oktober 5th, 2013
 Vi seglade ut från San Fransisco under Golden Gate vid lunchtid för någon vecka. Då var temperaturen i havet 14 grader. På kvällen när vi åt middagen så gott det gick i en rullande sittbrunn, var havet 14,5 grader. När jag kollade, klockan 24 i början av min nattvakt, var det 15 grader. Trött och frusen kröp jag till kojs. När Eric väckte mig fyra timmar senare var havet 15,5 grader. Aha, vi seglar äntligen söderut på riktigt.
Karlavagnen vagnen for på sin väg över himlen under ännu en natt. Var sjätte timme eller så fick vi ännu en halv värmegrad i vattnet. I Santa Barbara, där vi gjorde en paus, var det palmer överallt och svensk badtemperatur, 20 grader. Ingen badade, bara kändisar och andra soldyrkare på stranden. Vi passade på att kolla kändisläget ytterligare genom en tågresa till Hollywood. Mest turister nu förtiden men kul ändå att vandra fram på ”walk of fame” och att se alla fantastiska biopalats.
Efter ytterligare några seglingsdagar nådde vi så San Diego. Här är Stilla Havet 24 grader! Klockan var tio på kvällen när ankaret gick och vi var dödströtta men det gick inte att motstå en simtur runt Ariel innan kojläge i faktiskt 10 timmar. Tänk att Alaska ligger vid samma hav.
Kommentera » | 1 Kommentar »
september 25th, 2013
 Långseglarlivet har som alla liv framsidor och baksidor. Till framsidorna hör möten med andra långseglare från hela världen. I San Fransisco börjar nu samlas båtar som efterhand ska ge sig vidare söderut mot värmen och Mexiko. En belgisk, en fransk, en australiensare, några amerikaner och tre holländska båtar so far. En av de holländska båtarna seglas av ett par på 74 år som varit ute i tolv år. De har börjat planera sin hemsegling nu.
Häromdagen var det fest ombord på Ariel IV. Pizzafest med en ”kidboat” som i gamla tider under världsomseglingen. Fast vi har ju tyvärr inte några barn ombord längre. Det var härligt att ha tre glada barn med föräldrar från belgiska båten ”Let it be” på besök. De har seglat i fyra år och börjar nu fundera på var i världen de ska flytta i land. Costa Rica stod högst upp på listan.
På ankarplatsen ligger förutom långseglarna ett antal mer eller mindre vrak, som tycks ha legat där i flera år. Små slitna båtar med ankarlinorna fulla av växande sjögräs. Vi möter dem som bor ombord, på dingebryggan, där Ariels ljusa rena dinge samsas med gummibåtar i obeskrivbara smutsfärer eller nästan utan luft, halvsöndriga plastdingar och en gammal trä eka som knappt håller ihop. Lite längre bort bor en grupp överlevande hippies i fallfärdiga husbåtar. De odlar i små växthus gjorda av överbyggnader från gamla fiskebåtar.
Vi förstår att några av San Fransiscos ”hemlösa” har hittat ett alternativt liv och att staden stöttar dem i det. Toaletter finns att tillgå och posten levereras. Kanske människorna ser lite slitna ut men de har samma underbara utsikt som rikingarna i husen liten bit bort.
Kommentera » | 1 Kommentar »
september 23rd, 2013
 Även långseglare är turister (även om vi oftast inte låtsas om det …) så vi bestämde oss för att betala, ställde oss i köer och lät oss nästan villigt ledas i grupp till San Fransiscos huvudattraktioner; the cablecar och Alcatraz. Med spårvagnens dragkabel rasslande nere under gatan åkte vi upp och ner för de branta backarna i innersta´n och belönades med den ena fantastiska utsikten efter den andra. En nedåtgående backe var så brant att man byggt hela gatan som ett brett slalomspår och bilarna sågs svänga fram och tillbaka runt olika rabatter i cirka två km hastighet.
Alcatraz Island var inte bara ett det mytomspunna fängelse för högriskkriminella som filmatiserats och omskrivits över hela världen. I samband med guldrushen på mitten av 1800-talet behövde USA försvara sin västra kust och Alcatraz byggdes som ett starkt fort. I nutid, i början av 70-talet, ockuperades ön av USA:s indianer i ett försök att finna en fristad och att lyfta fram sin utsatthet.
Mellan 1934 och 1963 var ön det fängelse vi hört så mycket om. Al Capone och USA mest kända brottslingar förvarades på ”The Rock” som blev öns smeknamn. 14 rymningsförsök gjordes men ingen lyckades. De som inte sköts ihjäl från vakttornen försvann i dimma, kallt vatten och de starka strömmar som San Fransisco Bay är känt för.
Strömmar, strömmar kan vi intyga att det gör här och det rullar och rullar. Var vi än har ankrat i denna vackra Bay måste sjöstuvningen upprätthållas så att grejor inte plötsligt ramlar ner. Vi är glada för de sjöben vi fick under den tuffa seglingen hit.
Till upplevelserna här hör förstås också en koll på alla surfarna längs jätte beachen ut mot stora havet och ett besök i de gamla hippiekvarteren: ”Are you going to San Fransisco, be sure to wear some flowers in your hair …” Häftiga peace and love handmålade hus, affärer som säljer hippiekläder, kaféer som heter marijuana, men inga hippies, bara en och annan sliten punkare. Återigen har en era blivit ett turistmål, undrar vilken del av vår nutida historia som kommer att bli turistmål om sådär trettio år. Skicka oss gärna förslag! Vi lovar att den som får rätt ska få en flaska champagne.
Kommentera » | Inga kommentarer »
september 17th, 2013
 Andra dagen i San Francisco gjorde vi vår löpträning på Golden Gate, tre km ena vägen och lika många den andra. Ögonbedövande utsikt och massor av glada människor som traskade, sprang eller cyklade över den. Varje kilometer finns en nödtelefon med en text bredvid: ”Make the call – there is hope”. Nästa dag hörde vi ett meddelande från Coast guards på VHF: ”The body has been found”. Undrar om det finns någon statistik på hur många som har hoppat över räcket. I mitten av bron finns sex körfiler fulla med bilar. Otroligt att de som började planera bron på 1840 talet, och de som byggde den färdig på 1930 talet, förstod att utrymme skulle behövas i framtiden för så många bilar.
Under bron fräser Oracle och Team New Zeeland, finalbåtarna i årets American Cup, i 40 knop(!). Världens snabbaste segelbåtar ser inte ut som båtar längre utan mer som någon sorts katamaran rymdskepp med jättestor stjärtfena. På den lokala båtklubben hejar San Fransiscoseglarna till vår stora förvåning mest på Team New Zeeland. Massor av ny zeeländare har anlänt till stan för att heja på sin båt men amerikanerna verkar inte bry sig så mycket om sin. Vi får höra mer eller mindre trovärdiga historier om att Oracle blivit en angelägenhet för ett fåtal kapitalister och inte längre för nationen.
Vi får särskilt tillstånd att ligga fem nätter i Aquatic Park, en ankringsplats mitt i city. Vattnet delas med några andra besökande båtar, en roddklubb och en synnerligen aktiv simklubb. Varje dag ser vi massor av armar som fågelvingar röra sig över vattenytan med ett tillhörande neongrönt eller illgult huvud framför. På kvällen lyser rött och grönt ljus ovanpå badmössorna. I ankringstillståndet ingår en regel om att man inte får ha motor på dingen så vi ror fram och tillbaka till stranden varje dag och angör storstaden barfota.
Kommentera » | 5 Kommentarer »
september 11th, 2013
 Med ”California girls” dundrande ur högtalarna racade vi in under Golden gate till San Francisco. Eric dansade och sjöng vid masten och filmkameran rullade. Ett ögonblick vi sett fram emot i flera år. Champagneflaskan har sparats och räddats undan flera gånger, till detta tillfälle. Bron är alltså röd inte guldfärgad om nu någon trodde det.
Solen och värmen som vi i alla tider trott bor här, var på besök någon annanstans. Vi ankrade i styv kuling, lämnade röran på däck och sov i tolv timmar. De fem dygnen dessförinnan sov vi i snitt två gånger två timmar, en extra timme dagtid och riktigt många powernaps när som helst. Äggklockan som ringde efter sju minuter, ser ut som en gris men vi ser den som en vän, även om den väcker oss jämt. Vi har en ”din vakt klocka” också. Den ringer som en kyrkklocka bredvid kojen när det är dags för vaktombyte och den sovande ska upp och vara iklädd hela arktisstället så fort som möjligt. Avgående vakt sätter igång den med en liten dörrklocksknapp. Till ruskvädersutrustningen hör också en ”weep”, en liten ful grej att hänga på flytvästen. Den tjuter om den flytvästklädde ramlar i vattnet eller så…
Ja sanningen blev alltså en jubelidiot segling. Sjösjukelådan rotades fram. Där finns en hel del intressanta grejor; illorange och neonblå piller och runda öronlappar till exempel. Kuling med sju meter korssjö i ett dygn, stiltje med korssjö, om än något mindre, i ett dygn, motvind i ett dygn med den tätaste dimma vi nå´nsin upplevt i ett dygn och resten lite av varje kors och tvärs. Under det dimmiga dygnet satt vakten och stirrade på radarn hela tiden, det var ingen idé att försöka se något av verkligheten. Väderrapporten hade lovat sol och medvind hela vägen.
Tur att vi har vår trogna extra besättning; Gandalf det stolta, känsliga vindrodret och Lillalf den envisa, uthålliga autopiloten. Vi sätter oss bredvid dem och öppnar champagnen ikväll. Wow, det är fantastiskt att vara här!
Kommentera » | 9 Kommentarer »
augusti 29th, 2013
 De kanadensiska blåbären växer på höga buskar, de är tre gånger större än våra, grönaktiga inuti och smakar inte så där väldigt gott (om man jämför med våra), men blueberry muffins är jättegoda (och jättestora).
De flesta här i Kanada och i USA har sådär två veckors semester varje år, om de inte har ett jättebra jobb och kan förhandla sig till mer … hmm, vi förstår vår amerikanska vän som valt att flytta till Sverige och nu väntar på att få sitt nya medborgarskap.
Ariel IV ligger nu för ankar i Victoria på Vancouver Islands sydspets. Huvudstad i Brittish Columbia och ett Brittain i miniatyr. Vi väntar på de nordliga vindar som ska ta oss till San Fransisco. Wow nynytt äventyr på gång!
Kommentera » | 2 Kommentarer »
augusti 23rd, 2013
 På vandring i de björnrika skogarna måste vi alltid ha med björn(peppar)spray och grejor att göra oljud med. David lärde oss att vissla på tomma upphittade ammunitionshylsor. Det låter precis som en ångtågsvissla. De blev ytterligare användbara grejor att lägga till utrustningen på Ariel IV. Vi svor dock över att de machetas vi köpte i tropikerna för bruk i tät djungel, ligger hemma på vinden i Sverige. Dem hade vi behövt här. De ”logging – roads” som byggs för skogsbruk växer igen med småsly på bara ett år om de inte används. Det är dem vi försöker gå på …
Vi saknar springrundorna från hemma och från Vancouver. Kroppen har blivit van vid dem och börjar nu få abstinens. Men nya tider är nya lösningar. Det finns plats att springa fem snabba steg på däcket, fem korta steg i en vändning och fem snabba steg tillbaka. En sådan omgång innebär 10 sprungna meter. För att springa 10 km måste man alltså springa 1000 gånger. Det var för jobbigt att räkna så jag sprang fram och tillbaka i en timme. Helt svettig efter detta tog jag ett snabbdopp i det 10 gradiga glaciärvattnet. Det är åtminstone inte salt så jag behövde inte duscha efteråt. Vårt duschvatten finns i soluppvärmda säckar och det har inte varit sol på några dagar nu …
Kommentera » | 2 Kommentarer »
augusti 23rd, 2013
   Livet i Vancouver var sol och värme. På platser där man vet att det blir fint och varmt är det så enkelt att leva. Man kan planera för utflykter, aktiviteter och grillfester utan att oroa sig för vädret. Sol betyder inte stress att särskilt ta vara på dagen, att absolut ge sig ut och segla eller bada eller så. Vi kunde vara under däck och arbeta vilken dag som helst och planera uteaktiviteter för vilken dag som helst.
Nu på några veckors segling, med vännerna på Synchronicity, som fört oss tillbaka på ett sista besök i Kanadas vildmark innan seglingen söderut mot Mexiko. Tillbaka bland de höga fjällen i de djupa fjordarna med björnar och örnar runt hörnet. Och tillbaka till det ostadiga sommarvädret … ibland sol, ibland regn, ibland dimma tjock som en halsduk. Det tar emot att packa upp de tjocka täckena som vi så ordentligt hade vacumförpackat. Så hmm, bara några veckor, vi får väl frysa lite då (eller lägga över några extra filtar i kojen).
Men också tillbaka till de avlägsna platser där människor måste skapa sig annorlunda liv. Ankaret gick längst upp i en fjord, Bute Inlet. Därifrån utforskade vi i gummidingen, med viss möda, långt, långt upp i en läskigt forsande flod. Med vår stora utombordare kan vi plana ovanpå det strömmande vattnet. Helt överraskande fann vi resterna av en gammal ”loggingcamp” och några kvarblivna invånare. Chuck och Sharon hade arbetat i timmerbranchen i hela sitt omkring 70-åriga liv. Efter att barnen vuxit upp flyttade de till en stor segelbåt som Chuck själv byggt och bodde där i 18 år medan han arbetade som mekaniker i loggingcampens maskinverkstad och hon som kock åt skogsarbetarna. Sedan sålde de båten, byggde ett eget hus på campen och flyttade iland. Under 20 år har de byggt upp det som nu är en enkel förläggning för ett fåtal skogsinspektörer, men framför allt för besökare som vill uppleva den storslagna vildmarken, fiska, jaga och vandra. En dundrande fors ovanför huset förser hela lägret med vatten, elkraft och värme. En stor köksträdgård har långsamt byggts upp under årens lopp, med jord som tillverkats av egen kompost. Historiska rester av det omfattande skogsavverkningsarbetet finns överallt att se. Sharon skickade med hallonsylt och Chuck drog upp en massa rabarber åt oss. Inte vad vi väntat oss att få i dessa karga trakter.
Kommentera » | Inga kommentarer »
augusti 9th, 2013
   SommarVancouver bjuder på sig själv. Igår hade vi picknick på gräsmattan i en stor gratis utomhusbio och såg Mama Mia tillsammans med några tusen kanadensare. De visslade och applåderade efter bra låtar. Under veckan pågår också en pridefestival i Vancouver och man applåderade särskilt när en av männen i filmen kramade sin partner. Några dagar senare drog en imponerande Prideparad, som en sorts Lunda karneval, genom staden. Alla var med och stöttade ”saken”.
Den årliga internationella fireworkfestivalen pågår. Vännerna Mary och David kom ombord. Vi seglade tillsammans med under mer än ett år under jordenruntseglingen och deras barn lekte med våra på den tiden. Vi käkade lite tillsammans i sittbrunnen och for sedan i dingen ut från ankarplatsen False Creek till English Bay där en jättestor pråm låg riggad med fyrverkeripjäser. På stranden satt flera hundra tusen människor och i vattnet låg en hel armada av båtar, allt från kajaker och dingar till enorma motorbåtar. Fantastisk uppvisning av det bästa i branschen. Great Britain var först ut. Kanadensarna gillar sitt England, i alla fall kungahuset. Intresset var stort för vad den nya prinsen kunde tänkas få för namn. Tre kvällar senare hade vi fått nog med fyrverkeriupplevelser för resten av livet.
Även en passionär kan va´ lite stel i benen ibland. Efter år av mest stillasittande vid skrivbord och på jobbmöten börjar de (benen) att vänja sig vid att vara på språng mest hela tiden. Upp och ner, in och ut, i båtens alla skrymslen och vrår, krälande, kravlande eller sittande i mer eller mindre omöjliga positioner, gör vi jobben på fixarlistan. Watermakern var en rysare med arbetsställning i sittande vriden framåtlutad position, in under en koj. Yogaträningen kan slänga sig i väggen jämfört med detta.
Men vi är himla nöjda med oss själv efter att ha prickat av en massa punkter på fixarlistan. Alla nya sladdar är märkta, dingen är tvättad och vaxad, åror och vindroderflöjel lackade, pulpit och mantåg stöttor renslipade, luckan till kylskåpet spacklad och målad, datorerna funkar med sjökort, GPS och AIS, watermakern är som sagt genomgången och igångsatt. Härligt nu slipper vi jaga vatten överallt. Och den stora inventeringen av vad som finns ombord och var alla grejor faktiskt finns, är gjord! Till och med björn(peppar)sprayen och reservglas till fotogenlamporna, som varit borta länge, hittades. Båten har nästan hundra stuvutrymmen, skåp, hyllor, utrymmen under durk, kojer och soffor samt mindre obeskrivbara prång där grejor kan stuvas. Vi börjar få stenkoll på vårt hem och Ariel IV är i riktigt gott skick. Förutom däcksmattan, som många, många fötter har slitit på i trettio år. Eric har börjat laga däcksmattan fläckvis där den är som mest sönder. Det är dags att börja spara till en ny.
Varje mat eller fikastund i sittbrunnen är spännande. Allehanda flytetyg rör sig runt oss på ankarplatsen varje dag.
Kommentera » | 1 Kommentar »
juli 27th, 2013
 Några stilla veckor ankrade på redden i Vancouver. Inte dumt. Justin i grannbåten är en trevlig fattig konstnär, 28 år, som drömmer om framtida långseglingar. Han dyker naken från rufftaket minst tio gånger varje kväll och undrar liksom vi varför inte fler människor badar från båtarna runt omkring i det nu 25,3 gradiga vattnet. Vi simmar varje kväll efter dagens jobb och ibland löprunda.
Det berg av ullkläder, jackor, overaller, filtar och täcken som vi hade stor nytta av genom Nordvästpassagen och i Alaska har nu förvandlats till tunna hårda plattor. Vi startade generatorn, fick 220 v ström och kunde sätta på dammsugaren. Varmgrejorna packades fint i Ziplocs ”magiska” spacepåsar och vi sög ut all luft med dammsugaren. Vips så var de vakumförpackade och väldigt små!
Och en bild på det nybakade brödet, som faktiskt fick plats i båtugnen …
Kommentera » | 6 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
