december 17th, 2017
 Vi hade en fin vattenkittel i rostfritt stål ombord. Den användes varje dag för att koka vatten till kaffe och te, värma diskvatten och ljumma bröddegar och yoghurt kultur. Efter omkring tio års frekvent användning gick kitteln sönder. Handtaget lossnade i ena änden. Eric lagade den hjälpligt med ståltråd men det funkade inte så bra. Vi var ledsna över detta för kitteln var en favorit i köket och hade varit med om många äventyr.
Det fanns ingen bra lösning i sikte så vi letade efter en ny. Det fanns inga rostfria kittlar på Madagaskar. I Sydafrika hittade vi till slut en som vi köpte. Vi förstod att den aldrig skulle kunna uppnå favoritstatus. Det var visserligen gjord av rostfritt stål men av plåten var tunn och kitteln så lätt att den nästan flög av spisen när Ariel gungade.
I Port Elisabeth träffade Eric en kille på bryggan. Han jobbade med en stor stålbåt. Han såg lite blyg ut men frågade om hur vår Ariel IV är byggd. Hon har runda spant till skillnad från de flesta andra stålbåtar som är knäckspantade. Killen visade sig vara svetsare och nu fick Eric en genial idé. Kanske kunde han laga vår lilla vattenkanna … ”Javisst” sa han.
När Eric kom dit en halvtimme senare sa mannen buttert att han tyvärr hade tappat kitteln i vattnet. Eric blev alldeles tyst men frågade efter en stund ”Var ungefär tappade du den, jag kanske kan dyka i och hitta den” Mannen pekade åt olika håll och verkade inte riktigt veta. Till slut viftade han inåt mot bryggan och Eric gick för att titta om den möjligen låg vid bryggkanten. ”Konstigt det hela” tänkte han för sig själv. Men där på bryggan stod vår alldeles förtjusande, lagom tunga och vackra vattenkittel hel och fin. Mannen skrattade gott åt Erics min …
Kommentera » | 6 Kommentarer »
december 10th, 2017
 Nu är vi faktiskt riktigt stolta, över att ha rundat Afrikas horn; Cape Agulhas, Godahoppsudden och detta i näst intill halv storm. Massor av vind, de största vågor vi någonsin sett, och dessutom brytande sjöar, varav några sköljde in i sittbrunnen som förvandlades till pool. Inget storsegel uppe, bara två små näsdukar på främre förstagen. Så små segel har vi heller aldrig seglat med. Trots detta dånade Ariel fram i racerfart omkring tio knop. Lite väl bra. Men efteråt, när vi torkat en massa saltvatten ur båten, tänker vi att det var en lärorik erfarenhet. Den borde (tyvärr) varje långseglare vara med om.
Här är vi nu i Cape Town. I hamnen ligger Volvo Ocean Race med årets sju racerseglare från hela världen. På ”Mapfre” från Spanien finns Sophie. Hon är syster till Ouintin på ”Moondog” som vi träffade på Hawaii för några år sedan. Så´n är seglarvärlden. Några mejl hit och dit och vips blev vi inbjudna till ”Mapfre”. Sophie visade oss båten och berättade om hur det är att dundra fram tre gånger fortare än vi, i en jättestor nästan tom båt tillsammans med sju män som tillhör världens bästa seglare. Wow! ”Mapfre” leder justnu tävlingen. Håll tummarna för dem. Jag bär stolt en av Sophies personliga Mapfre T-shirts, nummer åtta i teamet.
Kommentera » | 5 Kommentarer »
december 4th, 2017
 Från Richards Bay seglade vi vidare till Durban. En flicka på marinakontoret visade på stadskartan var vi kunde promenera. Det var ok på vissa gator men absolut inte på andra. Vi tog av oss allt av värde, till och med mina små örhängen i silver, och gick en runda på stan. Inte en vit människa i sikte. En rund svart dam kom fram och sa med eftertryck ”Take a taxi, it is dangerous for you here”. Vi förlorade lusten att undersöka staden vidare och gick ner till Yacht Club där alla var vita. Vi fick en flaska vitt vin i välkomstpresent.
Så vidtog det som alla seglare gör på den här kusten, det eviga väntandet på väderfönster. De numera fantastiska vädersajterna på internet talar om, nästan på timmen när, vilken tid vinden vänder till vår fördel och hur många timmar vi har på oss att segla till nästa skyddade hamn, innan nästa motkuling brakar loss. Vi siktade på East London men den otroliga medströmmen längs kusten, Agulhas strömmen, gav oss fyra extra knop fart så vi hann ända till Port Elisabeth i samma väderfönster. Det tog bara två dygn. Agulhas strömmen är för övrigt världens mäktigaste ström. Jag har hittat finfina sjösjukepiller här i Sydafrika. De heter Stugeron, är receptfria och verkar faktiskt funka. Det är bara att segla på, närhelst det blåser åt rätt håll. Vad är väl en kuling i häcken. Vi flög fram i nästan tolv knop.
Vill du också ut på äventyr längs den Sydafrikanska kusten? Behöver du kanske en billig långseglarbåt? Här vid bryggorna finns många att välja på. Välkommen att övernatta i en koj på Ariel IV medan du bestämmer vilken du ska ta. Vid samma brygga mötte vi ”Elsa” från Helsingborg. Lite märkligt att två båtar från samma hemmahamn på andra sidan jorden korsar varandras vägar.
Så nu ligger vi här vid en knakande ryckig ponton i sydvästlig kuling och (ja just det) väntar på nästa väderfönster med ostliga med-vindar. Vi har gott hopp om att komma runt Godahoppsudden … nä, hoppsan det är Kap Agulhas som är Afrikas sydligaste udde och den formella gränsen mellan Indiska Oceanen och Atlanten. Den fruktade Godahoppsudden ligger en bit längre västerut och är inte den sydligaste. Tänk att vi efter ett helt seglarliv inte visste det
Kommentera » | Inga kommentarer »
november 26th, 2017
 Det känns nästan lustigt. Efter hård segling, först till Mocambique och sedan till Richards Bay Sydafrika, ligger vi plötsligt i en skyddad hamn. Människor strosar runt och tittar på båtarna, restauranger och barer är fulla. Kul och ordnat land liv.
Vi har inte kunnat motionsspringa på öarna i Indiska Oceanen. Våra kroppar är smidiga och starka som resultat av båtlivet men det är dåligt med flåset. Sagt och gjort. På med löparskorna. Första rundan går ut på ett fritidsområde, en halvö i närheten. Vi springer lugnt och skönt, wow löparbenen funkar fortfarande. Eric råkar trampa på en gren som sticker ut från en buske. Sällan har han blivit så direktskrämd. En apa far ut ur busken, skriker och nästan attackerar. Hoppsan förlåt lilla apan vi menade inte att trampa på din svans. Nu ser vi att det överallt sitter apor och tittar på oss.
Längre fram går rundan över en å. När Eric springer fram mot bron dyker plötsligt en stor flodhäst upp bakom en buske. Adrenalinet far i topp igen. Flodhästar kan vara riktigt farliga om man kommer för nära.
Vi vänjer oss, javisst apor och flodhästar lite här och där. Vi vill se mer av det afrikanska djurlivet. Bara en timmes körning härifrån ligger Unesco World Heritage” iSinangaliso Wetland Parc” och lite längre bort ”Hluluwe-iMfolozi Game Parc”. Den senare brukar kallas den näst bästa i Sydafrika efter Kruger Parc.
Så en underbar dag åker vi safaribåt i iSingaliso och ser stora familjer av flodhästar nästan vart vi än tittar. Och det som vi först trodde var en massa stockar som flyter i vattnet visar sig vara fullt med krokodiler. För att inte tala om alla fåglar överallt …
När vi trodde vi inte kunde bli mer överraskade och imponerade kör vi nästa dag in i Hluluwe-iMfolozi på små sandvägar. Bakom första kröken står en hel flock zebror och betar. En hjord antiloper springer över savannen. Längre bort tittar stora snälla ögon på oss över trädtopparna. Jättelånga halsar på prickiga kroppar med långlånga ben. Giraffer i vild miljö trodde vi inte riktigt på att vi skulle få se. I närheten av en flod kommer en gigantisk noshörning mot oss i vår lilla hyrda bil. Läskigt! Han skulle lätt ha kunnat välta bilen. Så fortsätter dagen med upptäckter av vilda djur. Ögonen rinner efter allt spanande in i bushen. En fantastisk bit Afrika!
Kommentera » | 3 Kommentarer »
november 17th, 2017
Så var det dags, för den fruktade seglingen från Madagaskar över till Afrika. Olika vädergurus gav oss samma bild. Fem dagar med ostliga eller nordostliga vindar, dvs medvind. Vi borde hinna tvärs över Mocambique Channel till Bazaruto i Mocambique, men inte till Richards Bay och Sydafrika som vi hade hoppats. Mycket riktigt, på sjätte dagen vände vinden rakt emot den kurs vi haft. Tur att vi inte var kvar därute då. I dessa vatten går världens starkaste strömmar, hamnar man i sydgående medström med hård sydlig motvind kan man hälsa hem. Omkring 20 meter höga, så kallade freak Waves, är inte ovanliga här.
Mindre tur var att sista seglingsdagen hördes autopiloten StorAlf klaga klonk, klonk, klonk. Ve och fasa, vi hade förlorat en trogen och stark besättningsman, han kunde inte mer. Nu hade vi bara vindrodret Gandalf samt LillAlf kvar. LillAlf är vår lilla autopilot för motorgång. Vi blev tvungna att handstyra när ingen av dem kunde klara det. Att ha en levande sailor stående vid rodret hela tiden är inte lätt när man bara är två ombord.
Sju båtar från lika många länder var vi, som hade legat i Bali Bay på Madagaskar och väntat på ett lämpligt väderfönster att segla över i. Det var ”Argonaut” från Holland, ”Gaia” från Mauritius, ”Frieda” från Tyskland, ”Chrisaloha” från Frankrike, ”Shuti” från Israel, ”Sucarrao” från Spanien och så vi på Ariel IV från Sverige. Det kändes häftigt när vi alla styrde ut mot öppna havet och skönt att vi kunde prata lite med varandra på kortvågsradio varje kväll. (Även om de flesta har satellitkommunikation nu för tiden). Vi utlyste en tävling. Den som fångade största fisken på väg över skulle vinna en flaska rom. Vi kom faktiskt tvåa efter att ha fångat två ganska stora guldmakrillar. Rommen gick till fransmännen.
Under hela det femte dygnet seglade så den ena båten efter den andra in i skydd bakom Bazaruto vackra sandöar i Mocambique. Inget party precis, alla var dödströtta efter en hård segling. Men nästa dag drog tolv glada sjömän salta historier i Ariels sittbrunn.
Kommentera » | 9 Kommentarer »
oktober 28th, 2017
Javisst, vi seglar på de stora haven … i ett stålskrov, med hjälp av GPS, elektroniska sjökort, ekolod, vindmätare, solpaneler, vindgeneratorer, autopilot, watermaker, nödflotte, Epirb, motor med dieseltank samt segel, flera olika segel, alldeles hela. Vi har också watermaker, kylskåp, spis med ugn, sängar med madrasser, ombyteskläder för olika väder, värmare, fläktar, lampor, medicinskåp, verkstad och plånböcker med kreditkort. Vi surar ibland när vind och vågor inte beter sig som vi önskar.
Så möter vi hundratals segelbåtar runt Madagaskar. En del fiskar. Andra transporterar jättehögar med långa bambu stammar till byggvirke, berg av buntar med palmblad till tak, eller säckar med grus, träkol eller sand som de bär iland på axlar eller huvud. En del av båtarna seglar längs kusten. Andra seglar långa sträckor till öarna. Vattnet är en del av Indiska Oceanen. Den ocean som vi ibland kallar ”tvättmaskinen”. De har små, och riktigt stora segelkanoter, uthuggna ur trädstammar eller handgjorda av sammansatta trä-delar. Ja, de har segel, vackert skurna på en vajande bambustång till mast. En del är hela. De flesta har fler hål än segelyta. De har kläder på kroppen också och förhoppningsvis lite vatten att dricka. De seglar varje dag, vinkar och ler när de passerar. När de glider förbi sent på kvällen och natten är mörk, mörk hoppas vi att stjärnor och måne inte skyms av ovädersmoln.
Idag har vi klarerat ut från Madagaskar i Mahajunga och hoppas komma iväg mot Afrika om några dagar. Passagen mot Mocambique tillhör världens farligaste vatten. Det verkar komma ett väderfönster som ger oss möjlighet till bra seglats. Hoppas det håller öppet i de ca fem dagar som vi behöver. Om det håller öppet några dagar till kan vi dra direkt till Richards Bay och Sydafrika. Återigen ber vi er hålla tummarna. Den massmagiska kraft ni skickar med oss är mycket värd!
Kommentera » | 10 Kommentarer »
oktober 15th, 2017
Så bortskämda de är, de där fransmännen, även i nutid. De har St Martin och flera öar i Västindien, de har Tahiti och hela underbara franska Polynesien, Nya Kaledonien, Wallace med flera i Stilla havet, och nu har vi upptäckt att de brett ut sig i Indiska Oceanen också. Fantastiska ön Reunion som vi precis besökt och Mayotte med flera på andra sidan Madagaskar. Unga fransmän kan valsa omkring i världen, ringa nästan gratis hem och lätt få jobb lite här och där. På Reunion tjänar de Euro.
Fyra glada ungdomar och en treåring kom seglade till Reunion med en liten fransk båt ”Argal” från Nya Kaledonien. Jeanne och Sylvain behövde lift vidare till Madagaskar. De flyttade in i babords akterkoj på Ariel IV och även in i köket. Fruktsallad varje morgon, ratatouille och andra franska läckerheter till middag och äkta chokladmousse till efterrätt. Jens fångade en stor mahimahi. Den blev en ursmaskig curry.
På Madagaskar mötte oss en helt annan värld. Vänliga människor kom paddlande ut i kanoter gjorda av urholkade stockar med utriggare. De ville byta bananer mot fiskelina, mango och lime mot barnkläder, några tomater mot en t-shirt. Många av deras hus är byggda på traditionellt sätt av grenar och palmblad och maten lagas på marken över öppen eld. Madagaskar är världens fjärde fattigaste land. Vi känner igen det enkla livet från många öar i Söderhavet men känslan i byarna här är Afrika. Mörkhyade kvinnor i färgglada saronger bär enorma bördor på huvudet. Palmerna har fått trädkompisar som ser ut som tagna från bilder av den afrikanska savannen.
Mötet med myndigheterna var något vi inte såg fram emot. Landet kämpar med en utbredd korruption. En ung polis i lagade men nypressade långbyxor skrev för hand in våra passuppgifter på olika lappar och sa att det kostade ca 200 kr ”för arbetet”. Vi frågade var den bestämmelsen finns. Den unge polisen blev förskräckt och sprang efter sin chef. Chefen var på fest i huset intill med de övriga poliserna. Han log och vinkade bort oss. Inget behövde betalas idag.
Vi ankrade bakom en paradisö. Vita sandstränder, spännande klippformationer, vajande palmer. En snorkeltur före frukost. Mango och papaya i yoghurten. Ett dykäventyr på eftermiddagen. Fiskstimmen var så täta att Eric knappt såg den färgrika korallträdgården. Jens harpunerade en langust. Inga stigar på ön. Det går inte så bra med hans träning inför långlopp på Kullaberg. Lite barfotaträning på stranden. Sundowner med holländska besättningen ombord på ”Argonaut”. Kokosmjölk och rom. På natten vände vinden rakt in i viken. Ett ösregn drog förbi. Stängda luckor i 30 graders värme. Ankarlarmet ylade. Ariel hoppade och krängde i de ökande vågorna. Vill du byta?
Kommentera » | 2 Kommentarer »
september 18th, 2017
 Vid inklareringen på Mauritius kryssade vi som vanligt nej i rutan om huruvida vi har vapen ombord. Tullaren frågade då specifikt om vi har harpungevär. Det kunde vi inte förneka. För första gången i vår världsomseglingshistoria fick vi lämna in dem till förvaring. När vi sedan skulle klarera ut gick Eric tillbaka till tullen med kvittot. Där sa man att han skulle hämta dem i ett huvudtullhus en halvmil därifrån. Han svor och gick dit. Där sa man att man måste meddela huvudtullen 24 timmar i förväg och att harpungevären måste levereras direkt till båten vid kaj. Eric gick hela vägen tillbaka. Sedan svor vi lite till och väntade tills en stor svart bil dök upp med våra små harpungevär.
Då var vi alltså på Mauritius, mitt i en världsomsegling, mitt i ett äventyr som heter duga. Så mycket spännande upplevelser så många människomöten. Men allt bleknade och försvann när vi för första gången fick se våra barnbarn. Ja, så är nog de flesta människor beskaffade. Familj och relationer är för oss det allra viktigaste, ifall ni nu trodde något annat… Två mini-små människokryp, tvillingar födda sex veckor för tidigt. En pojke och en flicka som gäspade stort tvärs över jorden och vinkade till sin nyblivna farmor och farfar. Hjärtsmälta!
Två dagar senare stod vår yngste son Jens på kajen och log. Hitflugen på omkring ett dygn. Ön som det tog oss sju år att komma till. Mauritius var kul på sitt sätt. Vi lagade båtgrejor, simmade och besteg bergstoppar. Många turister, många hyrbilar på vänster sida, många kite surfers, mycket pengar och en hel del slumområden. På yachtklubben i Black River blev vi inbjudna till fest. Alla seglare var vita och all service personal var mörkhyad. Samtliga var födda på Mauritius. Seglarna berättade att det inte finns några klasskillnader på ön.
Mauritius och några kringliggande öar är sedan sextiotalet ett eget land. Vårt nästa seglingsmål, ön Reunion, tillhör Frankrike. Efter bara ett dygns segling kunde vi hämta Euro i bankomaten och köpa allt det som vi är vana vid i Europa. Vi kunde inte motstå en jättestor Brieost och ett par stendyra simglasögon. Annars var avdelningen för ”trailrunning” den absolut största vi någonsin sett. Snart förstod vi varför. Folk vandrar och springer överallt. Hela öns inre är berg, 3000 meter toppar, enorma stup, otänkbara stigar som klänger längs klippväggarna. Alltihop är gamla vulkankratrar med lavarester i olika fantastiska formationer. På tre dagar gick vi brant uppför och brant nerför, brant uppför och brant nerför, gånger flera hundra, i fem mil. Vi har en lokal vän, Jean Michel som är son till ett franskt långseglarpar vi träffade under förra jorden runt seglingen för sjutton år sedan. Han tränar för ett trailrunning lopp i oktober. Man springer upp och ner runt kratrarna med pannlampa och ”camelback” (stor plastpåse med vatten på ryggen). Loppet är fyra gånger så långt som ett Marathon och lockar folk från hela världen. Nja, vi nöjer oss med fem mils vandring …
Kommentera » | 14 Kommentarer »
augusti 27th, 2017
 Meteorologerna lovade ett väderfönster på nästan en vecka med ”lagom” sydostmonsun och mindre än tre meter vågor. Vi fick EN bra seglingsdag, sedan ökade vinden och vi rejsade fram genom 6 till 8 meters vågor, med mellan 15 och 20 sekundmeter vind i häcken. Till slut seglade Ariel IV med bara ett pyttelitet bottenrevat storsegel och pyttepytteliten inrullad fock. Regnbyar kom och gick, vågor slog över hela båten. Sötvatten och saltvatten piskade, rann och strömmade över däck. Detta pågick i två veckor. Tur för dig att du inte seglade med oss över södra Indiska Oceanen!
Så vad gör man för att stå ut med detta obekväma inferno. Det gick inte ens att fiska. Vi proppade igen ventiler, stängde alla luckor och byggde en jättestor säng/soffa i hela salongen av mjuka grejor ombord. Underst dyktuberna och extra flytvästar, därefter alla segelkapell och soltak, ovanpå dem buntvis med tampar och linor och slutligen madrasser, kuddar och täcken. Himla skönt även om man rullar fram och tillbaka. Med jämna mellanrum kämpade vi oss upp och kikade ut genom luckan för att kolla segel och kurs. Däremellan balanserade vi ibland i pentryt och värmde mat, svingade oss i handtagen som finns runt väggarna till toalett eller sovkoj. Under natten i sovkoj proppade vi igen öronen och pallade fast oss mot väggen med hjälp av ytterligare kuddar. Frivakten försökte sova i sina fyra timmar och den som hade vakt försökte sova i en halvtimme i taget. Ganska oanvända muskler i ben och armar upptäcktes och fick ordentlig överträning. Aj, aj …
Det är en enorm trygghet att ha AIS, systemet som gör att vi ser eventuella skepp omkring oss på dataskärmen, även om vi inte ser dem i verkligheten. När vi korsade fartygsleden mellan Godahoppsuddden och Singapore, två dygn innan Mauritius, hade vi på en radie av 15 sjömil, ibland 10 fartyg runt oss. Man kan bara fantisera om alla fartyg och alla sjömän som befinner sig på oceanerna.
Huvudaktiviteten på Indiska Oceanen blev ”Game of Thrones”. Vi läste böcker men tittade mest på film och serier för att få tiden att gå. Låg där i soffan och käkade bananer så länge de räckte. Game of Thrones var en ganska spännande och underhållande serie. Första säsongen var ”bra”, andra säsongen var spännande men våldsam. I tredje säsongen, när vi äntligen fått klart för oss vem alla var och hur det hela hängde ihop, så dog huvudpersonerna. What!
Vi hade förlorat flöjeln till vindrodret, focken hade tappat UV skyddet till hela akterliket, ett skvättskydd var i trasor och diverse saltvatten skvalpade under durkarna. Men vi var framme på Mauritius, ankrade i en vik och sov i 18 timmar. Kojen låg helt stilla.
Kommentera » | 13 Kommentarer »
augusti 4th, 2017
Så är det dags igen. Vi har levt på denna lilla atoll, Cocos Keeling mitt i Indiska Oceanen, i en månad nu. Direction Island, den ö på ringrevet som skyddar oss för de stora oceanvågorna, har blivit som vår trädgård. Vi känner varenda palm på ön och vet var vi kan lägga oss och vila utan att få en kokosnöt i huvudet. Vi vet var de häftiga strömmarna går som man kan att snorkelflyga i, känner till alla korallhuvuden runt ön, vet var de sjunkna vraken ligger och vilka tider på dygnet revhajarna är aktiva. Eremit krabbor kravlar över oss när vi sitter på stranden och de förvildade höns som finns på ön kommer nästan fram och tigger.
Vi har 2000 sjömil framför oss till Mauritius, omkring två veckors segling. Sydostmonsunen är fortfarande hård och vi inser att seglingen inte kommer att bli bekväm hur länge vi än väntar på ett väderfönster. Det kommer inga så här års. Idag har vi sjöstuvat, spänt upp nät framför alla öppna utrymmen och klämt in kuddar och handdukar i skåp och lådor för att det inte ska klonka så man blir galen. Eric har skrubbat bort sjögräs som börjat växa på botten. Vi har stängt och tätat alla ventiler och spänt brädor över golvlemmarna. Om vi slås ner i någon jättevåg vill inte att konservburkar, verktyg och alla andra grejor som finns under durkarna ska komma flygande. Förmodligen blir detta en av de tuffaste seglingar vi någon sin gjort.
Ikväll är det farväl fest på stranden. Knytkalas som vanligt och stor grilleld. Det blir också tufft att krama farväl av alla vänner som vi lärt känna här. En månad är inte lång tid när det gäller att skapa vänskapsband, men som vi skrivit förut, långseglare utvecklar snabbt relationer som känns äkta och värdefulla. Vi vet vad alla har gått igenom för att ta sig hit, vi behöver varandra och har riktigt mycket gemensamt.
Så vi ska säga hej då till fem besättningar. En australiensisk båt, ”Sukha” med ett härligt par i 50-årsåldern. De har sålt sitt gym företag för att kunna förverkliga sin seglingsdröm. Nu lyfter de tyngder (uppblåsbara med vatten i) på stranden och springer med oss. En båt, ”Kailani”, från USA med en liten familj ombord. Deras 9-åriga dotter har fått ”lektioner” om Sverige och lärt sig baka kanelbullar. Ett par (som säger att de inte är något par) på ”Parmelia” från Italien som pratar och viftar med armarna precis som italienare ska. Två modiga ensamseglarkillar, en från Frankrike på ”Sparfel” och en från Sverige. Vincent är snickare och jobbar ett tag på någon ö när han behöver pengar. Lars, på ”Arianna” från Gotland är en kunnig före detta kapten, faktiskt en bra bit äldre än vi. Båda har stora båtar över 40 fot. Beundransvärt!
Så visst blir det sorgligt att önska fair winds men vi vet att kommer vi någonsin i närheten av varandra igen så finns det alltid en säng eller koj eller hjälp om det behövs att vänta. Även om kanske tio år har passerat.
Följ oss på vår hemsida om du vill. Vi lägger in positioner med jämna mellanrum under seglingen över av Indiska oceanen. www.arielfyra.se
Kommentera » | 22 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
