september 24th, 2010
Klockan var halvett på natten. Jörgen och jag stod på vår vakt, på bänkarna i aktre sittbrunnen, med armbågarna på sprayhooden framför. Vi spanade ut i natten, konstaterade att Karlavagnen och Polstjärnan var på plats, Cassiopeja syntes över oss och Plejaderna en bit bort. Mareld skvätte upp i kölvattnet. Ett svagt norrsken suddade ut Vintergatan. En stark fullmåne lyste upp natten. Månen speglade sig i de olika vågor och krusningar som vinden gav upphov till. Först tyckte vi oss se en stor stad på avstånd, med höga skyskrapor, kanske New York. Den lyste och lockade över horisonten. Så lösgjorde sig en rad små ljus och började studsande röra sig mot oss. Först såg det ut som en armé i raka led men de förvandlades snart till vad vi tyckte, hoppande snälla gubbar. De närmade sig Ariel IV och snart fanns de i massor hela vägen från staden till båten. Men ingen kom ombord utan de samlades i grupper och förvandlades till ett gäng lysande stjärnor alldeles framför oss. Så gick månen högre upp och hela vår fantastiska upplevelse försvann. Vi seglade nu i en vanlig bred lysande mångata.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 23rd, 2010
Berings sund, Berings hav, långt, långt norrut, namn vi läst om i beskrivningar av tuffa polarfarare som kämpat sig mot Nordvästpassagen i rykande storm och med nedisad rigg. Vi seglade söderut och solen sken. Ryssland om styrbord och USA om babord. Vid Berings sund hade lufttemperaturen gått upp till omkring 10 grader och vattendito till 8 grader. Under dagvakterna låg både mössor och vantar kvar i sina lådor i kuvösen (främre sittbrunnen). Ariel VI dundrade i sju knop förbi det ena fantasieggande kapet efter det andra, Point Franklin, Icy Cape, Point Hope, Cape Krusenstern och tillbaka över polcirkeln. Vi var inte längre i Arktis. Alla kriterier för var Nordvästpassagen slutar, var därmed uppfyllda. En del säger som vi, att målet är uppnått vid Point Barrow, en del anser att Berings sund är slutpunkten, några få menar att man måste ha passerat polcirkeln. Den stora champagneflaskan är fortfarande oöppnad. Den väntar på att besättningen ska komma i hamn. Senaste hamn var Cambridge Bay. Nästa blir kanske Nome, eller om vinden vill, Dutch Harbour.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 22nd, 2010
Framme vid den hemliga(?) spaningsstationen såg vi plötslig en levande människa som öppnade en stor dörr. Vi stegade modigt vidare och tänkte att vi måste fortsätta tro på att människor är goda, även amerikanska myndighetspersoner. Mannen i dörren visade sig vara en mekaniker som log mot oss och sa ”Välkomna, ni måste vara från segelbåten härutanför. Vi tog foton på er igår kväll. Hit har inte kommit någon segelbåt förut. Kom med och möt stationschefen.” Tony, stationschefen, i slitna jeans och gammal t-shirt, hälsade oss leende välkomna och bjöd in oss till den lunch som stod serverad till stationens just nu 17 anställda. Tio som han själv basade för med spaning, väder, flyginformation och kök. Fem som arbetade med att sanera mark efter tidigare byggnader. Två som var där för att studera valrossars beteende. Eric följde med dem ut i dingen och fick se valrossarna simma och leka. Förutom lunchen fick vi av Tony lådvis med mat som annars skulle slängas, underbara duschar, tvättmöjligheter, internet och varsin glass(!). Och så mötte vi John som väntade på transport hem. Den pråm som skulle hämta alla hans saneringsmaskiner var försenad. Han körde oss upp till domen på toppstationen och hur många gånger som helst fram och tillbaka till dingen med vattendunkar. Vid dagens slut var vattentankarna på Ariel IV fulla och vi var ytterst förvånade och himla glada över det fantastiskt härliga mottagande och all den hjälp vi fått från det vi trott skulle vara stränga myndighetspersoner.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
september 21st, 2010
Så seglade vi sakta i lävind längs kapets nordsida och spanade efter bäckar eller större vattendrag som skulle kunna ge oss niohundra liter vatten till tankarna. Nu fanns inget vatten alls kvar på toa. Vi blev tvungna att borsta tänderna och tvättade oss med hjälp av lite vatten i en gammal youghurtburk som vi fyllde på efterhand. Har du provat en hel morgontvätt i en dl vatten? En stor björn vandrade över bergssidan vi seglade förbi. På en hög kulle stod en dom som liknade de radarspaningsanläggningar vi tidigare sett längs kusten. Vid bergets fot låg en samling hus. Inte en människa fanns att se, en rad stora maskiner och lastbilar stod stilla. Ljusen längs flyglandningsplatsen vid stranden blinkade. Hm, vad var detta? Jörgen funderade över TV serien Lost när vi nästa dag vandrade upp mot husen. Den ena skylten efter den andra förmedlade Förbjudet område. Ingen fick vara där utan tillåtelse från Station Commander. Det var helt tomt och tyst överallt. Färgen hade flagnat från husen och gigantiska parabolantenner längs vägen var närmast rostiga. Tomt? Övergivet? Här fanns utmärkningen ”abandoned” på Google. Hemlig amerikansk spaningsstation? Vad skulle hända med oss, vi hade inte ens klarerat in i USA.
Kommentera » | 1 Kommentar »
september 21st, 2010
Kakor och kex var slut, godisförrådet nära botten. Men när vi nu ändå var tvungna att gömma oss bakom ett skyddande Kap för att invänta medvind, var det skönt att bara äta, vila och kolla om benen fortfarande bar. Detta var inga isbjörnsområden men desto mer vanligt med grizzly och svartbjörn. På stranden fanns tydliga björnspår, inte särskilt gamla. Med gevären som vanligt med på färden vandrade vi över mjuka tundramarker. Torrt, gult, brunt, ett och annat grönt strå så långt ögat kunde nå. Niklas och Lotta hittade hjortron och lite lingon. En liten hjord med caribou (arktisk vildren) betade lugnt en bit bort. Marken doftade höst. Vårt huvuduppdrag i land var att bränna skräp och leta vatten. Skräpbålet brann snabbt ner. Två nästan uttorkade vattendrag rann ner, på var sin sida om vår landningsplats. Men trots att Kåre körde slangtricket och försökte lura det minimala rinnande vattnet att hitta in i vår dunk så misslyckades vi med att få det användbart till att fylla tankarna med. Alltför mycket sand och sediment hittade också in i dunken. Nåväl en dunk disk- och tvättvatten är inte dumt att ha. Men operation vattenlet fick göras om och skjutas på morgondagen.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 20th, 2010
Vi seglade och seglade, Nordamerika och Alaska är många, många gånger större än vi någonsin kunde fatta. Ibland medvind som gav härlig segling, ibland ingen vind som gav motorgång. Så plötsligt efter tre dygn från Point Barrow kom den, den utlovade hopplösa motvinden. Massa vind rakt i näsan. Nä, nu ville vi inte mer, revade segel och kryssade rakt ner mot ett utstickande Kap, Cape Sabine. Ariel sparkade och slog när hon stampade upp på vågkam efter vågkam och dundrade ner i dalarna med en krasch. Alla grejor i skåp och stuvutrymmen brakade från sida till sida när hon slog över på andra bogen. Till slut, så skönt, gick ankaret äntligen, i sjölä på sex meters djup. Vinden fortsatte tjuta men tji fick den. Vi var allihop trötta och slitna, illaluktande, frusna, hungriga och hade inte sovit en hel natt på en vecka. Vattnet ombord var slut, dammråttorna låg i högar och ingen medvind var utlovad på ytterligare fem dagar. Den soliga dagseglingen längs Grönlands kust och de relativt korta sträckorna genom själva Nordvästpassagen var långt borta. Men konstigt nog, efter en kreativ konservburksmiddag med ett glas vin och tolv timmars nära medvetslöshet, skrattade vi igen tillsammans över morgongröten och en burk äpplemos vi oväntat hittat under durken.
Kommentera » | 6 Kommentarer »
september 17th, 2010
Point Barrow, namnet vi smakat på så länge, våra drömmars mål, stället där vi skulle fira att Nordvästpassagen var genomkorsad. Vi visste att det inte är en ”port of entry”, dvs. där finns inga inklareringsmyndigheter eller tulltjänstemän. Om vi ville klarera in i USA där, måste en tjänsteman komma upp från Anchorage på vår bekostnad och det tar lång tid. Vi har två gevär ombord. De måste ha tillstånd. Hela besättningen har legalt VISA till USA men vi får ändå inte gå iland utan inklarering. Vi hade hört historierna om tuffa amerikanska poliser och myndighetspersoner. Men, vi hade inte mycket diesel kvar och det var lång väg till nästa hamn. Så, vi var tvungna att pröva.
Ett passerande lastfartyg gav oss namn på ett ställe som brukar hjälpa yrkessjöfarten. Vi kallade dem på VHF. Från den stunden var det bara positivt. Eric och Lotta körde iland med dingen. Två hjälpsamma poliser gav ok till att de fick uträtta sina ärenden. Dieseldunkarna fylldes lätt i en mack tvärsöver gatan och en truckförare hjälpte till att forsla dem till dingen. Lotta hittade en mataffär och kunde sno åt sig grönsaker, frukt, färskmat och lite glass(!) Eric fick snabbkolla mejlen på mackens kontor. Enbart hjälpsamma, trevliga människor vid detta vårt första möte med USA.
Kommentera » | 7 Kommentarer »
september 15th, 2010
Det var trettio sjömil kvar till Point Barrow, till udden där den tänkta linjen för Nordvästpassagens västra gräns går. Lotta gick ner efter sin vakt kl 24 och Jörgen kom upp. Kåre kom upp kl 02 då jag gick av. Huvudet sov redan då jag stupade i säng och blev totalt okontaktbar. Någon gång framåt morgonen drömde jag att Eric kom och väckte mig och sa att det var dags nu. Jag fick på mig några lager ullunderkläder, en jätteflis och en mössa tror jag. I aktre sittbrunnen var alla andra redan uppe och såg konstigt pigga ut. En del i seglarkläder en del i mysbyxor. På durken stod Erics lilla champagneflaska som han fått i födelsedagspresent av Eva och Peter Löving, och sex små glas samt en svensk flagga. Vi räknade ner tillsammans, tio, nio, åtta, sju.. Sen skrek alla: we made it, we´ve done it, we are the first, och hoppade och dansade på däck. Kamerablixtar susade runt och filmkameror rullade. Eric tackade alla i besättningen och gav oss varsin stor kram och så tror jag vi drack sådär fyra centiliter champagne var, i morgonljuset utanför Point Barrow. Ljus lyste på avstånd längs hela strandlinjen. När jag vaknade till min vakt kl åtta på morgonen seglade vi långsamt med bara storseglet uppe, alldeles utanför Point Barrow. Jag kunde se en brygga, industribebyggelse, arbetsfordon och en massa fyrkantiga hus som en liten kåkstad.
Kommentera » | 38 Kommentarer »
september 15th, 2010
Morgon i Demarcation Bay, tät solljus dimma. Jag borstade tänderna på däck och tittade ut över en spegelblank bred bukt. Vattnet hävde sig långsamt i lång dyning. Disigt ljus fördelades genom vattnets rörelser, i solfjädersformation. Solfjädern rörde sig i takt med de loja vågrörelserna.
Även när vi gick in i i bukten två dagar tidigare var det morgon och dimma. Det långa låga revet var omöjligt att se och därmed även revöppningen. Ariel gled in sakta, sakta. Med hjälp av elektroniskt sjökort, radar och framåtseende ekolod, hittade hon rännan med några meter under kölen, följde den långsamt, fick ibland gira för att inte gå in i någon sandbank på vardera sidan. Efter en timme låg vi tryggt ankrade bakom revet på fyra meters djup.
Den här dagen seglade vi ut på exakt samma kurslinje, baklänges på plottern, lättare men ändå nervöst i tjockan. Vem skulle dra loss oss om vi fastnade på grund här. Revspetsarna skymtade på båda sidor, vacker gråbrun stenstrand, hundratals uppkastade väderbitna stockar och grenar. Så gled vi ut på öppet vatten, plötsligt omgivna av en armé av nyfikna sälar. Deras huvuden poppade upp överallt omkring oss och försvann igen när vi kom närmare, små svarta runda ögon. De stirrade, grinade glatt, kastade med huvudet och försvann igen elegant under ytan, såg ut som om de bara ville leka och driva med oss lite skojsamt och busigt.
Kommentera » | 1 Kommentar »
september 12th, 2010
Den senaste väder och is information vi fått innebär ett svårt val. Nordpolsisen som är fast, ligger långt norrut, omkring 120 sjömil. Den blir inget problem. Framför oss ligger några hundra sjömil med ganska gles is, bedömd som en till tio. Den kan vi segla igenom även om det blir svårt nattetid i mörker. Då måste vi förmodligen gå för motor och spana med strålkastare. In mot land ligger en bred tunga med tätare is, delvis sju/åtta till tio. Som det ser ut nu finns en ränna med glesare is genom tungan, alldeles nära kusten. Men den kan snabbt slutas om det blir hård nordlig vind. Vi vill gärna segla nära land för att kunna gå in i någon vik om det blir hårt väder. Brittiska Young Larry har valt att gå norrut för att runda den tätare isen. Rundturen innebär omkring sextio sjömil längre väg. Nu måste vi besluta om vi ska gå runt istungan eller om vi vågar ta chansen och gå igenom den.
Kommentera » | 10 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |