Med barn ombord. Nya Zeeland.
Ariel IV 2000-03-22
Resebrev 88: Med barn ombord
Hur har seglande barn det "egentligen", mailfrågar oss många många blivande familjeseglare och andra. Vad tycker barnen själva? Vi skriver med barnperspektiv några resebrev framöver. Välkomna med frågor och tankar till arielfyra@hotmail.com
Ariel IV lämnade Skandinavien för 1,5 år sedan. Sedan dess har vi mött åtta barn som levt seglande i hela sitt liv och aldrig bott i hus. Deras föräldrar har gjort medvetna val; att leva på haven. Alla familjerna verkade himla glada. Under vår seglats har vi också träffat omkring tjugo barnfamiljer, som liksom vi är ute på längre eller kortare livsäventyr; mellan ett och fem år. Mest skandinaver och holländare i Atlanten och mest amerikaner och engelsmän i Stilla Havet. Våra barn har haft kamrater ungefär hälften av tiden. Inte alltid jämnåriga. Seglarbarn leker i grupp, över alla åldersgränser. De flesta barn vi träffat är i åldrarna fem till tolv år. Både Rasmus (13) och Jens (11) har snabbt lärt sig flytande engelska och leker obehindrat med barn från alla engelsktalande länder. Vi har träffat franskspråkiga barn men de håller sig tyvärr mest för sig själva.
Hur barnen mår ombord är delvis som en spegel av vårt eget befinnande. Om jag oroar mig för stormar, hajar eller andra hemskheter oroar sig barnen också. Vi har skaffat oss så mycket kunskap och erfarenhet som vi har kunnat. Vi känner oss orädda och trygga med vårt livsäventyr. Det gör barnen också. Visst drabbas vi av dåligt samvete ibland för att vi "tagit dem" från kompisarna därhemma. Eller när de är sjösjuka. Men vi ser att resan ger barnen livskunskap. De lär sig inte bara språk, religion, historia, geografi och biologi. De lär sig om sig själva och om världen. Och de lär sig att leka och umgås med människor i alla åldrar. Kanske kan de inte riktigt förstå vilken rikedom de fått förrän vi kommer hem igen. Vår vän Torben intervjuade barnen om deras tankar kring resan innan vi åkte. Han kommer att göra det igen när vi återvänder.
Rasmus tycker att det är roligt att segla för "man får chansen att se alla ställen, träffa människor från hela världen, trevliga seglare, gå på hajker, dyka bland spännande fiskar, plocka kokosnötter och sånt. Men det är långtråkigt ibland när det inte finns så mycket att göra och jag har inte så många kompisar i min egen ålder. Vi borde ha seglat när jag var yngre. De flesta seglarbarnen är det. Det är enklare att segla runt när man kan leka hela tiden och inte behöver fundera över kläder och sånt". Skolan ombord går bra och Rasmus tror att det kommer att bli lätt att hoppa in i sin vanliga klass när vi kommer hem. Men "skolan därhemma är roligare för det finns kompisar på raster och så. Det är inte svårt att ta avsked från kompisar på olika båtar för jag tror alltid att vi snart träffar dem igen. Det var mycket svårare att ta farväl av kompisarna därhemma. Dem hade jag känt så länge. Jag grät då. Jag är glad över att göra vår resa, men jag skulle inte vilja göra om den. Jag ser på grejor annorlunda efter resan och tror att jag bättre kommer att förstå hur bra vi har det hemma."
Pappa Eric ringde från Nordnorge idag. Han stod i en meter snö och önskade att han var på andra sidan jorden. Han drabbades direkt av hemländernas förbannelse; förkylning, som vi inte haft sedan vi seglade hemifrån. Det känns himla ensamt på Ariel, utan honom.
Birgitta Boye-Freudenthal