Startsidan > Engelska kanalöarna 1981 med Ariel II

Ariel II köptes som ½ fabrikat  1979 efter att ha lämnat min gamla skärgårdskryssare Ariel som delbetalning.  Det var Lisa och Sven Pearson och jag som tillsammans byggde våra Drabant 24’or färdiga vintern/våren 1979 på gamla Eternit-fabriken i Lomma. Första åren ägnades mest åt lite kappsegling, ( redan en vecka efter sjösättningen och utan att tidigare hissat spinnakern ställde vi upp i ”Fyrtornsrundan” och vann vår Drabant-klass med stor tidsmarginal!) och semestersegling till Bohuslän.   Sommaren 1980 gjorde Per Söderhjelm och jag en längre minnesrik långsegling till Holland, för första gången seglade vi i tidvatten, Nordsjön och kanaler. 

Det kom att bli sammanlagt 5 stycken Själland Runt kappseglingar och som bäst en andra plats (även om vi egentligen skulle vunnit, fick ett omotiverat onödigt tidstillägg, men protester hjälpte inte!)

Ariel II utrustningslista kändes helt adekvat för våra seglingar och den tiden även om listan inte var lång.

Förutom ett kryss-ställ hade vi två spinnakrar och fortfarande har jag aldrig haft eller sett en finare spinnaker än vårt ”lapptäcke”. En spinnaker sydd som ett lapptäcke av Hamlet Sail i Helsingör.  Tänk att hissa ett lapptäcke på 300 kvm på Ariel IV!?

Kompass och logg fanns och ett gammalt roterande ekolod med mycket ungefärliga djupangivelser? 5 hästkrafters utombordare.

Inför vår planerade segling hade vi också investerat i en autopilot på roderkulten. En livboj, en liten dragg, en FM-radio, nödraket och bloss.  Det var nog allt!

Under hösten 1980 började Birgitta och jag fantisera om att segla på gemensam semestersegling och efter årets tur till Holland så längtade jag efter att segla ytterliggare en bit längre bort…

Hur långt behöver man segla innan man kommer till den riktiga värmen, till riktig sommarvärme, till medelhavsvärme och var?

Svaret blev dom ”Engelska Kanalöarna!” Dit skulle vi! Men går det? Med 24 fot och utombordare? Över Nordsjön och ner i Engelska kanalen? Låter som ett spännande äventyr...

Avfärd från Lomma 29 juni med sjunkande barometer( just det, vi hade också en barometer!) och redan på södra östersjön fick vi utstå dom första prövningarna. Redan första natten  låg vi och drev utan segel i SW storm, 25-30 m/s och för Ariel II gigantiska vågor (DMI hade talat om en eventuell kuling men inte mer!) . Vi kunde inget annat göra än att skalka luckorna och krypa till kojs. Ariel II klarade sig galant och nästa morgon hade vi drivit uppåt, tillbaka mot Sverige och låg strax utanför Skåre där vi sen vilade upp oss innan vi på nytt tog ett beslut; att vi skulle fortsätta trots allt.

Via Gedser och Fehmarn kom vi till Kiel och klarade Kiel-kanalen med utombordsmotorn på 13 timmar exakt!

Cuxhaven är en trist hamn men ett bra stopp innan Nordsjön och innan Helgoland ( ”Weiss is das Sand,  Rot is das Kant,  Grun is das Land,  Das is die farben von Helgoland”).

Vi klarade sen Nordsjön på två långa ben, först ner till Scheveningen , längsta distansen hittills på 216 sjömil, tog 2 ½ dygn och det var stort och vi kände oss nu som riktiga långseglare.

Sen lyckade vi i dimma hitta in till Dover, vi kollade ekolodet noga och kunde konstatera att det var tre grundbankar vi skulle passera innan East Goodwin, fyrskeppet, och sen direkt kurs mot hamnen i Dover. Vi ankrade i den stora förhamnen och en tullbåt som var många gånger större än Ariel II la sig långsides. Bistra tullare   pekade argt på vår lilla gästflagga, ajabaja, ni har hissat fel flagga! Vi förstod inte mycket och vår långfärdsimage fick sig en bredsida! Vi hade i god tro hissat ”Union Jack”  istället för den korrekta ”Red Ensign” som man gör på båtar! Pinsamt! Men sen gick inklareringen väl och dom var nog lite imponerade att vi kom ända ifrån Sverige, dom ville inte riktigt tro på det, ”med utombordare?”.

 

 

Vi besökte ”white cliffs” innan vi drog vidare till Rye-river och byn Rye, en flod som vi upptäckte blev helt torrlagd under ebb, lågvatten. Så vi kom att sjunka ner i ”mudden” med halva kölen och stod lutande mot kajer och båtar, och väldigt obekvämt att sova!

Vi kom lagom till Cowes och ”Cowes week” för att se alla stor berömda kappseglingsmaskinerna i världen då. Som gästande seglare kunde även vi gå på den berömda och fina, flotta Cowes Kungliga Seglarklubbhus med röd matta vid entrén. Det var bara det att vi inte hade dom rätta kläderna och inte riktigt smälte in i ”gänget”!

Efter noga kollat väder och vind och studerat alla strömkartor och tidvattentabeller på kors och tvärs så var vi klara för avfärd från den lilla fina hamnen i Yarmouth över Engelska kanalen till Alderney, vår mål, kanalöarna, English Channel Islands!

Vi hade en helt perfekt översegling, lagom vind och ganska ovetande om att strömmen och tidvattnet först drev oss långt norrut ur kurs men som sen när tidvattnet vände lyckades vi driva tillbaka till ursprunglig kurs och Alderney låg där den skulle, trots lite dimma och dålig sikt.

Alla öar utan bilar har alltid en speciell fascination och dragningskraft och detta och mycket till hade Alderney som kom att bli och är vår favoritö bland kanalöarna, ( ev. i  tävlan med Sark!?)

 

 

 

Man säger att ” Ships and Men rot in harbour” så vi seglade vidare och nästa hamn blev vår egen förlovningshamn, St Peters Port på Guernsey. Vi passade liksom på då det ändå var stor fest med ståtlig fyrverkeri för oss och för Charles och Diane som gifte sig denna dag, 29 juli 1981.

 

Vår förlovningsmiddag intog vi på fashionabla ”The Steak &Stilton” och två ”Hores D’oeuvres+Grands plats+4 Legumes+2Desserts+2Cafe+1x39 Vin” kostade oss 20 pund och 68 shilling! Vansinnigt mycket pengar! Men det var ju förlovningsmiddagen! (”Always look at the bright side of life” -  Charles och lady Di hade det inte helt lätt i sitt förhållande, dom skulle seglat istället, då hade det kanske gått bättre…)

”My eyes are dimmed I cannot see,
I haven’t brought my spec’s with me,
I have not brought my spec’s with me.” 

“There is a dane, a dane
 who didn’t get his tan,
In the stores of aunt Mary.

Vi kollade väderprognoserna dagligen men vi hade oftast fint och varm väder, det var som vi hade hoppats på även om vi inte alltid förstod vädret på radion som nog mer gällde för fastlandet;

The everyday story was;  ” There’s a cold front coming though and after that North west winds and a warm front, (Or a new front?), and Very foggy patches”

Efter vi firat färdigt på Guernsey drog vi oss over till lilla pittoreska Sark som inte hade någon djup hamn vid lågvatten utan här stod vi lutade mot en pir två gånger per dygn då vattnet försvann i hamnen och botten torrlades. Här var dock botten hård och vi stod mer upprätt nu och märkte till slut inte att vi plötsligt inte hade vatten under kölen. Vi sov även igenom denna ”båthiss” nattetid utan att vakna!

Att vår förstfödde son kom att kallas ”saken” syftar inte på att han var en sak utan på Sark så klart, det kan väl alla förstå!

En gång försökte vi ligga för ankar, men med en 10 kg hopfällbar dragg och vanlig lina och utan kätting på hård sandbotten ter sig idag också pinsamt men lärorikt och vägen är ibland lång och mödosam innan man bli en ”riktig” långseglare,  (livslångt lärande(författarens anmärkning))!

Från Sark lyckades vi med en stor portion tur och skicklighet ta oss genom the ”Alderney Race” där tidvattenskillnaden är upp mot 13 meter och 9 knops ström med ”watersprauts” och allt otäckt man kan tänka sig, men till Cherbourg kom vi efter 45 nautiska mil på 12 timmar. Bra gjort i dessa vatten, (obs; med utombordare)!

Cherbourg är en trevlig hamnstad som vi senare har återkommit till. Man kan ankra eller ligga i marinan. Sen kan man få franska baguetter och ost och vin! Och träna på sin franska.

 

 

 

Vi hamnhoppseglade sen längs franska kusten, Fecamp, Le Treport och Boulogne. I Le Treport ville motorn inte mer, skruvades isär men fann inget fel, visade sig att vi blandat i dubbel oljeblandning i bensinen, varför måste alla fel göras och grymt erfaras innan man lär sig!

Solen hade sista veckan gömt sig men då vi till slut med vemod lämnade Frankrike och seglade upp till Den Helder i Holland igen hade vi strålande sol och varmt.  Månskensseglingarna, alla minns man så även dessa på Nordsjön!

 

 

 

Då det var fortsatt goda väderprognoser såg vi möjligheten att även segla nonstop upp till Helgoland, sagt och gjort, vi skippade Ijsselmeer och Amsterdam som vi planerat och i vår loggbok framkommer att vi började seglingen med lite NW och sen WNW vind som snabbt gick över på SW och mycket långsamt ökande från 8 m/s till 10, till 14 och när vi angör Helgoland i en härlig slör,efter 127,6 distans blåser det 15 m/s. Perfekt! Framför allt med tanke att vi sen låg inblåsta på Helgoland i 3 dygn på grund av ”gales” från NW!  Helgoland är inte helt fel att ligga inblåsta på och se alla ”gula tyska turister” komma och gå med färjorna är ett spektakel i sig. Men på e.m. då färjorna åter stävar mot land och man har ön för sig själv är det trevligt.

Hemseglingen gick utan problem, Kiel-kanalen, ”Nord-Ostsee-Kanal” ( från Brunsbuttel till Holtenau) tog vi åter på en dag, kostnad 16 DM,  vi passade på att bunkra lite  gott på flaskor från ”Tiessen ” i Kiel. Vi älskar ju vårt romte kalla vinterdagar!

Genom Danmark och Smålandsfarvattnet var vi åter i hemmavatten. Hemma i lilla Lomma var vi den 26 augusti, efter åtta veckor, 1759 sjömil och hela fem länder i fint strålande sol och sommarvarmt väder! Snabbt gömde vi våra 2 eller 3 inköpta, insmugglade rom-flaskor under några presenningar, ifall att…

Men det var bara mina föräldrar som kom och utgjorde välkomstkommitté.

Vi packade ur båten och blev mäkta förvånade över den enorma hög på gräsmattan av ”grejor”  vi haft med oss, allt fick inte plats i bilen första turen in till vår lägenhet på Bankgatan i Lund…

Fortsättning följer med flera resor…


Startsidan > Engelska kanalöarna 1981 med Ariel II

 

arielfyra@hotmail.com