mars 23rd, 2017
Det är allmänt känt att sjömän måste offra till kung Neptun för att få lycka och välgång över de sju haven och för att oceanernas alla invånare ska komma oss till hjälp om det behövs. Oftast offrar vi blommor innan en överfart. Den här gången känns det viktigt med ett extra starkt offer. Vi vill ge kung Neptun lite av oss själva som en gest av respekt och underdånighet.
Min bikini och Erics kortbyxor, som vi burit under hela förra seglingsåret och även nu under den tre veckor långa förberedelseperioden, måste vara rätt offer. De har suttit på våra kroppar i vått och torrt. Kroppsrester och kropparnas konturer lever kvar i dem. De har under mer än ett år blivit en del av oss och vi har aldrig känt oss så nakna som när vi tog av dem för gott, redo att offra till Neptun.
Nu är det alltså gjort! Vi har tagit fram nya badkläder att leva i under nästa år. Den gamla bikinin och kortbyxorna går överbord tillsammans med blommor, under sånger och magiska besvärjelser, klocka sju på fredag morgon. Då öppnar man bommen till marinan och släpper ut oss på haven igen. Sverige är sju timmar efter oss. Om du är uppe kl 12 på torsdag kväll så hjälp oss, förstärk det magiska genom en tyst hålla-tumme-minut.
Fredag natt sover vi sedan för ankar på Davao buktens östra sida. Lördag går vi ut på öppet hav och ankommer, om allt går bra, inklareringshamn Bitung i Indonesien under måndagsdygnet.
Vi har som tur är inte med oss den filippinska råttan men väl kramar och välgångsönskningar från många av seglarna i marinan.
Kommentera » | 15 Kommentarer »
mars 18th, 2017
Hur dum får man bli? Visst borde jag ha fattat att min rygg inte tål 45 min sol i tropikerna efter att ha varit heltäckt i Norden i sju månader. Men så var det och jag kunde nästan inte sova på fyra dygn. Sedan flådde den stekta ryggen i ytterligare fyra dygn. Nu hänger det bara lite lösa skinflagor och fladdrar, insmorda i solkräm med styrka 70. Härligt. Himla skönt också att gå med tröja i 35 graders värme.
Men projekten går framåt och avseglingsdagen närmar sig, hurra! Den 20 år gamla dingen hade dött, fallit sönder i värmen till alla sina beståndsdelar. Vi skrapade, tvättade och ny-limmade i tre dagar. Nu lever den igen och kommer nog att klara alla ö- och dykturer i Indonesien och över Indiska Oceanen. I Sydafrika måste vi köpa en ny. Tur att vi kunde fylla på skeppskassan hemma i Sverige.
Det stolta vindrodret Gandalf har helt snöpligt blivit av med sin paddel. Den bräcktes i en jättevåg på väg till Filippinerna. Vi hittade en filippinsk snickare som mycket skickligt tillverkade en ny.
Motorn, Ariel IV:s hjärta, brummade igång efter några nervösa försök. Startbatteriet vill inte riktigt. Var hitta ett nytt startbatteri i dessa vatten?
Vi har gott vatten att dricka. De första dagarna köpte vi det i flaskor. Sedan har vi använt vårt stora soltak som regnsamlare. Varenda skur har tagits tillvara och runnit via slangar, ner i dunkar som vi tömmer i vattentankarna. Duschen är en slang på bryggan men det vattnet vågar vi inte dricka. Projektet som innebär att få igång vår ”watermaker”, som avsaltar havsvatten, får vänta tills vi kommer ut i rent vatten.
Varje fredag kväll är det knytkalas på marinan. Ett femtontal seglare möts i solnedgången och bjuder varandra på sina hemländers specialiteter. Vi käkar och gläder oss åt allas historier om vilka lyckade båtprojekt (eller totalt misslyckade) man genomfört under veckan … lite nördigt, men skönt efter hårda arbetsdagar.
I marinans fyra hörn finns torn, två mot land och två ute på pirarna mot havet. Där sitter militärer dygnet runt med k-pistar i knäet. Inga mer seglare kommer att kidnappas från den här marinan. En tysk seglare kidnappades från sin båt i november. Hans fru sköts ihjäl på däck när hon försökte försvara sig med gevär. Mannen halshöggs nyligen när ingen lösensumma gick att få. Vi känner oro efter dessa händelser och kommer tyvärr därför att lämna Filippinerna så fort det går.
Hurra, råttan har lämnat skeppet …
Kommentera » | 4 Kommentarer »
mars 11th, 2017
Det började med att vår flight mellan London och Manila var inställd, Vi befann oss plötsligt helt oförberedda ett dygn i London. Jättekul med 31 kg ryggsäckar vardera och 13 plus 2 timmars flygning, samt åtta nattimmar på Manilas förfärliga flygplats, framför oss.
Då visade det sig att vår gamla seglarvän Myles från förra turen runt jorden, råkade vara hemma i London. Han hämtade oss på flygplatsen, gav oss mat och vän värme samt en jättestor engelsk dubbelsäng.
När vi sedan kom till Manila bad flygbolaget Philippine Air om ursäkt för den inställda flighten. Vi fick en fantastisk middag och dubbelskön säng på ett femstjärnigt hotell.
Efter totalt 57 timmars resa kom vi så fram till vårt hem Ariel IV. Hon slokade, såg sliten, smutsig och ledsen ut. Och inuti nästan en katastrof! Vitt äckligt mögel på läder, plastytor och ställen där fukt kommit åt. Mus-skitar på alla tänkbara ställen! Och vid närmare inspektion uppätna energibars, hål i plastpåsar runt te, bönor och liknande, hål i diskmedelflaskan, t-spritflaskan, vitaminburken och på andra oväntade plastgodsaker. Vi grät en skvätt och försökte sova. Det gick inte. Jet laggen triumferade över totaltröttheten.
Nästa dag satte vi igång, sopade, gnodde, gned, skurade och tvättade däck, sittbrunnar, durkar, kölsvin, väggar och tak samt alla mögeldoftande kläder, lakan, handdukar, filtar, mattor, totalt all textil ombord samt överlevnadsdräkterna som inte varit ur sina fodral sedan vi lämnade Sverige 2010. Till sist fyllde vi alla utrymmen med råttfällor, rått lim i påsar och på plattor och råttgift. Här skulle fajtas. Om en råtta går och bajsar, till och med i klädskåpen bland våra trosor och kalsingar, ska den döden dö, och det snabbt!
Den tredje kvällen satt vi i sittbrunnen, helt utpumpade och slut. Nu i en ren fin båt. Solen speglade sig i havet när den gick ner över bergen på andra sidan sundet vid Davao city. Palmer vajade längs stranden. Ljumma vindar lekte kring våra halvnakna kroppar. Så himla skönt! Seglare från kringliggande båtar kom förbi på en liten pratstund. Plötsligt var tillvaron enkel och självklar.
Men än har vi inte sett råttan …
Kommentera » | 11 Kommentarer »
februari 25th, 2017
Nu drar vi! Nu längtar vi hem. Precis lika mycket som vi längtade hem för ett halvår sedan. Nu längtar vi till hemmet som är båten i Filippinerna. Då längtade vi till hemmet som är Sverige. Längtan till båthemmet handlar mest om båtlivet, seglingen, solen och havet. Längtan till Sverige handlar mest om våra barn, släkt och vänner.
Nå, är vi då kluvna och håller på att längta hela tiden? Nej, vi tycker det är fint att längta. Det man längtar efter blir dubbelt uppskattat då man möter det igen.
Vi har lånat en våg och insett att de 23 kg vi får ha i ryggsäckarna snabbt kommer att fyllas med båtgrejor. Hmmm, vi behöver ju faktiskt ha med några badkläder, kortbyxor och kanske lite ekologisk yoghurt för att starta en ny kultur ombord. Men vi har ju handbagageväskan också ?
Vi åker den 1 mars och kommer fram den 3:e. Bli inte ledsna om vi inte svarar på mejl på ett bra tag. Det är svårt att hitta internet där vi är…
Kommentera » | 15 Kommentarer »
december 27th, 2016
Vi har haft ett underbart 2016. Halva året på magiska seglingsäventyr i Mikronesien. Andra halvan i Sverige med barn, släkt och vänner, resor i hemlandet och lite jobb för att fylla på skeppskassan.
Men lugn alla ni som egentligen bara vill läsa om seglingsäventyren. Vi återvänder till Ariel IV i mars och drar sedan vidare genom Indonesien och över Indiska Oceanen mot Afrika.
Här årets julfoto, kyla och massa kläder. Förra året stod vi halvnakna på fördäck …
Gott, gott nytt år 2017 från Ariel crew
Kommentera » | 6 Kommentarer »
november 18th, 2016
Nu har vi bott på land i Sverige i fem månader. Behövde lite sol och lite båt för att överleva. Här på besök hos vår son på Malta. Fick både sol och båt …
Vi har lyckats få ett rekommendationsbrev från Filippinska Immigrationsmyndigheten, (sjö och hamn avdelningen) riktat till Filippinska Immigrationsmyndigheten (flygplats avdelningen). De rekommenderar att vi ska få komma in i Filippinerna fast vi bara har en enkel flygbiljett. Filippinska ambassaden i Skandinavien vill inte rekommendera samma sak. De råder oss att ta kontakt med en advokat. Svenska ambassaden i Filippinerna funderar på om de ska våga stötta vår önskan. I övrigt har vi ett intyg från marinan i Filippinerna om att båten faktiskt ligger där samt diverse papper om att vi äger båten, har försäkring på den, att vi har skepparexamen, kortvågsradiolicens, VHF-examen med mera. Undrar om vi kommer att bli tvungna att köpa en returbiljett, som vi sedan måste slänga, för att få återvända till vårt hem, Ariel IV. (Ja vi inser att man kan köpa återbetalningsbara …)
Vi har också lyckats lära känna en indonesier, som lovat skriva ett rekommendationsbrev på indonesiska till Indonesiska Immigrationsmyndigheten, om att vi ska få komma in i Indonesien med båt och stanna i två månader innan vi behöver ett nytt rekommendationsbrev för att få stanna ytterligare en månad. Sedan behöver vi ytterligare ett rekommendationsbrev för att få stanna ännu en månad. Detta ska sedan upprepas fem gånger för att vi ska få segla i Indonesien i de maximalt tillåtna sex månaderna.
Men det är två underbart fina seglingsländer! Om kidnappare och pirater håller sig lugna förstås.
Från Indonesien kommer vi sedan att dra vidare över Indiska Oceanen till Afrika. På vägen finns många öar och länder att besöka och många, många tillståndspapper av olika slag att fylla i.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
oktober 18th, 2016
Som två vinddrivna sjömän har vi nu farit land och Svea rike runt, från norr till söder, i tre månader. Huvudet har reflekterat över den underbara natur vårt land bjuder, men också över det märkliga väder som gott nog medför att landet inte helt invaderas av turister. Kroppen har förvånats över mjuka, hårda, sneda eller alldeles fantastiska sovplatser. Magen har ökat i omfång av många omtänksamma festmiddagar. Hjärtat är mjukt av den underbara vänvärme vi mött i Glommen, Marstrand, Karlstad, Malå, Norrköping, Göteborg, Lammhult, Grimslöv, Malmö, nu Lerhamn vid Kullaberg, snart Malta och därefter Ängelholm.
Att som vi ha sitt hem på andra sidan jorden är inte alltid lätt. Ariel IV ligger ensam vid brygga inte långt från Davao i Filippinerna. Våra kojer saknar kroppsavtryck. Vi saknar ”hemmets härd” (snyft J) Att vara hemma i Sverige utan hem är inte heller helt lätt. Brist på rena sockar kan vi stå ut med och att inte hitta tandborsten i ryggsäcksröran men vi saknar lugnet (och solnedgångarna) ombord.
Stort och varmt tack till våra härliga barn och vänner som ger oss landhamnar att lägga till i när vi behöver någonstans att vara!
Vi har hört från Filippinerna att vår norske seglarkollega Kjartan har fått behålla huvudet. Vilken lättnad! Kanada vägrade betala den begärda lösensumman för två kanadensiska seglare. De halshöggs. Norge har också vägrat betala lösen men privata medel från både Filippinerna och Norge betalades. Ryktet säger omkring 15 milj SEK. Alla seglare jublar naturligtvis för Kjartan men vad händer nu? Det visade sig ju till slut att det lönar sig att kidnappa västerländska seglare.
Vi jobbar nu med att fixa Visa för att kunna segla till Indonesien. Mycket komplicerat. Först måste vi ha ett ”sponsorbrev” som intygar att vi är trevliga och pålitliga. Brevet måste vara skrivet av en indonesier på indonesiska …
Kommentera » | 8 Kommentarer »
september 1st, 2016
Den nya Filippinska presidenten har intensifierat ”kriget” mot banditkidnapparna som kallar sig IS, inte långt från vår marina. Många dör. Norske långseglaren, vars kamrater halshöggs när ingen lösensumma utbetalades, väntar ännu på sitt öde. Det är inte bra.
Vi planerar för fortsatt segling till våren, men vart? Knappast genom Filippinerna som var vår ursprungliga plan. Uppemot hundra personer kidnappas varje år, seglare såväl som fiskare, fraktbåtbesättning och stadsfolk, nyligen ett barn med rika föräldrar. Förmodligen blir det Raja Ampat och Indonesien.
Under tiden krabbar vi omkring i vårt härliga hemland häruppe i norr, njuter av kramar från familjen, vänvärme och fantastisk natur och kultur. Bröllop med älskade barnen. Vandring genom dramatiska raviner på Söderåsen i Skåne. Tuff utmaning genom Vindelfjällen i Norrland. Hedpromenader och kräftkalas i Halland. Teater i Värmland och utställning i Bohuslän, spännande konstupplevelser som bara finns på land. En liten seglats i skärgården 🙂
Extra härligt blev vårt besök på Marstrand. Där bor numera långseglarfamiljen från s/y Mary, välkänd från blogg och TV. De kom hem ganska nyligen från sin fyra år långa världsomsegling. Ludde och Linda med sina två små barn som nu blivit skolbarn. Mamman och pappan har nästan lyckats vänja sig vid ett liv på land. Det är svårt. Vi seglade runt jorden med våra tre barn 1998-2001. De är vuxna nu. Alla seglar fortfarande, numera på egen eller lånad köl. När Ludde och Linda träffar våra ”barn” upplever de samtalen som att prata med sina egna barn i framtiden.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
juni 27th, 2016
Så himla fint land vi bor i! När vi väl blivit av med reströtthet och flygplansbaciller såg vi den skimrande försommargrönskan och våra glada landsmän som längtat så länge efter solen. Vi fick telefonen att vakna, vi kunde kommunicera. Vi hittade cykelnycklarna och köpte en gammal bil. Vi gick runt i affärerna och fixade småsaker och log. Folk log tillbaka. Alla affärsbiträden var glada och trevliga.
Den magiska högtiden midsommar, firade vi med gamla vännerna Eva och Per som vi inte sett på två år. Det fanns goa vänkramar, jordgubbar, sill, blommor, dans runt stången och allt annat som hör till och som vi inte kunnat vara med om på så länge. Kanske hade vi inte kunnat njuta så ohämmat om vi hade firat midsommar varje år. Ett dopp i havet var skönt men konstigt. Kyligt och nästan inte salt alls.
Midsommardagen mötte vi så alla våra barn. Jens har hälsat på oss under resan; på Hawaii, Filippinerna och Palau så honom var det inte konstigt att plocka upp vid en station. Christian och Rasmus har vi bara mött genom skärmen. Den sista tiden har vi längtat galet mycket. Så stod först Rasmus där med sin flickvän Sofia. Och lite senare Christian och hans Lovisa som dessutom firar 3 nollor. Konstigt, det var precis som igår, stora kramar och massa glädje.
Det kom ett mail från vänner i Filippinerna som ser efter Ariel IV. Några Indonesiska sjömän har kidnappats. Den Filippinska armén har under den nya presidentens ledning tagit i med hårdhandskarna och meddelar att de har dödat tio av banditerna. Får se om det nu leder någon vart?
Det är skönt att vara hemma i Sverige ett tag.
Kommentera » | 13 Kommentarer »
juni 19th, 2016
 Tryggt inlåsta i den filippinska marinan jobbade vi dag och natt (nä, det sista var inte sant) med att förbereda Ariel för den långa vilan. Hon blev avklädd sina segel, full inuti och bar på däck. Slutligen fick hon uppspänt tak och sidoväggar som helt döljer henne för sol och ev. spanare. Usch, inte en friflygande vindfågel mer som hon brukar vara, utan en stillasittande anka eller padda. Och dessutom helt ensam.
Mellan jobbvarven socialiserade vi lite med andra seglare i marinan. Verkligen konstigt och nästan äckligt setup. Fyra båtar med vanliga ”normala” människor, ungefär som vi. Sexton båtar med äldre vita män och unga vackra filippinska kvinnor. Männen har stora magar och lite hår. Kvinnorna, som många närmast är flickor, har kortkorta kjolar och lång hår. En av dem har en stor teddybjörn med rosa rosett på däck. De ska för omkring 1000 kr i månaden betjäna sin man på alla sätt. En del behandlas ”snällt”, några låtsas att det finns en normal kärleksrelation. Andra ser vi behandlas som slav och hora. För att kunna besöka Filippinerna måste man vänja sig. Det är svårt.
Vi vinkade hej då till Ariel från flygplansfönstret innan airconditionen tog över och vi febrilt började leta efter långbyxor och tröjor. Fötterna var redan instängda i skor. Med därutöver två filtar var, såg vi en viss chans att kunna sova men två ledsna bebisar på raderna bakom såg till att ingen sömn var möjlig. Efter 24 timmar och tre olika flighter staplade vi slutligen ut i Köpenhamns ankomsthall. Det är två år sedan vi var där sist. Biljettautomaterna hade bytt färg och flyttat på sig. Vi var tvungna at visa pass för att få åka över till vårt eget land. I Helsingborg hade fyra nya jättehus dykt upp på gamla parkeringsplatser, och ett gammalt hus (Ångfärjestationen) finns inte kvar! Tills vi upptäckte att hela huset hade flyttats några hundra meter. Fantastiskt eller förfärligt?
Hyresgästen har lämnat vår lilla lägenhet åt oss under sommaren. Nu sitter vi här, fryser, snorar och hostar, och letar efter springskor och tröjor i lådor på vinden. Andra prio är att väcka vår telefon till liv för att kunna kommunicera. Tänk att vi snart ska få träffa våra barn igen!
Annars är här sexton grader och grå himmel. Det kanske är bra för springrundor förstås.
Kommentera » | 8 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
