad näsa skulle kunna göra en intressant exkursion i Ariel IV:s innandöme.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 25th, 2010
 Vi har bitvis haft det kämpigt på vår väg genom Nordvästpassagen, med isen och även med kylan. Men själva seglingen har varit ganska godartad med oftast lätta vindar och tyvärr en hel del motorgång. Vädersystemen i Berings hav är helt annorlunda. Nästan alltid vind, ofta mycket vind och oftast skiftande och byig vind. Efter fem dygns segling kände vi oss ganska slitna. Ingen såg fram emot att bli väckt för kränga på sig kläder i en hoppande båt och kravla sig upp till sin vakt. Jörgen vaknar lätt när det är hans tur kl 24. Antingen har han redan vaknat av sig själv eller så viskar Lotta, som är före honom, tyst hans namn in i kojen. Jag väcker Kåre, men hans lampa är oftast redan tänd när jag fått av mig seglarstället. Jag tror han har satt väckarklockan, för att hinna vakna fem minuter innan det är dags. När Jörgen ska väcka Niklas klockan fyra är det kolmörkt i hans dubbelkoj men Jörgen vet var Niklas huvud finns och klappar nätt. När Kåre två timmar senare ska väcka Lotta i samma koj famlar han runt i mörkret men hittar inget huvud att klappa. Lotta har rullat över på Niklas sida. Ficklampa på, surprise, surprise! Sista väckning är när Niklas väcker mig klockan åtta med en lätt klapp på axeln. Jag brukar krama hans hand så han vet att jag är vaken utan att vi behöver säga något. Vi vill inte väcka Eric som ligger i kojen ovanför. Kapten är nattvaktsfri men han är oftast uppe flera gånger och revar segel eller kollar navigation. Om han fått sova skapligt väcker vi honom klockan tio till ett långt dagpass. Mellan alla dessa väckningar och insomningar smyger vi omkring i båten och försöker tyst fixa nattblåbärssoppa, morgongröt eller diverse mackor. En Big Brother kamera skulle fått sig ett gott skratt.
Kommentera » | Inga kommentarer »
september 25th, 2010
 En tromb, som vi sett på väderfaxen, hade ökat i styrka och klassats upp till orkan, femtio sekundmeter vind och tio meter vågor. Den rörde sig från Vancoverområdet norröver upp mot oss och förväntades i sin utkant nå vattnen utanför Anchorage och Dutch Harbour. Vi ville inte hamna ens i utkanten av en orkan. Även om vinden mojnat brukar hög jobbig sjö ligga kvar, en seglares mardröm. Det går varken att segla eller gå för motor. Båten kränger och far som en tappad kork.
Vi hade seglat förbi Nome och var på väg direkt till Dutch Harbour. Vår äventyrstid för den här gången är på väg att rinna ut. Men vädersituationen tvingade oss att vänta några dagar med att angöra Dutch Harbour. Vi la om kurs, tjugo grader mot sydväst, mot en liten ö mitt i Bering Sea, St. Poul Island. Omkring fyrahundra invånare. Spännande! ”Finns det någon pub där?” frågade Kåre.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 24th, 2010
 Klockan var halvett på natten. Jörgen och jag stod på vår vakt, på bänkarna i aktre sittbrunnen, med armbågarna på sprayhooden framför. Vi spanade ut i natten, konstaterade att Karlavagnen och Polstjärnan var på plats, Cassiopeja syntes över oss och Plejaderna en bit bort. Mareld skvätte upp i kölvattnet. Ett svagt norrsken suddade ut Vintergatan. En stark fullmåne lyste upp natten. Månen speglade sig i de olika vågor och krusningar som vinden gav upphov till. Först tyckte vi oss se en stor stad på avstånd, med höga skyskrapor, kanske New York. Den lyste och lockade över horisonten. Så lösgjorde sig en rad små ljus och började studsande röra sig mot oss. Först såg det ut som en armé i raka led men de förvandlades snart till vad vi tyckte, hoppande snälla gubbar. De närmade sig Ariel IV och snart fanns de i massor hela vägen från staden till båten. Men ingen kom ombord utan de samlades i grupper och förvandlades till ett gäng lysande stjärnor alldeles framför oss. Så gick månen högre upp och hela vår fantastiska upplevelse försvann. Vi seglade nu i en vanlig bred lysande mångata.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 23rd, 2010
Berings sund, Berings hav, långt, långt norrut, namn vi läst om i beskrivningar av tuffa polarfarare som kämpat sig mot Nordvästpassagen i rykande storm och med nedisad rigg. Vi seglade söderut och solen sken. Ryssland om styrbord och USA om babord. Vid Berings sund hade lufttemperaturen gått upp till omkring 10 grader och vattendito till 8 grader. Under dagvakterna låg både mössor och vantar kvar i sina lådor i kuvösen (främre sittbrunnen). Ariel VI dundrade i sju knop förbi det ena fantasieggande kapet efter det andra, Point Franklin, Icy Cape, Point Hope, Cape Krusenstern och tillbaka över polcirkeln. Vi var inte längre i Arktis. Alla kriterier för var Nordvästpassagen slutar, var därmed uppfyllda. En del säger som vi, att målet är uppnått vid Point Barrow, en del anser att Berings sund är slutpunkten, några få menar att man måste ha passerat polcirkeln. Den stora champagneflaskan är fortfarande oöppnad. Den väntar på att besättningen ska komma i hamn. Senaste hamn var Cambridge Bay. Nästa blir kanske Nome, eller om vinden vill, Dutch Harbour.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 22nd, 2010
 Framme vid den hemliga(?) spaningsstationen såg vi plötslig en levande människa som öppnade en stor dörr. Vi stegade modigt vidare och tänkte att vi måste fortsätta tro på att människor är goda, även amerikanska myndighetspersoner. Mannen i dörren visade sig vara en mekaniker som log mot oss och sa ”Välkomna, ni måste vara från segelbåten härutanför. Vi tog foton på er igår kväll. Hit har inte kommit någon segelbåt förut. Kom med och möt stationschefen.” Tony, stationschefen, i slitna jeans och gammal t-shirt, hälsade oss leende välkomna och bjöd in oss till den lunch som stod serverad till stationens just nu 17 anställda. Tio som han själv basade för med spaning, väder, flyginformation och kök. Fem som arbetade med att sanera mark efter tidigare byggnader. Två som var där för att studera valrossars beteende. Eric följde med dem ut i dingen och fick se valrossarna simma och leka. Förutom lunchen fick vi av Tony lådvis med mat som annars skulle slängas, underbara duschar, tvättmöjligheter, internet och varsin glass(!). Och så mötte vi John som väntade på transport hem. Den pråm som skulle hämta alla hans saneringsmaskiner var försenad. Han körde oss upp till domen på toppstationen och hur många gånger som helst fram och tillbaka till dingen med vattendunkar. Vid dagens slut var vattentankarna på Ariel IV fulla och vi var ytterst förvånade och himla glada över det fantastiskt härliga mottagande och all den hjälp vi fått från det vi trott skulle vara stränga myndighetspersoner.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 21st, 2010
 Så seglade vi sakta i lävind längs kapets nordsida och spanade efter bäckar eller större vattendrag som skulle kunna ge oss niohundra liter vatten till tankarna. Nu fanns inget vatten alls kvar på toa. Vi blev tvungna att borsta tänderna och tvättade oss med hjälp av lite vatten i en gammal youghurtburk som vi fyllde på efterhand. Har du provat en hel morgontvätt i en dl vatten? En stor björn vandrade över bergssidan vi seglade förbi. På en hög kulle stod en dom som liknade de radarspaningsanläggningar vi tidigare sett längs kusten. Vid bergets fot låg en samling hus. Inte en människa fanns att se, en rad stora maskiner och lastbilar stod stilla. Ljusen längs flyglandningsplatsen vid stranden blinkade. Hm, vad var detta? Jörgen funderade över TV serien Lost när vi nästa dag vandrade upp mot husen. Den ena skylten efter den andra förmedlade Förbjudet område. Ingen fick vara där utan tillåtelse från Station Commander. Det var helt tomt och tyst överallt. Färgen hade flagnat från husen och gigantiska parabolantenner längs vägen var närmast rostiga. Tomt? Övergivet? Här fanns utmärkningen ”abandoned” på Google. Hemlig amerikansk spaningsstation? Vad skulle hända med oss, vi hade inte ens klarerat in i USA.
Kommentera » | 1 Kommentar »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
