|
Ariel IV
22
juli 2005
Svalbard - likt
ett forntida sagoland
 Så steg det fram ur dimman, en lång mörk
klippkust med spetsiga snöklädda toppar, Svalbard som en gigantisk
marängsviss i bakvända kontrastfärger. Tjocka molnringar omgärdade
bergstoppar liksom gigantiska varianter på de rökringar som far
brukade göra när vi var små. Efterhand som vi seglade närmare växte
bergväggarna till stupande trolska branter som om vi var på väg rakt
in i ett magiskt sagoland. Inte en människa i sikte, inte ett hus,
inte ett enda nutida tecken. Kanske hade vi kommit till en annan
tid. Efter två somrars segling från Skåne och nu senast två dygns
segling från Björnön angjorde vi slutligen våra drömmars mål,
Arktis, Polarområdet, Svalbard, nord om den 70:e breddgraden.
Trötta och tidförvirrade efter två dygns
tretimmarsvakter seglade vi in i Hornsund, den första fjorden på
västra kusten. Där mötte oss stillhetssymfonin, den obeskrivbara
musik som isberg i rörelse och vågslag mot glaciärkanter
frambringar. En känsla av stillhet och harmoni spred sig mycket
riktigt bland hela besättningen där vi satt i grupper på däck och
betraktade isberg och flak i olika storlekar och former som flöt
förbi. Jens stod i fören och dirigerade rorsman så att Ariel IV
kunde nosa sig ända fram till glaciärkanten som sträckte sig högt
över vår mast. Masten är 25 meter. Molnen gled ner längs
klippsluttningarna och slöt sig omkring oss så att vi bara svagt
kunde urskilja land när vi ankrade i Isbjörnshamna, strax utanför en
polsk forskningsstation bredvid glaciären.
Eric anropade stationen på VHF-telefon. Chefen
önskade oss välkomna iland och inviterade hela besättningen på
kaffekalas. Till vår stora förtjusning erbjöd han oss också på
förfrågan möjligheter att få duscha. Det hade vi inte gjort på en
vecka. Om vi hade kommit på vintern då stationen tillverkar sitt
vatten genom att smälta snö hade vi inte fått duscha, men nu på
sommaren finns det gott om vatten från en fjällsjö en bit upp på
sluttningen. Vi var den första segelbåten i Hornsund i år, efter att
isen nyligen brutit upp. En lång låg dyning svallade mot land. Det
var svårt att undvika havsvattenfyllda stövlar när vi hoppade från
gummibåten över till stranden. Alla med korta stövlar blev våta.
Stationen bestod av en liten samling barackliknande byggnader
omgivna av snörester och lera. Vid stranden stod några
landstigningsbåtar med larvfötter som såg ut som minnen från andra
världskriget. Polackerna tog högtidligt emot oss i ett stort
samlingsrum och bjöd oss sitta ner runt ett dukat långbord med
kaffekoppar och ett innehållsrikt kakfat. En och en kilade vi iväg
till duschen medan de övriga utbytte erfarenheter om långsegling och
om vetenskapligt arbete i polartrakter. Åtta vetenskapsmän (inga
kvinnor) övervintrar på stationen varje år och ett tjugotal
studenter kommer dit under sommaren. Man studerar djurliv,
växtlighet, geologi och förhållanden kring glaciärerna. En av
biologerna hade fått en liten vän i en polarräv som varje dag kom
nästan ända fram till trappan och satte sig där för att vänta på
någon godsak. Jens och David gick ut på trappan för att hälsa. Räven
satt kvar utan att bli rädd. Flera av våra värdar talade ganska
knackig engelska men alla vi pratade med var öppna, trevliga
människor som gav en känsla av nära mänsklig värme.
 Vi skrev ett
långt tack i gästboken och lämnade vårt kort från Ariel IV. Kanske
dyker någon av dem upp i Skåne framöver. Till avsked fick kvinnorna
i vår besättning kyss på hand och tre kindpussar. Birgitta blev så
förvånad när ledaren för stationen helt oförberett böjde sig ner
över hennes hand att hon nästan ryckte den till sig.
Efter en underbar obruten natts sömn fortsatte
seglatsen längs Svalbards västkust till nästa fjord,
Ingeborgfjorden, där vi långsamt gled in i Fritjiofhamna känd för en
ännu större glaciär än den i Isbjörnshamna. Och nog var den stor när
den tornade upp sig ovanför masten. Ett tio meter brett isberg hade
nyligen kalvat av och låg med en ny, vackert turkos brottyta och
flöt mot oss. Jens fick bära av med båtshaken. Vi önskade med
skräckblandad förtjusning att vi skulle få se glaciären kalva, men
samtidigt undrade vi över hur stor svallvåg den skulle generera.
 Polackerna hade lärt oss att aldrig gå nära iskanten med små båtar
som gummibåt eller kajaker. Runt omkring Ariel simmade ett gäng
nyfikna sälar och flera av dem låg på isflak och tycktes oberörda av
vår närvaro. När vi stod där på däck med vildlevande djur så orädda
och nära kom vi båda samtidigt att tänka på den morgon när vi på
andra sidan klotet hittade sjölejon i vår gummidinge, på Galapagos i
Stilla Havet. Så förunderligt härlig vår jord fortfarande är …
Birgitta och Eric Boye-Freudenthal |
