Oman.

 

 

Ariel IV 2001-03-04

 

Resebrev 138: Oman

Vårt första möte med arabvärlden blev Oman. Landet ser konstigt nog ut precis som vi hade tänkt oss. Män i vita långa särkar med fez; runda grytliknande mössor i vackra tyger, eller turban. Unga kanske mer modeintresserade män i pastellfärgade särkar till knäna, med fräcka detaljer och matchande byxor. Kvinnor i svarta heltäckande kläder med huvudslöja varur endast en smal rektangel ögon syns. Under den svarta kjolkanten tittar mångfärgade klänningstyger fram och ibland pantalonger. Milda Matilda vad det måste vara varmt. Själv svettas jag i lätta bomullslångbyxor och skjorta. Några män har västerländska kläder och några få affärskvinnor långkjol och blus i färgade tyger, med huvudslöja som täcker håret. På restauranger finns privatrum där kvinnor får lägga av det svarta. Unga ogifta flickor bär tunn slöja runt håret. Alla har stora bilar och verkar ha det mycket gott ställt. Oljeinkomster har förvandlat landet på kort tid. Kameler som promenerar omkring här och där på landsbygden rids inte längre utan hålls för kött och mjölk. Fast kamelkapplöpningar är fortfarande välbesökta traditionella tillställningar. Omans sultan föder upp hästar; fullblodsaraber. Vi träffade en australiensare som tränar dem. Hästarna överlämnas av sultanen som gåvor till utländska vänner och andra. Sultan Qaboos bin Said är en modern monark, utbildad i västvärlden. Han är mycket omtyckt av sitt folk och finns på guldinramad bild i nästan varenda liten affär. Eftersom alla har bilar här, finns inga bussar. Vi fick lift in till stan med en ung bankdirektör. Han var stolt över sitt land och tyckte det var tråkigt att vi kommit just nu, under torrperioden. Han gav oss en tjusig tändare i silver som present. Landskapet utanför bilfönstren var rullande sandkullar; öken, öken. Om tre månader börjar det regna och allt blir grönt. Svårt att tänka sig den förvandlingen. Familjen från "Synchronisity" åkte taxi till staden. Taxichauffören bjöd dem hem till sig, på te och kamelkött. Runt vita och krämfärgade arabiska hus längs vägen växer palmer och k

rna av staden Salalah ser ut som tagna ur "Tusen och en natt". Moskéer, halvmånar, sand och flygande mattor. Men nästan alla skyltar är skrivna på både arabiska och engelska. Den nya och rika tiden avspeglar sig. Mellan hundraåriga stadsdelar ligger välsorterade varuhus, imponerande villor och nyskapade stora konstverk. Alkohol finns inte att köpa. Enbart i glas på större hotell. Och på "klubben" dit seglarna inbjuds för att träffa vita gästarbetande specialister. Sultanen importerar kunskap som inte finns i landet ännu. Våra nyzeeländska vänner på "Edwina" stannar med sin båt i Oman under minst två år. Sultanen har önskat att de öppnar Omans första kiropraktikerklinik. Hjälpsamma män hälsar oss överallt med as-salaam alaykum; fred vare med er. På största banken gick inte att växla till US dollar. Vi behöver en hel del för att klara de VISA-lösa länderna i Röda Havet. Men sedan vi växlat till oss Omanska real, kunde en äldre herre visa oss bra pengaväxlare på gatan. Inte ett ord med någon kvinna har vi bytt.

Rasmus och Jens ville inte med in till staden. I Salalah hamn finns nyasfalterade kajer, vägar och parkeringsplatser. Längesedan vi såg något annat än sand, skumpigt grus och gräs. Längesedan vi besökte ett ställe passande för rollerblades, skateboard och sparkcykel. Tänk att alla grejorna fått plats ombord. Nio barn från fyra båtar rullar runt i timmar. Rasmus är äldst med sina snart fjorton år. Sjuårige Pierre från Frankrike är yngst. Andra dagen rullade gänget på utflykt med mackor och det hela. Tredje dagen satt de mest stilla med träningsvärkande vader. Föräldrarna blev bjudna på middag av holländska "Gabber", som tack för bogsering. Barnen, jag menar "ungdomarna", hade föräldrafri fest på "Synchronisity".

Snart dags igen för översegling. Vi håller på med de vanliga förberedelsejobben. Köra och köra vatten i dingen för ett fylla åttahundra liter i tankarna. Köra och köra diesel i dunkar för att fylla fyrahundra liter istället för dem som gått upp i rök under seglats/motorgång hit. Proviantera, bära och köra och köra grönsaker, frukt, färskmat, specerier och drycker för minst en månad. Konserver har vi fortfarande gott om. Tvätta lakan, handukar och några kläder. Skrapa båtbotten, serva motorn och generatorn, och laga småsaker. Vardagsjobben känns minst lika trista här som därhemma. Långseglarmöte om piratfaran ska hållas imorgon. Amerikanska "Dream On" har inbjudit "bara kaptenerna". På alla barnbåtarna kommer man att ha två kaptener för en dag. är det farligast i piratvatten, att segla med eller utan tända lanternor? Kanske vi seglar på varandra i mörker. Alla båtar har inte radar. är det säkrare att segla i leden bland de stora skeppen, eller att gå i mörker närmare land? Mamma Mary på "Synchronisity" är mest rädd för att eventuella pirater ska våldta hennes döttrar. Familjen har förberett kläder för att flickorna ska se så små och fula ut som möjligt. Franska "Naguel" måste segla hundra sjömil för långt norröver, för att komma förbi piratfarliga vatten, innan de vågar svänga sydväst in mot Djibouti, där släkt ska hälsa på. Vi fortsätter förmodligen direkt till Eritrea. Först efter många, många diskussioner kommer beslut om vilken väg och på vilket sätt vi ska segla.

Birgitta Freudenthal


arielfyra@hotmail.com

Webskötaren

Indexsidan

Nästa resebrev