Atlanten
Från Kap Verde till Bequia
S/YAriel IV 1998-12-21
Resebrev 24: över Atlanten.
När vi fick vårt första barn och jag skulle vara föräldraledig länge, länge, hade jag planerat att lära mig allt om klassisk musik och jag skulle öva mycket på min gitarr. Inget av detta blev av. När vi skulle segla länge, länge över Atlanten hade jag tänkt lära mig spanska samt öva mycket på min gitarr. Inget av detta blev gjort, så klart. Myten om Atlantöverseglingen visade sig, som de flesta myter, vara osann. Jag förargar mig över att jag trots allt trodde på den. I de flesta seglingsskildringar beskrivs ljumma, lagom starka passadvindar, som vänligt skjutsar båtar västerut på stillsamt hav. Visst blev vi skjutsade västerut, men i en himla fart. Under tolv dagar, från Kap Verde till Bequia i Västindien, hade vi en sur passadkuling i häcken. Och en massa bråkiga vågor som gungade oss hit och dit. Mat och tallrikar, grytor och bestick for skramlande i golvet. Ingen hade lust att baka de goda sockerkakor som vi hade tänkt oss till fika på fördäck varje dag. Det gick förresten inte att sitta på fördäck alls, eftersom vågorna nosade över då och då. Aptiten ombord var inte den bästa och vårt proviantförråd från Gomera räckte mer än väl. Ariel slingrade i sjöarna så att det var svårt att röra sig upprätt. Det går inte att räkna alla de blåmärken som jag begåvats med både här och där. Och inte fick vi de där fantastiska guldmakrillarna och svärdfiskarna som skulle bli basen i våra middagar. Tur att vi hade satt igång frysen och att den var välfylld. Vårt vindroder fungerade till vår stora sorg, inte. Trots att vi pratat med experter och byggt om väsentliga delar flera gånger. Kanske fungerar det men inte på vår stora tunga båt. Vi handstyrde över hela oceanen och hade nya valkar i händerna och träningsvärk i armarna när vi angjorde Karibien. Min vakt var mellan två och fyra på eftermiddagen samt mellan fyra och sju varje natt. Tur att vi hade extragast vännen Tom med oss, annars hade vi aldrig orkat.
Vi stod vid rodret dag efter dag, och natt efter natt, och styrde
Ariel som dundrade över Atlanten likt ett express tåg i
full fart. Tjugofem ton som mäktigt, vibrerande kraftfullt,
klöv vågbergen. Skickligt kastade hon sig över och
kom oftast torr ner på andra sidan. Jag har aldrig seglat
så fort och så länge förut. Och efterhand
smög sig en stolthet och en sorts förundran in i huvudet,
över hur bra vi klarade de extrema förhållandena
ombord. Barnen klarade sig allra bäst. De läste massor av
Kalle Anka som de fått på sjömanskyrkan i Las
Palmas. De spelade spel och tillverkade nya spännande spel. De
satt med livlina på akterplattformen och skrattade när det
varma havet sköljde över dem. De låg i sittbrunnen
på kvällarna och fantiserade om stjärnbilder. Och
tyckte bara det var trist när vi inte fick napp och när
ingen ville steka pannkakor. Vi andra trimmades in i ett sorts lag
som turades om att segla, laga mat och sova.
Mot slutet satt vi i den gungande sittbrunnen om kvällarna och
spelade och sjöng. På Lucia bakade vi lussekatter med
konstig obearbetad saffran som nog hade fungerat bättre i en
paella. På adventssöndagarna tände vi adventsstaken
så gott det gick och sjöng några jullåtar. Tom
drack inte en enda kopp kaffe på hela vägen. Tiden stod
stilla fast solen gick upp och ner. Det blev varmare och varmare och
varmare. Månen försvann akteröver och syntes bara
lite, liggande som en skål. Karlavagnen hade vält upp och
ner. Atlanten är enormt ofattbart stor. Vi kände oss
små men välgörande speciella och skrattade åt
tanken på alla människor som trängdes i julruschen
som myror. Ju närmare Västindien vi kom desto karskare blev
vi och storheten i överseglingen började gå upp
för oss.
Ensamma kände vi oss tack vare kortvågsradion aldrig. I
flera olika nät hade vi kontakt med seglare på väg,
både före och efter oss. Vi meddelade varandra positioner,
väderförhållande och destination. Och fick veta att
andra tyckte gungandet var lika trist som vi. Lite informationer om
fiskelycka och förhållandena ombord utbyttes. Och om det
var någon båt som hade problem kunde andra
försöka hjälpa till. När "Gadden" angjorde
Barbados kändes det nästan som om vi var framme
själva. När "Street Legal" gick in på Bequia och
berättade om hur fint det var där kunde vi börja
glädja oss i förskott. Fregattfåglar mötte oss
några hundra sjömil innan Barbados.
Efter tolv dygn och drygt 2000 sjömil kom vi, i skymningen in
på Bequia, och möttes av ett sammelsurium av calypsomusik
från alla håll i viken. Vi ankrade bland flera andra
båtar intill en vacker strand med palmer och små
restauranger. Det såg faktiskt ut precis som det brukar
göra i turistbroschyrer från området. Fascinerade
stirrade vi oss omkring på färgglada små båtar
med infödda försäljare och en spännande
strandlinje in mot byn Port Elisabeth. Grönt, skönt och
frodigt överallt. Vi tog ett kvällsdopp i det badkarsljumma
havet, öppnade champagnen och firade med mycket stor stolthet
och glädje att vi korsat Atlanten.
Birgitta Boye-Freudenthal