juli 7th, 2010
… men inte här, bara kulingvarning nr 605 för Kangikajik och Aputiteq. Ingen kuling-gale-varning längre för Timmiarmiut och Nunap Isuata Kangia.
Ena dagen den andra lik heter det ju, men Danmarks Sundet mellan Island och Grönland har visat många ansikte, första dagen ut mest regn men både segling och motorgång, nästa dag en skön segling utan att vi rörde vindrodret en enda gång. Igår hade vi upp till 25 knops vind och höga vågor som kom rullande över däck. Trots det fick vi två utsökta mål mat och njöt av det dramatiska havet. Idag vaknade vi till solsken, klar blå himmel och ingen vind! Motor hela dagen, vi har nämligen en tid att passa! Vi vill utnyttja alla väderfönster vi kan få. Vi kommer att få en liten kuling i natt och det innebär att på baksidan minskar vinden lagom då vi angör kusten. Vi får räkna med isberg och drivis enligt sista iskartan 30 sjömil ut. Vi fick också veta av Iscentralen på Grönland att det var isfritt, förutom isbergen så klart, i Prins Christians Sund så vi har lagt vår waypoint strax utanför. Visar nu 184 sjömil kvar. Inatt får vi nya väder och iskartor som förhoppningsvis stämmer med dom gamla och våra planer. Vi såg en val igår, fortfarande och över hela passagen ständigt dessa våra favoritfåglar, Stormfågeln och havssulan. Bengt solade i sittbrunnen idag men annars har vi alla fått en fin färg i ansiktet idag. Det ser onekligen väldigt svart och lite olycksbedådande ut söder om oss, svarta låga moln och dramatisk himmel, vi får väl se om dom har rätt att det ”bara” blir en kuling.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
juli 6th, 2010
 Andra dygnet till havs. Danmarks strait. Kurs 245 från Island mot Grönland. Slör med kraftig dyning. God NO-vind. Tankarna flyger.
När får vi se första Isberget? Längtar och spanar, fast jag vet att det rimligtvis är minst två dygn kvar tills vi kan se is och land. Funderar en stund över vad det är som är så magiskt med Isberg. Jag har några saker i naturen som, när jag ser det, fyller mig med glädje och frihetslycka. Utsikten från en fjälltopp, fria delfiner, valar, vita vidder och, just det, Isberg. Isberg är magiska, fantastiska, vackra och väldigt värdiga. 10-tusentals ton med fryst vatten flyter omkring med vindar och strömmar. Avknoppade ur någon glaciär. Isen innehåller otroligt mycket infrusen historia. Årtusendens klimatförändringar, vulkanutbrott, varma och kalla perioder finns lagrat i dessa saktmodiga Isberg. Människan har försökt flytta på Isberg, t.om. bombat Isberg som legat i farleder. Givetvis helt misslyckat. Det läggs också ner stora resurser på att kartlägga isbergens vandringar. Även detta är svårt att förutspråka.
Isbergen flyter bara vidare i sitt eget tempo. Det är som att Isberg lever sitt eget liv. Plötsligt tippar dom helt runt. Då ska man helst inte vara för nära med båt eller kajak, även om det är frestande att komma nära och klappa lite på Isberget. En del stora isberg ( och jag menar stora, typ Skåne) kan flyta väldigt långt. Över oceaner. Andra, lite mindre kommer inte så långt men utgör ändå en stor fara för sjöfarten.
Men som med allt annat liv, så tar allting slut en dag. Plötsligt kollapsar berget total. Allt blir, som på en given signal, bara små iskristaller som försvinner ut i havet. Avdunstar , kyls ner och regnar eller snöar ner som ett nytt lager på en glaciär någonstans. Och så börjar resan igen. Med en tidtabell på någon miljon år eller så. Svindlande tanke
Bilden är på Ariel IV vid 80 grader nord, norr om Svalbard. Inget isberg, bara packis, dvs. fryst havsvatten.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
juli 5th, 2010
 På tisdagen hyrde vi en bil för att utforska sydvästra Island. Vi kollade turistbrochyrer och besökte turistbyrån för att leta fram en bra rutt. Efter frukost drog vi iväg mot Tingvalla som är en gammal tingsplats och här samlades 930 ad för första gången det Isländska Alltinget.
I landskapet kan man i förkastningarsprickor se hur de europeiska och amerikanska tectoniska plattorna glider isär.
Geysir blev nästa anhalt med ångande mark och en geisher som heter Strokkur som sprutar vatten upp till 20 meter var åttonde minut. Den Stora Geysier som tidigare sprutade upp till 60 meter har nu tagit timeout. Här ångade det och rann varmt vatten lite överallt. Givetvis fanns här ett stort informationscenter med tillhörande tjingeling affär. Här passade vi på att äta vår medhavda lunch som var pastasallad och mackor.
Gullfoss var en höjdare Här faller floden i två etapper ner i en smal klyfta, fallhöjden är 32 meter. Vattnet kommer från Langgjökul, en av Islands stora glaciärer. Att se glaciärvattnet kastas ner i klyftan var en imponerande syn och ett väldigt dån. Gick man nära så blev man ordentligt sprayad av vattnet. Floden hade genom århundradena mejslat en djup ravin i det annars platta landskapet. Runt om i landskapet lyser marken blå av blommande lupiner.
Vi vände här och körde mot havet i söder. Landskapet är platt och ibland kan man tro att vi åker genom Skåne. Framme vid kusten följde vid denna och körde genom väldiga lavafält där vägen slingrade sig fram. Vägen var mjuk och full med rullsten så Bengt som körde fick vara alert.
Lavafälten fortsatte och vi längtade till den Blåa Lagunen som var vårt sista mål. Till slut kom vi fram och snabbt bytte vi om till badbyxor och gick ner i det blåvita varma vattnet, å de va gött! Blå Lagun är egentligen en stor ”pool” med returvattnet från det geotermiska elverket Svartsenergi som använder havsvatten för att producera ånga som driver elgeneratorer. Blågröna alger trivs i vattnet och när vattnet avkyls i luften dör algerna och lämnar en organisk röra med blåvitt vatten och en medeltemperatur på 37 grader och 2,5 % salt. Och detta badar vi i ! Det är jätteskönt att flyta runt och blicka ut över lavafälten. Man kan smörja in sig i någon lera och hoppas på mindre rynkor. Än så länge kan vi inte se något resultat.
Klockan nio var vi tillbaka vid båten och åt middag på resterna från gårdagens seglarröra. Sen var det bara att krypa ner mellan lakan och sussa gott.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
juli 4th, 2010
 Ingen vågar säga något, än…men vi har en bra segling hittills, och vi börjar närma oss halvvägs till Grönland i fortsatt svaga vindar men vi håller våra drygt 4 knop och får ihop 100 sjömil per dygn vilket vi är mer än nöjda med. Framför allt när man som nu kan leva lite normalt ombord, vi äter goda middagar, fikar ofta och äter godis. I smyg har alla köpt godispåsar i Reykiavik. Igår hade vi lite obehaglig krosssjö, sjö och dyning från olika håll och Josef fick inta horisontalläge i salongen men han sitter uppe nu och smaskar i sig gröna grodor, nappar och salta pastiller. Sen vilar och sover vi så mycket vi kan om vädret skulle busa till det. De lovar lite mer vind ikväll förhoppningsvis från nordväst vilket skulle bli bra för oss. Varje kväll har vi radiokontakt med Gustav o Anna på Muckle Flugga och utbyter väderinformation. En salt lakrits till sen får det vara nog för idag!
Kommentera » | 4 Kommentarer »
juli 1st, 2010
 Muckle Flugga hade lämnat hamnen på Västmannaöarna redan klockan tre på eftermiddagen och vi planerande att gå ett par timmar senare då det trots allt blåste upp mot 15 meter i sekunden. Problemet var att Grib-filerna, väderprognosen lovade under natten snabbt avtagande vind och med svag akterlig vind i grov sjö blir det åter väldigt obekvämt ombord. Den ostliga kulingen stod rakt in i hamn mynningen så här gällde det att alla visste vad som skulle göras och att man litade på varandra när vi med två rev i storen och med motorstötta småkryssade oss ut på öppet vatten i 6-8 meters vågor. Allt gick väl och vi kunde efterhand runda ön och falla av ner på läns och sätta mer segel. Vindrodret styrde fint och man kunde för en stund njuta av fin segling. Vi passerade ett par mindre spektakulära öar, höga, branta runt om, några med fyrar på toppen, i fjärran skymtade Surtsey i diset. Dit hade vi planerat gå om vi hade haft bättre tur med vädret. Bara för att se, man får fortsatt inte gå iland.
Som sagt ”det är bara en tidsfråga”. Redan efter några timmar började vinden mojna och när första rullningen kom och seglen tappade luften och slog hårt visste vi att snart skulle vi vara tvungen att starta motorn igen. Att ligga och vänta på vind skulle innebära fleras dygns segling till. Så redan nästa morgon kunde vi runda Cap Reykjanes, den sydvästra udden, i sol och vackert väder och totalt stiltje. Det var ovanligt många fåglar denna morgon, Stormfågeln gled allt närmare och nyfiknare, Storlabben flög lite mer på avstånd, Lunnefåglarna dök så fort vi kom för nära, Tärnor i massor störtdök efter fisk liksom enstaka Havssulor. Men plötsligt kände vi först ett svagt dunk i båten och sen ett till, som om man gick svagt på grund i en sandbank? Ekolodet visade djupt vatten, inget att se i kölvattnet, farten den samma? Alla ombord lika undrande? Efter cirka 100 meter kommer en stor val upp till ytan? Hade vi verkligen seglat på en sovande val? Den hade dock inte legat i vattenytan utan på cirka 2 ½ meters djup. Vi såg inget blod i kölsvinet och då valen åter visade sig i vattenytan innan den försvann för gott hoppades vi att den inte tagit alltför stor skada. Lite skärrade kom vi fram till Reykjavik, efter att ha sett ytterligare ett par valar. På väg in i hamnen möter vi flera både Whalewatchingbåtar med turister och valfångstfartyg på väg ut och fånga val. Den stora harpunen i fören talar sitt tydliga språk.
Det första vi fick göra väl i hamn var att spola hela båten, riggen, seglen fria från svart vulkansand!
Kommentera » | 5 Kommentarer »
juli 1st, 2010
I minnet från ungdomsåren finns namn som Vestmannaeyjar, Heimey, Surtsey. Jag minns också bilder från familjens svartvita Tv om glödande lava, askregn, brinnande hus och kämpande människor som sprutar vatten. På vår väg mot Reykjavik gör vi ett stopp ett par dagar för att med egna ögon få uppleva dessa mytomspunna öar med sin dramatiska nutidshistoria. När vi glider in mellan öarna, runt pirarmen av stelnad lava möts vi av en fantastiskt syn. Strax utanför hamnen finns en stor bassäng omgiven av höga, branta klippor med små runda fördjupningar och hyllor där mängder av sjöfåglar häckar. Längst upp på toppen är gräset grönt och vi kan se ett hus. Vi undrar smått hur sjutton tar man sig dit och varför bor man där. Det visar sig senare att det är en jaktstuga som används vid fågeljakt.
Efter att vi gjort båten i ordning, tar vi på oss vandrarkängor och ger oss av för att bestiga den vulkan, Eldfjell, som så dramatiskt förändrade vardagen för öborna i början av 70-talet. Ganska snabbt tog vi oss upp på kammen längs vulkanen. Visst var det brant och marken var lös av små lavastenar men uppe på toppen fick vi en fantastisk utsikt över, både själva kratern och utsidan av vulkanen och staden. Effekterna från utbrottet var väl synliga ( och kännbara!!) Stack man ner handen ibland stenarna var det fortfarande, efter 37 år, så varmt att det inte gick att hålla kvar. På utsidan fanns en skarp gräns mellan gräsmark och där lavaströmmen dragit fram. Ingen ny växtlighet på lavan. Hela ena sidan av vulkanen hade kollapsat i utbrottet och skickat stora lavaströmmar ner mot hamnen. Öborna kämpade med enorma vattenpumpar för att kyla ner lavan och få den att stanna. Vilket man lyckades med. Den stelnande lavan stannade precis utanför hamnen och gjorde faktiskt hamnen ännu mer skyddad än vad den varit tidigare. Askmolnet var intensivt och efter 5 månaders utbrott var hela staden täckt av 4 m aska.
Idag är så gott som hela staden utgrävd igen och de flesta av de 5000 inv har flyttat tillbaka. Man har sparat en liten del delvis utgrävd, Nordens Pompeij, som ett minne av utbrottet. Tunt svart lavastoft flyger fortfarande omkring med vindarna och lägger sig lite varstans. Ariel IV, fick sin beskärda del. Långt efter vi lämnat dessa fantastiska öar spolar vi fortfarande svart askstoft av båten .
Att segla i Isländska farvatten ger många tankar. Marken lever. Ett utbrott kan ske nu, eller om 200 år….. Vem vet…
Skota hem/Bengt
Kommentera » | Inga kommentarer »
juli 1st, 2010
Vi hoppades hinna fram till nästa etappmål Västmannaöarna till midsommarafton, 3 dygns segling över Islandsryggen. Väderprognoserna var lika svårtolkade som vanligt, men inga oväder förutspåddes så vi fick bara ta det som vädret bjöd på och hoppas på lite segling. Man lovade eventuellt lite kortvarigt starka nordliga vindar om 48 timmar. Tog halva dagen att komma ut på öppet hav, vi hade planerat in medström mellan alla öarna vilket funkade fint men tyvärr inte mycket till vind. Moln och dimbankar skapade fascinerande bergsformationer och en känsla av mystik, totalt trädlöst, knappast en buske, dock massa grönt gräs till alla fåren. Enstaka ödsliga byar på platser som man undrar varför? Varför just där? Finns dock oftast en naturlig förklaring, kanske lätt att ta sig iland eller ut i båt, lite bördig jord, skydd mot oväder? Väl fria från dom höga öarna fick vi lite seglingsbar vind, dock temporärt. Hade sett seglen på Muckle Flugga strax norr om oss, dom hade nu också bestämt sig att segla västerut och vi hade radiokontakt regelbundet under hela överseglingen. Radiosnack är alltid lika mysigt men är också en trygghetsfaktor. Dom ogillade liksom vi all motorgång, men vad gör man när man inte har något val? Finns inget värre än att se och höra seglen slå i dyningen. Vi försöker med alla knep för vi är rädda om våra nya segel som vi är extremt nöjda med. Elvström har levererat våra första riktiga långfärdssegel någonsin. Allt är så väl genomtänkt och funktionellt och tillsammans med ett gediget hantverk så är dessa segel outstanding, men nu skall dom också testas i artiska förhållanden. Mycket riktigt kom den nordliga vinden till slut. Varför kommer alltid stökigt väder på natten. Nu hade vi hög gammal sjö från syd, en dyning från sydväst och en snabbt växande hög sjö från norr. Någon sade något om torktumlare? Magen sa något om att inte vilja vara med (hade hoppats på sjöben nu) men efter att fixat alla segel och fått vila så gjorde vi i alla fall god fart och distans. På morgonen, midsommarafton siktar vi äntligen en strimma land på styrbordsidan, Island. Därefter sticker allt fler öar upp rakt föröver, Västmannaöarna. Något askmoln eller vulkaner såg vi inte i grådiset, bara en mindre glaciär som kanske skulle kunna vara Eyjafjallajökull eller kanske grannen Myrdalsjökull? Men ju närmare vi kom vårt mål ju mer klarnade vädret med en sol som värmde och vi njöt nu av seglingen, att vi kommit en bra bit på väg och att vi skulle få fira midsommar med sill och potatis på stillastående dukat bord i hamn.
Kommentera » | Inga kommentarer »
| | | | | | | | | | | | |
