|
Ariel IV 5 juli 2005 Lofoten
Vår första natthamn denna "sommar" blev lilla Blixvär som en gång
bestod av kanske 100 familjer med fiske och lite lantbruk som enda
sysselsättning. Nu är byn helt avfolkad och de människor som vi
träffade var sommargäster. Den historien har vi hört alltför ofta
när vi seglat längs norska kusten.
Nästa dag kryssade vi ut genom den vackra skärgården kunde på
långt håll se den berömda "Lofotenväggen". Det är 40 sjömil (drygt 2
landmil) över dit. Vi är i mitten av juni men runt oss såg vi bara
vita fjäll och massor av snötäckta berg.
 Man
menar att det inte på länge varit så mycket snö som stannat så
länge. Under klarblå himmel och i vykortsvacker omgivning seglade vi
i "lett bris" över ett stilla hav, en upplevelse av absolut skönhet
och lugn.
Röst som är den sista ögruppen längs ut i Lofoten består av ett
par hundra mindre öar. Alla är låga och först en timme innan vi
angjorde den krångliga inseglingen såg vi husen och sedan själva
öarna. Invånarna på Röst är rika. Här finns ett fiske som
fortfarande blomstrar till skillnad från längre in i Vestfjorden.
Varje år i mitten av januari kommer "skrejen", den stora torsken som
vandrar ner från Barents hav till grunda områden söder om Lofoten
för att leka. Detta är ett snabb- och skicklighetstest för Norges
fiskare då alla vill få upp sina kvoter så snabbt som möjligt och få
så bra betalt som möjligt. Men problemen är många. Vädret, det
stormar oftare än det är fint väder kring Röst vintertid. Båtarna är
till 80 procent "enmansfiskebåtar", dvs. de flesta fiskar ensam i
liten båt. Torskbeståndet är så kraftigt utfiskat att man befarar en
snar kollaps. Torsken måste bli sju år gammal innan den kan leka. Om
man fiskar hårt så att torskarna inte hinner bli tillräckligt stora
för att kunna reproducera sig är en katastrof nära. Efter påsk är
säsongen slut och då vandrar torsken tillbaka. Nu i juli är allt
stilla och lugnt på Röst. Fiskebåtarna är på sillfiske i Finnmark.
Vi fick hela kajen för oss själva.
 Nästa
dag återvände normaliteten med regn och mer regn. Iklädda
varmunderkläder och stora seglarställ seglade vi ut mot Lofotodden
och det yttersta lilla samhället Å. Här slutar vägen. Det var
nervösa timmar innan vi kom in. Några sjömil ut från land såg man de
mäktiga snöklädda fjälltopparna men längst ner mot vattnet låg en
kanske 50 meter hög dimridå som en vitgrå orm som omslöt hela kusten
och gjorde all angöring omöjlig. Allt var vitgrått och spöklikt.
Havet låg spegelblankt. Plötsligt skrek Björn: "val". Vi andra stod
runt navigationsbordet under däck och studerade radarskärmen. När vi
väl kommit upp var valen borta. Lunnefåglar i massor flaxade fram
över havsytan som svarta flygfiskar. När vi i långsamt fart närmade
oss "väggen" av dimma kom en svag vind och skingrade dimmolnen så
att vi plötsligt fick fri sikt in i hamn.
Det är hit till Å som alla turistbussar och husbilar kommer och
vänder. Man lockas av dom vackra Robuerna (sjöbodar att bo i) och
den storslagna naturen runt Lofotodden. Vi hamnade plötsligt i en
engelsk turistgrupp med ladies and gentlemen 70+ och hängde med på
en guidad tur i världens äldsta "trankokeri",
fiskleveroljetillverkning. Man kunde smaka om man ville. De flesta
hade nog fått tillräckligt som barn.
Vi hade redan känt den speciella Lofotendoften av "törrfisk",
stockfisk. Under 2-3 månader hänger torskarna två och två och torkar
och förlorar under den tiden 80 procent av sin vikt men behåller
alla sina näringsämnen. Därefter tas de ner från sina gigantiska
träställningar, "katedralerna" och skeppas till framför allt
Italien, men också till Spanien och Portugal. Om fisken hänger bara
ett par veckor kallas den "buknafisk" och måste frysas. Hela torsken
tas tillvara. Huvudet torkas och skickas till Nigeria där man gör
soppa. Fiskarbarnen skär ut tungan med en mycket god förtjänst som
följd. Tungan steks och anses vara en delikatess. Rommen åker i
kaviartuben och levern blir D-vitaminkicken i "tran". Förr saltade
man eller torkade fisk, uppskuren på mitten, på klippor som
"klippfisk". Vi fick ingen fisk alls, när vi på väg till Reine
försökte fiska.
Reine är centrum för alla valfångstfartyg, de som återstår och de
som fått lov att fiska upp den lilla kvoten "vågevalar" som är
tillåten. Det är eftertraktade kvoter som ger god förtjänst på kort
tid. Vi förtöjde bredvid flera mycket stora privata motoryachter.
 Med
lätt uppsprickandes molntäcke såg vi vår chans att göra en utflykt
med gummibåten. Vi packade fikakorg och åkte in i Vindstadfjorden.
Där vandrade vi mellan två fjäll över till Bunes, en lång kritvit
strand med turkos vatten och fikade under "Helvetestinden", 610
meter hög. På stranden låg skelettrester av en stor val och drivved
och timmer till ett helt hus. Tillbaka fann vi dingen 100 meter upp
på torra land och det blev tungt att bära ut den till vattnet igen.
Det är 2,4 meters tidvattenskillnad här.
Nästa stopp på vår Lofotentur blev lilla Nysfjord som skapat
massor av debatt i Norsk press. Här tar man betalt av alla som vill
ner i byn och se en av Norges äldsta och bäst bevarade
fiskesamhällen, som mest består av Rourbuer, fiskehytter - till
uthyrning! Hela samhället köptes upp av en grupp som investerat
miljoner och som vill ha igen sina pengar med ordentlig råge. Går
detta an, det är frågan?
I Henningsvär fick vi veckans första dusch. Det tog lite tid och
kostade extra att duscha men nu var det akuta behov. I dessa trakter
finns inte många faciliteter. Det gäller även tillgång till
sötvatten. Blir det problem får vi väl samla regnvatten igen som i
tropikerna. Vattenbristen löste sig till slut då vi kom till Svolvär.
Här var det dags för byte av besättning, men vi hann med att äta
sill, "römme", nypotatis och hälsa midnattssolen med en snaps innan
avgående besättning skulle ta Hurtigruten tillbaka till Bodö.
Eric och Birgitta Boye-Freudenthal |
