juli 20th, 2010
 Så var det dags. Jag Birgitta flög ut till Grönland med enkel biljett, för att mönstra på Ariel IV i Nuuk huvudstaden. Min bror Kåre var också med. Alltför länge har vi fått följa expeditionen på avstånd genom texter mejlade hem via kortvågsradion, som jag sedan lagt ut på bloggen. Kanske kommer det nu att bli lite längre mellan blogginläggen. Bengt och Josef mönstrade av och skulle flyga hem efter 3000 sjömil från Råå till Nuuk.
Air Greenland imponerade på oss med sin fina service. Det kändes som om den baserades på personligt engagemang och omtanke. Personalen visade en uppenbar stolthet över sitt flygbolag som har inneburit att en viktig livsnerv skapats med Danmark och Europa.
En glad taxichaufför försökte prata danska med oss och vi försökte prata danska med honom. Vårt samtal blev inte så givande. Folk vi såg på gatorna såg ut precis så som man tänker sig att Grönländare ska se ut. Där fanns också en del med danskt utseende.
Vi anlände till en Ariel IV som var brokig av alla Mustoställ och diverse underställ på tork över bommen. Solen sken och Eric och Jörgen som seglar vidare med expeditionen gick omkring i t-shirt. 14 grader i skuggan men säkert över 20 i en härligt värmande sol. En bit bort flöt ett stort isberg förbi.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
juli 18th, 2010
Jag Josef mönstrade på igen i Reykjavik till Nuuk. Eric verkade glad att se mig, det beror säkert på att jag har en ny satellittelefon och smågodis med mig. Nu har vi några dagar på Island i väntan på rätt väder för avsegling. Med hyrbil klarade vi av de närmaste sevärdheterna samt ett avslappnande bad i den Blå lagunen. Jag besökte ett museum och tittade in i kyrkan för att be om bra segelväder. På kvällen åt vi middag iland. Vi mötte Anna och Gustav som låg på samma brygga. Tillsammans klämde vi några öl, sedan läggdags.
Det skulle bli avresa på torsdag. Vi bunkrade mat, diesel och sjöstuvade allting, iväg nio på kvällen. Med plåster bakom öronen och stormvarning omkring oss lämnade vi hamnen, tur att jag var i kyrkan innan. Nu hade vi minst fem dagar till Grönland. Vakten är indelad i fyratimmars pass. Jörgen och jag går tillsammans. Seglingen blev en blandad upplevelse med med- och motvind, kryss och hög sjö. I min koj i fören åkte jag som en studsboll. Ni kan inte ana hur mycket som kan skramla och föra oväsen i en segelbåt. Sista dagen kom sjösjukan smygande och under däck var det omöjligt för mig att göra något. Men allt har ett slut och en morgon vaknade jag i prins Christians sund.
En fantastisk del av resan tog sin början genom detta sund med höga berg och djupa fjordar omkring oss, till och med några små isberg. Sent på kvällen kom vi till Nanortalik. Dagen efter var det storstädning av båten. Eric fixade en tankbil med sötvatten och spolade hela båten med högtryck. Han såg ut som en brandman.
På eftermiddagen besökte vi ett hembygdsmuseum och fick en trevlig guidning. Vi försökte hitta en dusch men hotellet var stängt. Så småningom hamnade vi på en fotbollsmatch och medan publiken hejade på sina lag smet vi in i deras duschrum.
Nu går resan vidare mot Nuuk. Stämningen är härlig ombord och vi imponeras av de stora isberg vi möter, även om seglingspassen kan bli långa. På kvällarna ligger vi i naturhamnar och man blir tagen av tystnaden och ensligheten.
Hej på er, Josef
Kommentera » | 2 Kommentarer »
juli 14th, 2010
 Vi har haft tre helt olika dagar sedan vi lämnade sista byn och civilisationen, Julianehåb. Första dagen växlade klara och dimmiga perioder. Vi kunde slappna av lite, eftersom det var lättare att upptäcka isberg och isbitar i vattnet. Vi gick genom en inre led där det faktiskt fanns, glest men med jämna mellanrum, röd-gula sjömärken som vägledning. På många ställen är det inte alls sjömätt och det finns inga djupangivelser på sjökortet. Man får antingen gå runt eller gå sakta med stenkoll på ekolodet och med utkik i fören. Vi uppskattar mer och mer vårt framåtseende ekolod, en slags scanner, som är en välsignelse i osäkra vatten. Det är som en radar i dimma, fantastiskt!
I trånga passager hade stora isberg strandat och låg i vägen. Ibland var vi tvungna att gå farligt nära isberg eller land för att överhuvudtaget komma vidare. Vi behövde göra lite distans, Grönland är enormt stort. I skymning kring elvatiden, ankrade i en stilla vik, åt middag kring midnatt och satt sen, tysta, trötta, och njöt av stillheten. Om vi sov gott?
Dag två passerade vi innanför Cap Desolation, kapet där de flesta stora isbergen till slut strandar. Norr därom finns färre isberg. Vi kom ut på ett ”nytt hav”, själva Grönlands västkust och mötte en svag västanvind. Just när vi hissade segel dök dagens första val upp och blåste högt och ljudligt rakt i fören. Flera gånger visade den sin gigantiska stjärtfena när den dök. Kamerorna gick varma. Vi är nästan säkra på att det var en knölval.
Den natten ankrade vi vid Sermilikglaciären i ännu en liten skyddad och vacker ankarvik. Trots att klockan var tio på kvällen tog vi gummidingen iland och gick en skön promenad. Här hade det inte regnat på månader!
Tredje dagen blåste det tio sekundmeter vind rakt i nosen. Hopplöst! Vi försökte gå ut men hade inte lust att stångas så vi gick in i en ny liten sagolikt vacker vik och njöt av dagen med mat, långpromenad, läsning, skrivning och en massa härligt snack. På kvällen stod vi på en topp och hade utsikt över snöklädda fjäll. Havsörnar svävande över oss och runt, runt på termikluft. I fjärran hängde långa slöjor av dimbankar och långt nere på en spegelblank vattenyta i viken låg Ariel IV tryggt förtöjd med två långa tampar i land från aktern och med ankaret ut i fören. Det går inte att i ord eller knappt i bild beskriva känslan av att vara del i denna storslagna, unika och fantastiska natur.
Kommentera » | 11 Kommentarer »
juli 13th, 2010
 På söka-dusch-vandringen runt Nanortalik hörde vi plötsligt en massa skrik och hejande. På en grusfotbollsplan spelade de gula mot de svarta i en ”Guldmatch” med stora pokaler och medaljer liggande på ett bord. En hel del människor satt runt planen, det måste ha varit halva byns invånare. Gula laget vann och vilken glädje! Som i en VM final sprang man ärevarv. Hela laget blev fotograferat som sig bör. Vi hamnade i det svarta lagets omklädningsrum där vi smög oss in för att äntligen få vår dusch. De var mindre glada.
Till kvällen åt vi Josefs specialitet, stekt havsöring och potatis som vi köpt på ”Bretten”, ”köttaffären”. I butiken fanns en massa fisk men också sälkött och späck. Vi njöt av en stilla skön kväll och kunde konstatera att de stora isbergen som strandat utanför hamnen och byn inte rört på sig idag.
Kommentera » | Inga kommentarer »
juli 13th, 2010
 Dagens första prioritet var att få vatten, vatten till att skölja bort allt salt från överseglingen, plus att fylla våra vattentankar. En vänlig isländsk gästarbetare fixade så att vi till slut fick en hel tankbil på kajen med en slang och munstycke som på en brandbil. Saltet försvann och tankarna blev fort fyllda och alla kläder på tork. Vi hade åter turen med perfekt torkväder.
Efter frukost var det dags för efterlängtad dusch, vi behövde också sannerligen bli avsaltade. Med schampo och handduk gick vi först till turistföreningen för att fråga. Enligt Lonely Planet skulle folket i Nanortalik vara de vänligaste på hela Grönland. Vi blev alla rörande överens om att detta var sanning. Vi mötte inte en enda som inte glatt ville hjälpa oss. Tjejen på turistföreningen blev vår favorit. Hon fixade och hjälpte och sålde såklart också en del souvenirer till oss. Hos hänvisade till hotellet som visade sig vara stängt.
Vi hamnade istället i gamla Nanortalik, i ett välbevarat och spännande museum där David blev vår guide genom historien. I två timmar passerade vi igenom olika hus, tidsåldrar och kulturer och lärde oss hur man jagade säl, isbjörn och val och hur man tog hand om skinn, späck och mat. Vi såg med egna ögon att det i de gamla husen, som stått i hundra år, hade blivit stora sprickor i väggar och golv. David berättade att den globala uppvärmningen gör så att det inte längre finns permanent permafrost utan marken blir mjuk och sjunker, och husen spricker. David var bekymrad.
Vi fick också veta att sista isbjörnen blev skjuten i maj. Den hade kommit med ett av alla isbergen långt norrifrån Grönlands östkust och drivit i land utanför byn.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
juli 12th, 2010
 Vi har nu kommit lite söderut igen. Natten börjar bli aningen mörkare. I lätt skymningsljus och dimma åkte vi slalom mellan isberg som nästan helst blockerade vägen in till Nanortalik första byn vi skulle besöka på Grönland. En del isberg var meterstora, andra uppemot femtiometerslängder. Långsamt och försiktigt gled vi fram för motor för att inte komma för nära om något isberg plötsligt skulle få för sig och dela sig och kapsejsa. Farliga saker! Då skall man inte vara alltför nära. Vi såg varken byn eller hamnen i dimman, men efterhand skymtade vi den utstickande kajen som vi skulle förtöja vid. Vid midnatt, trygga vid kaj, såg och hörde vi nu ett tjugotal barn i olika åldrar, både pojkar och flickor, spela fotboll på kajen. Alla verkade ha väldigt kul. En del kom och hälsade och alla pratade danska.
Nästa morgon vaknade vi till en gnistrande klarblå himmel med värmande sol och obeskrivligt vackert panorama. Hela byn såg ut som en akvarell målad av barn, med färgglada hus, röda, gula, gröna och blåa omgivna av grön lava och mängder av gula blommor.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
juli 11th, 2010
 Efter 6 timmars djup sömn gick det inte att ligga kvar i kojen längre, det luktade kaffe i båten och allt var stilla och rofyllt. Inte längre en båt som krängde och slängde i 10 meters vågor. Resten av besättningen satt på däck i T-skjorta och åt frukost och småpratade. Tänk att det finns en plats på jorden som kan vara så vacker och att vi befinner oss just här och nu. Hade det inte varit för myggen så hade allt varit perfekt. Vi undrade vems blod de dricker när inte enstaka långseglare har vägarna förbi?
Det hade fyllts på med fler små isberg under natten från glaciären och försiktigt tog vi oss ut från vår vik, undrande om någon annan någonsin legat förtöjd vid samma klippa. Det är denna upplevelse som gör så starkt intryck på oss, det vilda, den stora ödsligheten, det ursprungliga råa i naturen, de höga, karga dramatiska bergen, hela tiden över tusen meter med otaliga glaciärer. Även om en del sannolikt är väsentligt mindre än för några år sedan och sakta krymper och kryper alltmer till fjälls. Sista biten av glaciären ner till fjorden är numera torrlagd, hur fort detta gått funderade vi alla över och om det var ännu ett bevis för den globala uppvärmningens effekter. Alla toppar var fortfarande snötäckta och varje fjäll hade ett vattenfall med smältvatten. Vi funderade vid ett tillfälle på att köra båten under ett av dessa vattenfall och få bort allt saltet men vi avstod då man kanske inte vill ha stenblästrat båten samtidigt.
Prins Christians Sund består av flera olika armar och själva passagen är ca 55 sjömil lång. Det finns sannolikt inga andra liknande naturupplevelser i världen vågar vi påstå. Att vi också hade klarblå himmel och sol hela passagen igenom var bara en extra bonus som Josef uttryckte det. På hela dagen såg vi inte någon annan levande människa eller båt, trots att vi passerade två mindre samhällen. Ensamheten! Vi fick återigen den täta tjockan, dimman när vi kom ut ”på andra sidan”, nu ute på ”Labrador Sea”, men det gjorde inte så mycket. Rutinerna att ha en man med skarpa ögon som utkik i fören, en som styr och styr undan vid behov och en som sitter vid radarn och sjökorten under däck, fungerar bra med flitiga avlösningar. Man blir både trött och osäker av att titta ut i gråvitt ingenting letande efter vita isberg. Men vi är alla väldigt motiverade att försöka komma fram till byn Nanortalik ikväll. Det lär finnas ett hotell som erbjuder dusch. Efter 6 dagar i samma kläder dag som natt, finns ett visst behov av just en dusch, och kanske en öl, men definitivt en hel god natts sömn, vilken obeskrivlig lyx!
Kommentera » | 2 Kommentarer »
juli 11th, 2010
 Så vi fuskade lite, det är inte alls fel och ha en satelittelefon ombord. Jag ringde min nu gode vän Tommy Andersen på Grönlands Iceservice som jag tidigare både mailat och pratat med flera gånger i telefon. Han har skickat israpporter regelbundet och väderprognoser enligt deras maillista, tryggt och bra, men jag ville ringa honom nu och få lite färsk info. Tommy berättade att man idag gjort en ny rekognoseringsflygning och hade sett bara enstaka isberg utanför Sundet, men vi kan räkna med isberg ända ut till 43 grader väst, dvs ca 30 sjömil ut. Vidare var hela Prins Christians Sund isfritt men med en del strandade isberg som man lätt kan passera. Det viktigaste var att vinden skulle mojna snabbt och till och med dö ut till kvällen, tyvärr för då blir det rulla av i dyningen. Dimma skulle vi absolut få. Allt stämde fint men från att vinden började lägga sig på kvällen den femte dagen till sjöss, till dess att vi låg trygga vid berget och kunde andas ut gick det 12 timmar av spännande angöring. Vi såg Grönland på fantastiska 50 sjömils avstånd 16.45 på eftermiddagen samtidigt som vinden minskade. När vi sedan kom in på vatten med isvarning såg vi att hela kusten var inlindad i en grå låg halsduk. Dimman och väggen var kompakt, max 50 meters sikt. Med radarn, AIS, elektroniska sjökort och flera par ögon intensivt spejande efter i första hand isberg blev det ett par nervösa och spända timmar som vi kommer att minnas som en höjdpunkt. En verklig resa in i det okända! Känslan av att, i den bitande råa arktiska kylan och med så hög fuktighet att allt droppade och var blött, plötsligt se oidentifierade ekon på radarn gör att man känner sig ganska liten. När sedan det oklara ekot visar sig på AIS’ en, på sjökortet kallar jag upp båten på VHF-radion. Det var en Grönländsk fiskebåt. Jag frågade om den andra båten på min styrbordsida var hans kompis. Han svarade helt naturligt, ”nej det är bara Storisen!” Ups! Men som i alla sagor så försvann dimman som med ett trollspö och vi befann oss då redan omgivna av vanliga öar, strandade stora isberg, magnifika snötäckta berg och glaciärer men framför allt så såg vi själva angöringsfyren rakt föröver ca 3 sjömil bort, underbart. Men det bästa och skönaste var nog att dyningen och vågorna försvann, man kan bli lite trött av detta eviga stampandet efter 5 dygn. Vi gick sen ca 5 sjömil upp till en glaciär modell större och som skulle ha en liten ankarvik i mynningen. Den visade sig vara helt magnifik, ett skådespel utan dess like. Först blev vi både rädda och förbluffade, glaciärens kalvning hördes som krafiga dova kanonsmällar och ekade mellan de tusenmeterhöga fjälltopparna. Inte så konstigt att vi inte kunde gå ock lägga oss och slappna av och sova just där och då, samtidigt som solen just gick upp kl 04.00.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
juli 10th, 2010
 Efter två dygn utan sömn surrar det i huvudet och det är nästan omöjligt att somna, minnen och känslan från tentaläsningsperioder och även långa jourpass på sjukhuset dyker upp när vi till sist har förtöjt. Platsen är en slät bergvägg på en liten udde med en perfekt utsikt över en stor bred glaciär några sjömil in i Prins Christians Sund, sydgrönland. Sista dygnen krävde en god del vakenhet och energi men också lite tur. Det blev storm till slut, vi hade upp mot 40 knops vind och bottenrevad stor och en liten flik av focken ute och det var mer än nog, vi loggade 7-8 knop trots mycket oro i sjön med vågor och dyningar från olika håll. Vi skulle kunna sälja salt på torget. Det ligger nu driver av salt kvar på däcket och många kläder är våta men på våra nya Musto-ställ fastnar faktiskt inte saltet, man bara liksom borstar bort det, otroligt. Ju närmare vi kom kusten ju oroligare blev vi att vi inte räknat rätt, eller att prognosen inte skulle stämma. Vi hade blivit lovade svaga vindar sista kvällen innan land och framför allt innan vi skulle gå in bland ”Storisen”. Isberg som kalvat från långt nordligare glaciärer och som med den Östgrönländska strömmen driver ända ner och runt Cap Farvel och strandar längs sydliga västkusten på Grönland.
Vi visste också att vi skulle få dessa så vanliga här ”tågebanker”, ”foggy patches”, dimbankar. Så vårt skräckscenario bestod i att kanske behöva angöra i kuling eller storm och kryssa mellan stora isberg och growlers i tät dimma.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
juli 7th, 2010
 Efter 4 -5 dygn till havs har nu alla rutiner och göromål hunnit sätta sig och fungerar väldigt bra, alla hjälps åt och alla strävar åt samma mål nu, Grönland. Finns inga diskussioner längre, alla vet vad dom skall göra, vi har mat, vakt, fika och säkerhetslistan uppsatt så alla kan se. Det blir alltid samma person som väcker den andra, och i sin tur stupar till kojs, osv, rutinerna skapar trygghet och det kommer att behövas mer än väl nu när vi imorgon går in i vatten med varning för isberg. Då gäller det att vara utvilad också. Var fjärde timme går man på vakt, den ena går först upp och tar över och skickar dom andra till kojs eller till byssan. Den andra delen av vakten fixar lite varmt att dricka och en macka eller bulle.Vi har hela tiden vårt nya mittsittbrunns kapell uppe för skydd mot regn och vind och där byter vi också om, torrt och praktiskt. Vi njuter av våra nya kapell och Rolf på Kapell & Annat har gjort ett riktigt bra jobb, de klarade stora vågor inatt utan problem, skönt att ha rostfria kapellrör! Den långa påklädnadsproceduren inne under kapellet tar tid och energi. Vi går och sover i våra ullunderställ som trots att vi inte hann tvätta dom i Thorshavn fortfarande luktar ok. Två lager först sen ett lager fleece räcker för oss nu. Sen ser man kvaliteten på ett ordentligt seglarställ. Vi har suttit i regn i flera timmar, jobbat fysiskt och svettats men inte känts oss obehagligt svettiga undertill, också tack vare Mustos goretexställ. Sen är det bara flytvästen, mössa, halsduk och värmevantar som skall på. Den omständiga proceduren med att ta på sig alla lager kan jag fuska förbi om jag snabbt behövs på däck. Då hoppar jag direkt från kojen ner i min Vikings varma och enkla flytoverall. Hittills har ingen frusit eller klagat. Men pricken över iet är nog våra sköna varma Powerboots, lätta att ta på och av och framförallt varma och goa.
På bilden lyssnar Eric extra på kamraten motorn.
Kommentera » | 1 Kommentar »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
