Mera Trinidad.

 

 

S/YAriel IV 1999-02-21

Resebrev 33: 1999-02-2 Mera Trinidad.

Jag tror det är sant som det står i guideboken att om man en gång har varit med om en karneval på Trinidad, blir man aldrig riktigt som förut. Karnevalen är spektakulär, oförglömlig, den största festen i världen och den är sprungen ur en historisk verklighet. Plantageägarna bjöd på 1800-talet in sina gelikar till förfinade fester innan fastan. Slavarna hade sina fester och härmade i hemlighet sina ägare och gjorde narr av dem. Efter frigivelsen på 1830-talet flyttade de svarta ut sin vilda ilska över hur man behandlat dem, i en festival på gatorna. Myndigheter försökte förgäves under årens lopp kväva deras häcklande sånger, danser och dramauttryck. Som fågel Fenix reste sig karnevalen gång efter annan ur askan. Starkare och starkare.

Idag lever inte längre antagonismen. Karnevalen på Trinidad har en stark och bred folklig förankring, och en överväldigande mängd deltagare iklädda briljanta kostymer. Calypsomusiken har kvar sin ursprungliga roll som politisk och social satir. På söndagskvällen åkte vi in till Savannah Park, i Port of Spain för att se "the kings and queens", finalisterna bland tusentals dräkter i karnevalen, presenteras. Vinnande "king" kallades "the Tempest". Något liknande har jag aldrig sett. Enorm, åtta-nio meter hög, med fjäderliknande höga spetsar dansade, vajade och for den ilsket fram över scenen. Färgerna ändrades fortlöpande från mörk lila till svart, grått och ovädersrött. Ur topparna sköt blixtar. Hela dräkten rullade på hjul. Mannen som bar/drog den var inkorporerad i skapelsen.

Dammotsvarigheten var en mera traditionell "queen". En vacker svart flicka klädd i vitt och guld bar/drog en dräkt som i lätta vita och silverfärgade tyger, plymer, pärlor och fransar förstärkte det vackra. Dräkten var, liksom alla de övriga finalisterna, otroligt stor. Sammantaget var dräkterna så spännande och speciella att de egentligen borde kallas textilskulpturer. Inspiration till dräkterna varierade från historiska afrikanska och indianska ursprungsfärger, till det moderna Trinidads natur- och stadsmiljöer samt till en neonfärgad dröm om framtid.

Christian var inte med oss. Han tillbringade natten med att utklädd kroppsmåla sig och att kasta olja och lera i en galen dansande människomassa. Vi kom hem klockan tre och hann bli himla oroliga innan Christian kom hem, tillsammans med ungdomarna på "Stormpippi", klockan nio nästa morgon. På marinans toalett fanns ett stort plakat där man uppmanade nattkarnevalarna att duscha under slangar som var uppmonterade på gården, och inte i de vanliga duscharna. Christian var fortfarande färgad både här och där när vi till slut vaknade. På måndagen vilade vi men på tisdagen hade vi samlat nya krafter och gav oss in i staden för att se det stora karnevalståget. Inget tåg här inte. Steelbands, högtalarbilar, dansande suveränt kostymerade trinidianer, rörde sig överallt, som om gatorna var en stor sjudande kittel. Alla sammanstrålade så småningom på Savannah.

Vi snirklade oss fram dit genom de dansande massorna. En vakt vid en halvskum bakdörr erbjöd oss fina platser mot en sedel. Vi kände oss skyldiga men tog erbjudandet och fann oss sittande på dyraste parkett under nästan tio timmar då mer än otroligt otroliga figurer och ekipage oupphörligen dansade över scenen. Verkligheten övergick i fantasidröm. Denna karneval ska jag, lite bättre förberedd, delta i en gång till under mitt liv. Ovant tillbaka i vardagen körde vi igång med skola efter karnevalslovet. Därhemma hadekompisarna februarilov. Vardagsjobben övergick i ilska när vår efterlängtade självstyrningsanordning vindrodret, som vi döpt till Gandalf, saknade två av de fyra beslag som det ska sitta fast i aktern med. Eric kämpade med telefoner, faxar och emailapparater och lyckades till slut få någon i Tyskland att lova skicka beslagen express.

Här sitter vi nu och väntar medan många medseglarbåtar vinkar adjö och går mot Venezuela eller vänder hemåt. Gandalf, som ligger på däck består av ett stort, tungt roderblad som ska sticka ner i vattnet och en vindflöjel som, med vindens och en avancerad inställningsanordnings hjälp, ska styra rodret så att vår tjugofem ton tunga båt går åt det håll vi önskar utan att någon måste stå timme efter timme och styra. Till skillnad från en autopilot styr det bättre ju mer det blåser och det drar ingen ström, vilket det alltid finns mycket ont om på segelbåtar. Vi får en heltids styrman driven av vinden, precis som båten själv, och den ger oss frihet att ägna oss åt barnen eller gitarren. På nattvakterna kan vi sova i stunder och slipper bli dundertrötta. Gandalf är rejäl och hållbar och kan styra åt oss resten av vårt liv. Inte underligt att många seglare liksom vi, ger sitt vindroder ett kärleksfullt smeknamn.

 

Birgitta Boye-Freudenthal

 


arielfyra@hotmail.com

Webskötaren

Indexsidan

Nästa resebrev