Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 10

<<<


Ariel IV  11 september 2005

Slutet på äventyret

Åter en fin start, nu från Torshavn på Färöarna, sydvästliga vindar, vi kunde sitta på däck och fika, danska wienerbröd och te, vi seglade spinnaker ett par timmar, vi njöt, en stund, sen… Vinden dog, men kom tillbaka med besked. Den här gången hade vi tur. Kulingen kom snett akterifrån. Det gällde att hålla hårt i ratten, här gick det undan. När sjön och vågorna byggt upp till tre, fyra, fem meter surfade Ariel IV i upp till 15 knop. Vi turades om att styra, en timme var genom hela natten. Efter en timme vid rodret var man helt slut och slängde sig ner på britsen i sittbrunnen med alla kläder på, för att vara beredd om något hände. Likt en spindel tar man spjärn i alla riktningar då båten inte bara rullar från sida till sida utan ibland klättrar högt på en våg för att sedan surfa i hög fart neråt, neråt, med vågen, samtidigt som en dyning rullar in från sidan. Om man inte ligger stadigt fast hamnar man på durken, golvet, igen. Vi styrde genom kolsvart natt. Vågorna gick inte längre att urskilja men vi kände instinktivt när en större våg närmade sig och vi måste hålla emot. När en sjö bröt i skumkaskader strax akter om båten hörde vi men vi såg den inte och visste inte om havet skulle rulla upp över däck. Det var nymåne och den lilla skäran uppenbarade sig först när det började ljusna vid femtiden. Vi drack muggvis av vår favoritdryck nattetid; blåbärssoppa. Under sista året innan seglingen hamstrade vi blåbärssoppa. Varje gång Eric flög till Nordnorge för att jobba tog han med ett par paket. Nu började vi närma oss sista paketet, trist men sant.

Efter tjugofem timmar från Färöarna seglade vi in i Yell-sound på västra Shetland i fint väder mellan de ståtliga hajtandliknande klipporna Ramna Stacks. Shetland skiljer sig från våra andra Nordatlantöar Island och Färöarna. Shetland är låga gröna öar, inga höga berg. Husen är typiskt engelska grå stenhus med karakteristiska skorstenar. Får finns överallt här också. Det kom att dröja halva dan och halva natten innan vi kom fram till Lerwick i regn och ökande motvind men vi hade tur med tidvattensströmmen. När vi kom in i hamnbassängen såg vi den börja vända emot, så någon rättvisa finns nog. Vi fick i oss ett par röda pölser utan bröd och letade sedan upp en pub, det var ju lördagskväll. Med illaluktande seglarkläder, saltstylat hår och polarstövlar såg vi nog lite udda ut där vi satt och höll på att somna redan efter första rundan. I Lerwicks hamn låg sex långfärdsbåtar; två norska, två engelska som väntat i över två veckor på att segla vidare, en fransk stor aluminiumbåt med tre yngre män som väntat i en vecka och en svensk båt med Helfrid, som ensamseglade och hade övervintrat i Norge. Hon tänker jobba på Shetland den här vintern och sedan segla vidare till Island nästa sommar. Vi insåg snart att också vi skulle få vänta. Hela Nordsjön låg framför oss och vi var inne i september, höstmånaden. Deadline för delar av besättningen närmade sig. De skulle vara på jobbet måndag morgon kommande vecka.

Vi bjöd in alla sex besättningarna till Ariel IV för att diskutera väder, berätta skepparhistorier och smaka engelsk öl. Det var den fina kvällen. Sedan började det blåsa, regna och blåsa än mer. Nästa dag fick vi veta att det hade blåst 68 knop, orkanstyrka. Vinden avtog visserligen ganska snabbt men vi visste att vågorna och efterdyningar skulle vara fasansfulla, så vi väntade en dag till. Åter en bra väderprognos innan vi kastade loss, men på väg ut tickade väderfaxen fram en ny kulingvarning. Vi hade brått hem och stångande oss ut för motor i allt grövre sjö. Efter några timmar och spyor i både lä och lovart gav vi upp och vi länsade tillbaka på drygt en och en halv timme, samma väg som tagit fem timmar ut.

Nästa morgon var allt som det egentligen ska vara alltid, sol, västlig lagom vind, lugnt och snällt hav. Barometern steg. Snart låg faktiskt gamla Nordsjön i vårt kölvatten. För motor korsade Ariel IV ett totalt spegelblankt Skagerak, rundande Skagen rev tillsammans med 18 stora skepp och seglande söderut mot Läsö och Anholt. Måndag morgon, vid Kullens fyr måste matroserna Bengt och Petra ringa sina respektive jobb och meddela att de skulle komma till lunch, förhoppningsvis. Sundet låg insvept i tät tjocka. Men som genom ett under lyfte molnväggen och vi kunde vi förtöja i Helsingborgs Norra hamn klockan halv ett, i strålande sol och värme, efter 550 sjömil nonstop segling från Shetland. Efter 1000 sjömil från Island, efter 2000 sjömil från Svalbard och efter en äventyrlig och härligt minnesvärd upplevelse och seglats. Väl i hemmahamn på Råå blev den första fråga vi fick; ”vart bär nästa seglats?”. ”Hven”, svarade vi!

Eric och Birgitta Boye-Freudenthal


Startsidan > Mot Nordpolen > Resebrev > Resebrev 10

<<<

 

arielfyra@hotmail.com