Tongatapu, Tonga.

 

 

 

S/y Ariel IV 1999-11-14

 

 

Resebrev 71: Tongatapu, Tonga.

Så seglade vi till, Tongatapu, den sydligaste av Tongas ögrupper. I huvudstaden Nukualofa bor kung Taufa´ahau Tupou IV, och hela den kungliga familjen. Kungen dominerar totalt sin nation. Han utser regeringsmedlemmar och kontrollerar öns enda tidning. Han är otroligt populär hos sitt folk. Om Tupou IV har skrivits många spaltmeter i västerländs press. Han sågs cykla över ön, med fyra livvakter springande bredvid, för att bli av med några av sina tvåhundra kilo. Hela världen fick veta när han hade lyckats banta. Som tvåhundrakiling bordade han vår båt för femton år sedan. Då hette Ariel "Danish Dynamite" och vi var inte ombord. Hemma i Sverige hade barnen en fantasibild av en tjock Tongakung i bastkjol, som skulle ta emot oss i ett palmhus. Vi skulle bjuda honom ombord igen. Kanske hade vi vuxna också nån suddig bild av gammaldags naturnära liv på Tonga. Fast vi vet att öarna, som alla andra Söderhavsöar, varit tvungna att följa med sin tid. Kanske sitter historien om Pippi Långstrumps pappa, gömd i ett hjärnskrymsle och fantasislåss mot de mer välinformerade hjärnavdelningarna.

Vi träffade kung Tupou IV i kyrkan en söndagsmorgon. Nu över åttio år gammal. Svartklädd, böjd och med kryckor, kom han in genom en speciell bakdörr som leder direkt till de upphöjda kungliga kyrkbänkarna, och satte sig främst i ett högsäte av trä. Drottningen, också i svart, och ett prinsessliknande barnbarn följde honom. Livvakter i vita uniformer med guldtränsar försvann ut. Andra kyrkobesökare bar "bastkjolar" eller vävda bastmattor; ta´ovala, över svarta tygstycken. Ofta kombinerat med blus eller kavaj och slips. Ta´ovalan bärs som tecken på respekt för äldre och den kungliga familjen. Sedan de första missionärerna kom till Tonga för snart tvåhundra år sedan har kristendomen kommit att helt dominera människors liv. Kyrkorna är stora och många. Inte en glass eller läsk kunde vi köpa på söndagen, på hemväg från kyrkan. Allt var stängt och tyst.

Många, även välklädda människor, på Tonga går barfota. Deras fötterna ser använda ut. Tongabarnens fötter ser ut som våra barns. De äldres fötter är slitna och stora. De verkar ha bretts ut av allt trampande och blivit tjockare. Fattigt klädda äldre har fötter med svampinfekterade naglar, sår, ärr och förhårdnader. Våra fötter är ljusa och jämna med hela fina naglar. Fast de börjar förändras. Ofta slår vi bara fötter i utstickande beslag på däck. Ofta går vi barfota i land och skrapar hål på skinnet mot snäckor och korall. Socklösa fötter får ibland skavsår av sandaler. Sår som ofta doppas i saltvatten har svårt att läka. Och när de väl läkts dundrar solstrålar ner på nytt opigmenterat skinn. Ett litet sår lämnar kvar ett lilaaktigt runt ärr. Men hövding Tuiavii hade på sin tid att inte mycket över för "djurhud på fötterna". Han tyckte att "de får fötter att bli liksom döda och stinkande. De flesta papalagifötter förmår inte längre gripa tag eller klättra upp i en palm."

Mellan båtfixande och proviantering inför översegling till Nya Zeeland åkte vi en dag på utflykt. Med en buss som kan ha rullat i något västland på femtiotalet. Den blev nästan full med oss elva personer från "Syren" och Ariel. Utefter vägen tittade vi in Tongafamiljers vardag. Hus påminde om förfallna små svenska sommarstugor av trä, med snickarglädje över dörr- och fönsterhål. Stående på metallklädda pålar, för att inte termiter ska äta upp dem. Ingen dörr och inga fönster. Sittande och liggande människor direkt på golvet. Fladdrande tygstycken i glada färger. I en by stannade vi på en alldeles ny BP-mack. Den gröna och gula färgen glänste. Barndomsminnen strömmade genom mitt huvud. En sån hade vi i min småländska hemby när jag var liten. Lastbilen som tankade bredvid kunde ha varit från samma tid och plats. Platt ö med rader av palmer på fältliknande områden. På andra sidan ön en hel rad med "blowholes". Eviga storsjövågor har terrasserat mjuka strandklippor. På olika nivåer har tidvatten mejslat ut hål uppåt, i utstickande terrassgolv. Efterhand som tidvattensvågor kommer större och större in, växer vattenstrålar som gejsrar högre och högre upp i luften. Kanske trettio meter när de var som stoltast. Deras visslande ljud bar kilometervis. I svalkande duschregn vid ett av naturens mest fascinerande skådespel satt vi mållösa.

Vid hemkomsten torkade vi högar av salt från ansikte, hår ock kläder. Att äga en plastpåse (dusch) full med sötvatten är rikedom. Sovande med salta lemmar är inte skönt. Fast man vänjer sig. Fortfarande går vi nästan bara iklädda badkläder. Utom iland där seden kräver tröja och ej för korta shorts. Vi dricker rikligt eftersom stora mängder vätska kontinuerligt sipprar ut genom våra porer. Ibland, när alla fem kroppar rör sig på den begränsade inomhusyta som Ariel erbjuder, kan det bli fuktigt under däck. Möten i den smala gången vid pentryt eller i det lilla akterutrymmet utanför toa fungerar förvånande väl. Omedvetet väntar vi in varandra och slinker snabbt förbi. Det känns inte trångt. Ibland när landmänniskor besöker oss undrar de över hur vi kan existera på en så liten yta. De bumpar in i varandra och glömmer att räkna de två sittbrunnarna och hela däcket.

I dessa dagar är den absolut viktigaste aktiviteten att lyssna på väder och diskutera med båtgrannar. är ett fönster (mellan ovädren) öppet hela vägen ner till NZ? Varje dag sticker några. Gänget som ligger halvvägs ner, har hård jobbig motvind.

Birgitta Boye-Freudenthal

 

 


arielfyra@hotmail.com

Webskötaren

Indexsidan

Nästa resebrev