Bantam Island, Indonesien.

 

 

Ariel IV 2000-11-05

 

Resebrev 122: Bantam Island, Indonesien

Efter tre dygn och oräkneliga snabba regnstormar, de flesta mitt i natten, nådde vi utmattade Bantam Island och Nongsa Point Marina, där vi skulle klarera ut från Indonesien. På bryggan stod sex unga indonesiska män och tog emot våra linor. Som vänliga väsen från en annan verklighet hälsade de oss välkomna. Våra trötta ögon gick i kors, och fötterna med, när vi ovant rörde oss mot land. Vid bryggans slut låg en vitmenad slottsliknande lyxlirarmarina som vi först trodde var en hallucination. I dess centrum fanns en ändlös slingrande simbassäng med små broar, inramad av stenpartier och frodig grönska. Vi la skeppspappren i en hög på ett marmorbord och sjönk ner i turkosblått ickesalt klart vatten. Under ett vattenfall kikade vi genom strilande brus på den ombonade semestervärld som hotellgästerna helt ogenerat njöt av som en självklarhet. Några var väldigt volyminösa. Våra gamla solblekta simkläder verkade malplacerade. Canadensiska Mary och David från "Synchronisity" stirrade lika förvånade som vi, på prakt och överdådighet.I en bortgömd hörna bakom en liten kulle, låg vi i bubbelpool, fnittrade och drack varsin medhavd öl. Sedan njöt vi, alla långfärdseglarna, och vilade en vecka. Och lekte bortskämda rika turister. Kanske borde vi ta några foton här, för att visa dem som tror att långseglarlivet alltid är så här. Bara ytterst få småjobb på båten blev gjorda. Under veckan såg vi knappt barnen. Simpoolen, stränder, ängar, stigar och kamrater uppslukade dem.

I Vancouver, Canada jobbade Mary heltid som socionom och David heltid som ingenjör, under tre år när familjen bodde ombord på sin båt, medan de sparade till resan. Barnen var när de flyttade till båten fyra och åtta år gamla. "Livet på segelbåt i Vancouver hamn fungerade bra även om levnadsytan var liten i ett kallt land. Vi var så himla motiverade att komma iväg. Det svåraste var att ha fräscha kläder till jobbet varje dag" tyckte Mary. Som medelinkomsttagare kunde de inte spara mer än ett minimum av det som behövs för en världsomsegling. När vi andra nu ibland går på restaurang, stannar Synchronisityfamiljen ombord. När de amerikanska familjebåtarna går in i marina stannar Synchronisity och Ariel IV utanför på ankarplats. Amerikanska besättningar flyger hem då och då för att hälsa på släkt och vänner. Canadensiska och skandinaviska båtar seglar oavbrutet jorden runt. Den amerikanska dollarn är förfärande stark och gångbar i alla lägen. Svenska kronan är motsatsen.

Vännerna på "Jenny Gordon" kom in två dagar senare. De hade seglat i tio dygn direkt från Bali. Utvilade och stora i korken såg vi Chris och Susan stappla iland och förvånas och tjusas av stillaliggande bryggor och latlivet vid poolen. De var båda, för fyra år sedan, framgångsrika advokater i fyrtiofemårsåldern, med välrenommerad egen firma i USA. Men slogs av meningslösheten i vardagslivets stressiga upprepningar. Med erfarenhet av kustnära segling och med ett års kvällskurser i navigation i bagaget, sålde de sina ägodelar, köpte Jenny Gordon och stack. Trots upprörda vänner och kollegor. Välskräddad kostym och dräkt blev utbytta mot slitna kortbyxor respektive baddräkt och skrynklig färggrann sarong. På båda står håret på ända och ögonen lyser av livslust. På andra sidan vattnet lockar konturer av Singapores skyskrapor. Singapore betyder lejonstad, men liknas i nutid mer vid en av Asiens tigrar. Tillsammans med Taiwan och Sydkorea har Singapore lyckats utveckla sin ekonomi till västerländsk standard. På tisdag seglar vi dit.

Birgitta Boye-Freudenthal


arielfyra@hotmail.com

Webskötaren

Indexsidan

Nästa resebrev