september 12th, 2010
 Så angjorde vi det stora landet i väster, Alaska, USA. Eric och jag har aldrig varit där. Vi har inte haft intresse av det landet, särskilt inte under Bushtiden. Men nu känns det spännande och särskilt att besöka delstaten längst i norr. Alaska tillhörde Ryssland ända fram till slutet av 1800-talet strax innan guldruschen och hette då Aliaska. Jag sov när vi seglade över gränsen men Kåre och Niklas som hade vakt, tog bilder både på GPS:en då gränspositionen kom upp och på landkonturen. En västlig motvind var väntad så vi tog tillfället till att ordna halvvägsfest i Demarcation Bay. Tro det eller ej, vi har seglat och seglat och är igenom själva hjärtat i Nordvästpassagen, men vi har lika lång väg kvar, nästa tretusen sjömil till Anchorage. Festen började med flaggceremoni på däck. Eric blåste falskt i mistluren, sänkte den kanadensiska flaggan och hissade den amerikanska tillsammans med den gula Q-flaggan. Vi undrade om US coastguards har koll på att vi har angjort deras land. Festmynyn som följde var gravad arctic char, matjesill med potatis och tillbehör, öl och snaps. Allt detta specialsparade godsaker för halvvägsfesten och verkligen inte dåligt för en långfärdsbåt på konservburksnivå. Efter maten tog vi dingen iland och byggde ett meterhögt lägerbål av de mängder av drivved som låg på stranden. Vedens märkliga former genererade spännande bilder i flammorna. Björngevären var med iland förstås som vanligt, en flaska vin och den sista lyxosten. Återigen funderade jag på det fantastiska i att vara i Arktis, helt ensamma i världens största vildmark. Storheten, skönheten avsaknaden av mänsklig påverkan. Två små renar, caribous, stod och tittade på oss. De var nyfikna, kom försiktigt närmare och vädrade intresserat. Eric tittade på dem i gevärets kikarsikte, men la ner det igen.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 12th, 2010
 Med spirad genua och utsläppt storsegel dundrade Ariel fram i sju/åtta knop. Två dygn senare angjorde vi Hertzel Island strax utanför det kanadensiska fastlandet i landsdelen Yukon. Vi har nu lämnat både Nunavut och Northwest Territory och närmar oss Alaska och gränsen till USA. På Hertzel Island ankrade vi i en liten lagun omgiven av ett skyddande rev. På land ligger några hus, rester av en valfångststation med mycket gamla anor. Husen är byggda av ilandflutna stockar och nu omvandlade till boställe för tillfälliga besökare. I strandkanten står en bastustuga. Den kunde vi inte motstå. Niklas eldade en timme i vedpannan och värmde vatten i stora gamla målarburkar som han hittade bakom ett hus. Tvättvattnet var bräckt, hämtat ur en liten damm strax intill. Regnvatten, som blev rent fint duschvatten, fann han i en stor tunna på gården. Eric hade snott med sig några öl från vårt nu snabbt sinande ölförråd. Fantastiskt härligt att få ta av alla ullkläder och skrubba sig riktigt ren i en stor varm bastu. Sista duschen dessförinnan var mer än en vecka sedan. Jag blev så varm att jag lugnt och långsamt kunde gå över stenstranden ner i vattnet och doppa mig. Då kom kylchocken förstås som den brukar i dessa arktiska hav.
Kommentera » | Inga kommentarer »
september 11th, 2010
 Vi seglar och seglar och seglar, dagarna rinner in i varandra. Det är svårt att hålla reda på vilket datum det är eller vilken veckodag. Även om vi påminns i slutet av varje vakt då nya positionsangivelser ska föras in i loggboken. Vaktlagen är ändrade till ett nu överlappande fyratimmarssystem. Detta för att vi ska få växla vaktkamrater och för att Eric ska få sova mer. Det blev för tungt som kapten att både ta fulla vakter och komma upp ur kojen varje gång det var dags för en besvärlig manöver och tjänstgörande vaktlag behövde förstärkning. Jörgen fick vakten mellan kl 00 och 04 och Kåre mellan kl 02 och 06. Jobbiga vakttider men båda två har lätt för att somna och tyckte det var ok. Efter fem dygns segling tog vi paus en eftermiddag och ankrade upp utanför ett litet rev vid Snowgoose Passage. Stora flyttfågelsträck med snowgoose drog mycket riktigt över oss. Som kalvar utsläppta på grönbete gick vi ovant på gungiga ben, iland på revet. Det såg ut att vara helt överspolat vid storm och högvatten. En ö av sand och stenar i alla storlekar som låg utspridda i vackra lager och mönster. Naturens egna färger är oslagbara. Vi byggde ett läger av ilandflutna stockar och satt runt eldstaden med en liten mackpicknick. Nybakat bröd som vanligt, den här gången solrosbröd. Vi har bakat varje dag i en månad nu. Finax färdiga brödmixer är himla bra. Solen försvann plötsligt, en tjock dimma vältrade in över ön, vinden ökade och Ariel försvann. Vi sköt ut dingen försiktigt mot en dyning som nosade mot land och hittade lätt Ariel igen. Härlig östlig vind! Vi satte segel och drog vidare västerut.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 9th, 2010
 Många dagar står vi på våra vakter och huttrar i småregn. Andra dagar skiner solen och det känns nästan som en kylig sommarsegling i hemmavatten. Den mest sommarlika seglingsdagen inträffade på andra dygnet ut över Amundsens Bay. Ariel IV seglade stadigt för spinnaker, dundrade fram över nästan lugnt hav i åtta knop. Under eftermiddagen satt vi på däck och njöt av solen. Till middag satt vi satt alla sex tillsammans runt fullt dukat middagsbord i sittbrunnen. StorAlf, autopiloten styrde. Vi avnjöt en vidunderlig måltid med myskoxkotletter, rödvinssås och ugnsbakad potatis, sittande i den kvarvarande solvärmen under kapellet. Sista tuggan var tagen, vi hade tackat köksteamet Niklas och Lotta för maten och ville gärna sitta kvar en stund. Då plötsligt vände vinden, åt rakt motsatt håll, seglen flaxade och for. Vi for ut sittbrunnen, kopplade loss autopiloten och styrde runt. Några räddade snabbt alla middagsbordsgrejorna från att fara iväg. Långsamt fick vi ordning på seglen och kunde styra upp igen, nu i besvärlig motvind och på kryss. Kanske kunde man säga att himmel på två sekunder förvandlades till helvete. Men som Peter sa, detta är Arktis, när som helst kan vind och temperatur vända och is driva ner från norr…
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 8th, 2010
 Vintern närmar sig. Det är konstigt att tänka sig att de första snöfallen och den första nyisen kan ligga bara några veckor bort. Vi har haft sol och uppemot tio grader och några dagar kunnat sitta på däck och fika i ”vanliga” kläder. Men vi vet att vi måste hålla vår tidplan så inte vintern och isen fångar oss. Efter två korta dagar i Cambridge Bay tog vi hem ankaret på nytt. Hamnbesöket innebar som alltid intensivt arbete. Det tar tid att fylla 400 liter diesel och 500 liter vatten med hjälp av dunkar och gummibåt. Provianteringen gick fort, det fanns inte så mycket i affären. Internetärenden fick vi fixa i byns fina skola. Nu hade vi fem dygns segling framför oss till nästa hamn. Vi seglade ut ur den mer skyddade övärlden, via Amundsens Bay till Beaufort Sea. Ut på öppet hav. Vi hoppades att vädret skulle vilja oss väl. Nästa angöring skulle förmodligen bli den sista i Kanada. Sedan väntar en riktigt lång långsegling längs Alaskas norra kust.
Kommentera » | Inga kommentarer »
september 8th, 2010
 Det var försommar och långa ljusa kvällar när vi lämnade Skandinavien i juni. Ju längre norrut vi kom desto ljusare blev nätterna. I Upernavik, vår mest nordliga angöring på Grönland, mötte vi midnattssolen. Ljusa vackra nätter. Vi, liksom grönländarna i sin korta sommar, blev pigga och lite rusiga av ljuset. Tröttheten fanns nästan inte. Hela vägen in i Nordvästpassagen på 74 grader nord följde oss ljuset. Vi sökte oss in i isområdena med gott mod, med goda möjligheter att se isen dygnet runt och att därmed kunna hålla undan för den. På vägen söderut igen genom Peel Sound och Franklin Strait blev det snabbt mörkare. Nätterna förlängdes. Innan Cambridge Bay var det förfärligt att segla i kolmörker genom isområdet vid Jenny Lind Island. Nu ligger vi på väg ut i Asmundsens Bay på 68 grader nord. September månad är här. Det mörknar redan vid tiotiden och ljuset kommer tillbaka igen först omkring halvsex. Nattvakterna känns genast längre. Pannlamporna har kommit fram. Men de flammande långa solnedgångarna, det strålande grönlila norrsken som följt oss flera nätter, den fullmånegata som lyst vår väg och den arktiska höga stjärnhimlen ger oss hela tiden nya höjdpunkter, på vår ensliga väg genom Nordvästpassagen.
Kommentera » | Inga kommentarer »
september 3rd, 2010
 Äntligen träffade vi Peter. Vår kontaktman sedan två år i Cambridge Bay, en radioamatör och entusiast som givit oss råd och information och som hela tiden uppmuntrat oss att våga gå vidare med projektet. Många gånger under planeringstiden tvekade vi om vi verkligen skulle kunna genomföra denna krävande expedition som första svenska båt genom Norvästpassagen. Under själva resan har radiosamtalet med Peter och övriga båtar i passagen varit en av dagens höjdpunkter, då vi fått information om is, väder, ankarplatser, övriga båtars positioner och erfarenheter.
Peter gick själv som ung igenom passagen år 1984. Det var en svår och upplevelserik segling som inspirerade honom till att starta ett radionät som hjälp för andra båtar som ville försöka segla igenom. Vi föreslog honom att skriva en bok om alla de båtöden och människoöden i Nordvästpassagen som han följt under åren lopp. Båtar som blivit fast i isen, båtar som blivit tvungna att vända om, människor som blivit rädda och inte klarat att fortsätta, år då inga båtar alls kommit igenom. I år är det fem båtar som givit upp. Det finns även människor som blivit så förtjusta i Arktis att de stannat kvar för livet. ”Det kan tyckas lätt idag när vinden är lätt och solen skiner” sa Peter, ”men man får aldrig glömma att detta är Arktis, vädret och isen kan vända snabbt, faran ligger alltid runt hörnet.” ”Kom ihåg det!” sa Peter och hötte med fingret.
Kommentera » | 6 Kommentarer »
september 2nd, 2010
 Kan nån vara snäll och slå upp vad arctic char heter på svenska. En stor vacker fisk, släkt med laxarna. I mynningen till den flod som rinner ut i Cambridge Bay fanns ett helt gäng inuiter som fiskade arctic char på väg uppför floden, med spö. De fick massor av fisk. Vi köpte flera stycken och äter nu härlig arctic char tillagad på alla möjliga sätt; stekt, kokt med olika såser, gravad, i paj och i sallad. Konserverna vilar ett tag tryggt under durken.
Flodfiskarna hittade vi när Bram, som ansvarar för energiförsörjningen i Cambridge Bay, hittade oss på en dammig grusgata, huvudgatan i Cambridge Bay. Det var söndag och vi var äntligen utvilade efter en hel natts sömn för ankar. Bram körde oss i sin fordbuss från 1984 på de mest steniga småvägar man kan tänka sig till runt bukten till vraket av Amudsens mindre båt Maud, och till tundrans grönaste delar intill floden där myskoxarna trivs. Bram urskuldade sig, när vi inte såg någon myskoxe, med att förra året hade varit ett sådant då inuiterna fått jaga tvåhundra stycken oxar. Antalet regleras och vissa år får de inte jaga mer än några få. På väg tillbaka trodde sig Lotta se en myskoxe men Bram, med sina tränade myskoxögon, sa att det var en sten. Lotta kollade i sin kikare. ”Stenen har päls”, sa hon. Vi fick några fina bilder när oxen reste sig, gick ner till floden för att dricka och sakta lunkade iväg för att få vara ifred. Bram var förvånad över att hans pålitliga myskoxögon inte funkat. Han och ingen annan av alla människor som hjälpte oss på olika sätt i Cambridge Bay ville ha betalt. Människorna här i denna lilla avkrok av världen var de mest vänliga generösa och hjälpsamma vi någonsin träffat.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 2nd, 2010
 Vi är sex personer ombord. Vi har bara en toa. Häromdagen ville pumpen inte mer. Niklas stönade i dofterna, plockade isär den och fick den till att funka finfint igen. När pumpen kom på plats gick det inte att pumpa ut! Dj.lar. Eric satte över till enbart septitank. Den fyllde vi och tömde några dagar senare på djupt vatten. I nästa hamn satte Eric en klyka över näsan och plockade sönder hela skiten, tömde alla slangar och hittade en härlig propp i längsta utpumpslangen. Tvätt av hela toarummet och av kaptenen följde. Alla hundra schampoflaskor, tandborstar, nagelsaxar, rakgrejor osv. åkte ut och in i toaskåpet. Det har en del slangar i sin bakvägg. Två dagar senare vägrade toan igen. Så ledsen har jag sällan sett Eric, som när han plockade fram sina illaluktande arbetskläder igen och dessutom torrdräkt, grodfötter, cyklop och luftpump. Vattentemperaturen hade gått upp till 5.8 grader, jämfört med 0,8 i Erebus Bay, men han såg inte ut att uppskatta dykturen för att göra rent i genomföringen till toan. Det räckte inte, toan fungerade ändå inte . Nedmontering av alla slangar igen. Ny härlig propp att rensa ut. Vad hade hänt? Vi hade öppnat en ny säck toarullar som innehöll papper av en mer sammanhållande kvalitet. Nu gäller det att poompa, poompa!
Kommentera » | 2 Kommentarer »
augusti 31st, 2010
 ”Klockan är tolv på natten. Snart framme i Cambridge Bay. Mycket mörkt över havet, inga stjärnor eller måne”. Jag stod vid rodret och styrde på GPS kurs, för fulla segel, i hög fart, sju knop, över ett kolmörkt vatten. Vi visste att det fortfarande kunde finnas packisbitar där. Eric spanade intensivt genom vår mörkerförstärkta kikare. Ofta, ofta trodde vi att vi såg is men det visade sig vara inbillningar eller ljusskiftningar i vågrörelserna. En gång såg Eric en toppig kontur. ”Är det land, ett bergsparti lång borta? Eller är det is, i så fall riktigt nära?” Eric satte sig ner på sittbrunnskanten och såg då att konturen följde med ner och var taggig och formad på ett för berg onaturligt sätt. Han insåg att det måste vara ett nytt område med is. Hur långt skulle det sträcka sig den här gången? Vi var trötta. ”Alle man på däck! Spanare i mast och på fördäck!” Det tog bara fem minuter innan vi såg att isen var nära. Genuan rullades in och för bara storsegel gled vi sakta närmare. En lång iskant var synlig. Alla stönade inombords och längtade till sin koj. En kvart senare hade vi passerat ett isområde på omkring två kilometer och sakta slingrat oss förbi några isbumlingar. Men vi behövde den här gången aldrig gå in i isen. Undrar vad isens gud heter och om han är släkt med Neptun. Den här gången var han på vår sida.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
