juni 19th, 2012
 Visst var det konstigt och lite sorgligt att lämna Ketchikan. Ariel hade legat där skyddad och väl omhändertagen hela vintern. Vi hade jobbat i nästan en vecka för att få henne shipshape igen och nu bar det av. Seglarfamiljen Molly och Peter med alla sina sju barn stod på bryggan och vinkade. Vi fick en burk hembakade cookies med chokladchips som barnen hade gjort. Fiskarna på grannbåten ”Champion” la loss våra linor. Vi tutade och lämnade Ketchikan.
Första seglingen var bara 20 sjömil till en liten ankarplats, Crab Bay. Härligt att vara ute från civilisationen igen och mitt i tyst vildmark. Viken var rasande vacker med sandstrand och en gräsplatå vid skogskanten. Stora stockar låg huller om buller. En rolig klippformation såg ut som en gigantisk groda. Vi byggde ett läger och tände en jättestor eld medan tidvattnet långsamt åt upp sandstranden. Det gjorde inget att det tog timmar att få fin kol och därmed grillad fisk och bakad potatis.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
juni 18th, 2012
Vi har på en vecka fått hemrökt lax på burk, egenjagad hjortstek, fina goda nyfångade Rockfishfileer och två påsar nyfångade stora räkor av människor vi mött och som på så sätt visat sin vänlighet, omtanke, generositet och vänskap. Man ger vad man fångat i naturen. Skulle vi räkna upp allt vi fick under förra sommarens segling ner genom Alaska skulle det bli en väldigt lång lista. Vi var, inräknat våra egna fångster, helt självförsörjande. Man kan inte låta bli att tänka på vad vi ger våra vänner hemma, en flaska vin som ”vandrat från den ena till den andra”. Det är svårt att tänka sig att vi skulle ge bort något egenproducerat till någon vi precis träffat och inte kände så väl. Men kanske säger det bara att naturen är så mycket mer givmild och rik här och inte att vi skulle vara tristare typer där hemma i Sverige.
Kommentera » | Inga kommentarer »
juni 13th, 2012
 Vi har vandrat i bergen i två dagar, mött en björn och en massa örnar. I Ketchikan sitter ett exemplar av USA:s statsfågel, the bald eagle, den vithövdade havsörnen, i nästan varje trädtopp. På nästan varenda bryggstolpe i hamnen sitter en konstgjord uggla. Inte för att hålla fiskmåsar borta utan för att hålla örnarna på avstånd. Örnarnas läten påminner om svenska sommarfåglar, det låter vackert men märkligt i förhållande till fåglarnas storlek och stränga uppsyn. En bjässeörn satte sig trots ugglorna, i masttoppen på en halvstor segelbåt. Hela båten tippade över. Ariels vindex i vår masttopp var helt var nerböjd när vi kom tillbaka från Sverige.
Kommentera » | 7 Kommentarer »
juni 12th, 2012
 I Alaska besiktigar man inte sin bil, man kollar den själv när det behövs… Sjöflygplanen landar och startar lite var som helst mellan fiskebåtarna i sundet, man övningsskjuter sina jaktgevär i skogen var man tycker. Vildmarkens traditionella frihet kommer före ordentligheten. Om 20 år har Alaskaborna förmodligen tvingats in bland regler och lagar som i övriga västvärlden. Bra förstås att polisen då gör mer än att bara säga till den berusade att åka hem direkt. Men vi undrar om de blir lyckligare med parkeringsrutor och särskilda sjöflygplanstartbanor.
Kommentera » | Inga kommentarer »
juni 6th, 2012
Efter en mycket hård natt på Kastrups golv och en dag på tre olika flygplan anlände vi lätt hålögda till vårt hem Ariel IV. Hon var välvaktad hela vintern och hälsade oss nu torr, hel och faktiskt ganska ren. Luften är frisk här så man blir yr i huvudet och solen sken faktiskt denna dag i Ketchikan. Glada fiskare hälsade oss längs bryggan; ”So you are back, welcome!”. En annan långfärdsbåt låg intill, Molly och Steve från Kalifornien med sju barn ombord. Under denna enda solskensdag ville vi få rent på däck, upp seglen och kapellen. Hmm … det var också en hård dag. Tio timmar i kojen var vi värda. Andra dagens frukost underhöll oss fiskarna på en sin båt tvärsöver. Tidvattnet gick ut, båten stod torr på en ”grid”, tio man jobbade som sören fixa propeller, tvätta botten, laga och måla, vattnet kom krypande tillbaka och slickade deras stövlar där de målade in i det sista …
Kommentera » | 2 Kommentarer »
september 7th, 2011
 Sommaren 2010 seglade vi nästan 8000 sjömil genom is och vilda vatten i Nordvästpassagen till Kodiak, i sydvästra Alaska. Det var ofta hårda bud, extremt spännande men slitsamt i perioder. Vi kunde inte stanna mer än några dagar på vägen. Det gällde att hinna igenom passagen, nyis och vinter var på väg.
I år har vi bara seglat omkring 1500 sjömil, från Kodiak till Ketchikan i sydligaste Alaska, en semestersegling i lugn takt, kantad av naturupplevelser och härliga människomöten. Brunbjörn och svartbjörn har lufsat i vår närhet. Talrika valar har hoppat och busat i vår väg. Örnar svingar sig överallt. Glaciärer glider ner över Alaskas berg, de flesta minskande, några ökande. Halva seglingstiden har vi haft goa gäster från Malmö, Helsingborg, Ängelholm och Norrköping ombord. Tiden tillsammans har gett en rad härliga upplevelser och minnen. Iland har Alaskas öppna och trevliga invånare välkomnat oss, ibland bjudit oss hem eller gett oss gåvor, oftast fisk eller hemodlade grönsaker. Denna generösa del av världen kommer alltid att leva kvar i våra minnen, och locka till att återbesök (när regnvädren är glömda). Vi sitter i Ariels mysiga kajuta och funderar på hemresan till Sverige. Kanske tar vi med oss en teddyval och en teddyörn hem att ha i sängen.
Vi hörs sommaren 2012!
Birgitta & Eric
PS Kontakta oss gärna redan nu om du är intresserad av att segla med i Alaska och Kanada nästa sommar. 
Kommentera » | 11 Kommentarer »
september 7th, 2011
 4 sept
Så ligger Ariel IV vid brygga i Ketchikan, där ska hon stanna ensam hela vintern, sommarens äventyr är slut. Undrar hur Ketchikan kommer att möta oss. Kan det bli lika fint som i Kodiak förra sommaren?
Ketchikanupplevelserna har redan börjat. Vi har mött Louis som är specialist och forskare på segel från alla historiska tider och platser, och hans fru Gene som väver och är Sverigefantast. Vi har träffat hamnmästaren Daniel som varit utbytesstudent i Ekeby där Eric jobbat i två år och en himla massa trevliga människor på bryggorna. Vi har varit på vernissage med den lokala konstföreningen och på fredagsgrill på yachtklubben. Och hemma hos Clark och Sheri som tagit hand om våra segel och förvarar dem i ett torrt förrådsrum under vintern. Wow, vilken omedelbar generositet det finns här. Gene tror att man på en liten plats och särskilt på en ö, måste vara generösa mot varandra och hjälpas åt. Detta stämmer väl med tidigare erfarenheter vi har från andra öar och mindre samhällen.
Mellan alla människomöten har vi jobbat hårt med båten, förtöjt för vinterstorm, fått ner seglen torra (tack högre makter), sköljt tampar, kläder och flytvästar, skurat däck och kölsvin, plockat upp och sorterat förråd av konserver och specerier, tvättat skrovet med citronsyra för att få bort brungula missfärgningar, skurat fendrar, monterat ner vindgeneratorn som måste lagas, tagit ur loggen och monterat ner diverse instrument, fixat ett regn och vindskydd av ett gammalt segel vi fick av Jennifer, lagat biminin, bytt olja i motorn, fixat larmet osv. And we are still working …
Kommentera » | 1 Kommentar »
september 5th, 2011
 Mån 29 aug
På väg till Ketchikan mötte vi flera stockar och många småbåtar med fiskande besättningar, havet var levande, laxar hoppade överallt. Så, i med fiskelinorna och i den svaga vinden seglade vi i precis lagom fiskefart en och en halv knop. Efter fem minuter rappade linan ut. Fisken var stark, den bråkade, hoppade, rev och slet. Eric behövde en kudde över magen för att kunna hålla spöet hårt och stadigt. Efter tio minuter var laxen inne vid skrovet och Eric drog till med den långa fiskkroken genom fisken och fick upp den förtvivlat sprattlande på däck. Men fisken kämpade och blod stänkte överallt, på sprayhooden, på Erics kläder och solglasögon. Till slut kom jag åt att spraya rom i gälarna och han lugnade sig. Säkert skönt att vara berusad om man ändå ska gå hädan och vidare till en gryta. Det visade sig vara en coho eller silver salmon, prima sort, över tre kilo. I två timmar gled vi stilla över havet och fiskade. Resultatet blev förutom den första silvern, en sockeye, dvs. en red salmon, två fina silver till och två napp där laxen kom loss. Imorgon ska det bli fiskmiddag som heter duga, det blir avskedparty med Jennifer som ska segla vidare.
Kommentera » | 7 Kommentarer »
september 5th, 2011
 Fre 26 aug
Motorgång hela dagen, genom smala slingrande passager mellan berg och skog. Vackert så det skriker. Tidvattenströmmarna är med oss, det går fort. På båda sidor med långa mellanrum små hus med sjöbodar och bryggor som de härligaste skärgårdsidyller. Förutom att hela härligheten är byggd på stolpar som ska klara tidvattenskillnader på omkring tre meter.
Ankommer Anan Bay vid fyratiden. Detta har vi sett fram, har hört den ena historien häftigare än den andra. Möter en stor motoryacht med australiensare ombord. Via VHF får vi veta att de har sett omkring femton svartbjörnar och en brunbjörn med två ungar. Ta med alla kameror ni har och massor med minne säger de.
Björnsprayflaskorna hänger löst i bältet. Stigen slingrar längs ett floddelta, i vattnet ser vi laxar som hoppar, sälar som fnyser och i luften otaliga örnar. Några hägrar står och samtalar alvarligt med varandra.
Vid stigens slut finns ett slags observatorium, en träkonstruktion byggd intill ett enormt forsande vattenfall. Vi går in genom en grind och befinner oss på en träbrygga innesluten av trästaket och med tittgluggar åt alla håll. Genom en smal gång överdragen med halvgenomskinligt tyg klättrar vi ner till en mindre plattform bara några meter över det forsande vattnet. Nu upptäcker vi att det vid nästan varje större sten står en svartbjörn och stirrar koncentrerat ner i vattnet. Allt som oftast hugger någon av dem en lax i farten och går åt sidan för att äta upp den i lugn och ro. De verkar föredra laxarnas inälvor och ögon. Några av de större björnarna lämnar stjärtbitar och fenor och vi ser mindre björnar komma fram och ta resterna. Och om det någon gång blir en bit över kommer en snabb fågel och snor åt sig den. En mindre björn kryper upp på trästolparna under oss och vi kan se hans päls sticka upp genom golvspringor. Hela upplevelsen är fantastiskt och helt unik, att kunna följa björnarna så nära, i deras naturliga omgivning. Vi tittar åt alla håll så ögonen nästan ramlar ur och blir sittande i skyddet i nästan två timmar och först när vi fryser så tänderna skallrar samlar vi ihop kamerorna och återvänder till Ariel.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | |
