På fortsatt landresa, med nattbuss från Mexico City, kom vi till Palenque, Chiapas intill gränsen mot Guatemala. Vår bostad blev ett ”backpacker” djungelhus med palmbladstak. På kvällarna satt vi utanför och förundrades över den doftande, drypande, storblommande växtligheten och de näst intill öronbedövande djungelljuden. Apor vrålade, syrsor spelade, kolibris lät nästan som i Disneyfilmen på julafton i Sverige. En å forsade lagom snällt förbi utkiksplatsen. Vi är oerhört glada att vi är två som delar denna fantastiska upplevelse. Vi önskar att vi kunde, om så bara för en kort stund, teleportera dig hit, du som läser detta så att vi kunde dela med oss av upplevelsen, av detta underbara som inte riktigt går att beskriva i ord.
På utflykt till Maya staden, Yaxchilan, halvt erövrad av växtlighet, lämnade vi pass och pengar hemma väl inlåsta. Holdups har rapporterats i dessa trakter, men vi mötte enbart vänliga mexikaner. Bussen körde i dunderfart längs smala gropiga vägar och sedan en snabb flodbåt av trä en timme uppför Rio Usumacinta-floden. Folk i Guatemala vinkade från ena stranden och mexikaner från den andra innan vildmark tog över. Vi kommer aldrig att sluta förvånas över Maya folkets kunskap och skicklighet. Utan metallverktyg och utan hjul har de med hjälp av enbart sten och eld byggt arkitektoniska mästerverk och skapat unika konstverk som binder samman livet med naturen och hela universum.
De sista dagarna av vårt landäventyr ville vi se en liten bit av det mer välbeställda Mexiko, Yucatan halvön som med hjälp av Maya slavar formades av spanjorerna på 1500-talet, numera en populär turistdestination. I staden Merida revs fem gigantiska Maya-pyramider för att bygga de amerikanska kontinenternas första katedral och några maktutstrålande hus. Dagens Merida är ett vackert vänligt ställe, enkelt och tryggt att vara i. Jag sitter och skriver vid ett träbord intill en liten pool, Eric ligger i en hängmatta bredvid och äter nötter. Runt omkring är små statyer, palmer och stenväggar målade i blått och rött. Ett femtiotal ungdomar från hela världen rör sig i trädgården, i duschar och kök. Ikväll ska vi delta i en cooking class och en salsa kurs. Vårt enkla rum har två jättestora fläktar som går hela natten.
Under ännu en varm utomhuskväll lyssnade vi till folkmusik på torget. Vid ena sidan stod två överviktiga kvinnor och pussades. Under frukosten på gården idag fick vi veta att i Ryssland häktades unga människor som sjöng nationalsången med regnbågsflagga i händerna.
Hoj, hoj vilken ny värld vi har hamnat i. Från stilla segling, paradisiska öar och småbyar har vi tagit mod till oss och rest per flygplan till jättestaden Mexico City. 9 miljoner människor bor här och totalt 21 miljoner om man räknar med ”fattigdomsbältet” som omger stadskärnan.
Med pengabältet hårt knutet runt midjan och ryggsäcken på magen steg vi undrande (och lite rädda) ner i tunnelbanan från flygplatsen, men den var ren och full av vakter, även om vi säkert mötte hundratusen mexikaner. 5 miljoner åker tunnelbana varje dag.
På youthhostel finns numera dubbelrum med eget badrum. De kostar nästan inget här, plonk mitt i centrum. Första natten med näsblod och andningssvårigheter i trappan insåg vi att 2200 meter är mer än hundra meter högre än Kebnekajse. Så nu blir vi bloddopade, får fler röda blodkroppar och kan kanske springa dubbelt så fort när vi kommer tillbaka till Ariel IV.
Nu fem dagar senare har vi insett att vi älskar den här staden. Överraskningar överallt och en brusande spännande folkliv. Mängder av småentreprenörer i basarer, tält eller direkt på gatan, massor av frifräsande ”kulturarbetare” som spelar alla slags instrument eller sjunger opera från balkonger, dansar tango slowmotion, föreställer guldfärgade revolutionärer eller serietidningshjältar, brinner i eldcirklar eller vad du kan tänka dig. Oväntade matställen i portgångar, källare, på gatan eller i tjusiga palats. Många fattiga som tigger. Snälla, hjälpsamma poliser överallt, flaggor, obegripliga demonstrationer och parader här och där.
Och kanske mest fantastiskt av allt, pyramider och lämningar från de gamla kulturerna då Mexiko var bland de världsledande. Här fanns högstående civilisationer när vi i norden hade stenålder och medeltid. Spanjorerna kom på 1500 talet, snodde allt av värde och tog död på större delen av befolkningen. Idag är mexikanerna stolta över sin identitet som eget folk med anor från både Spanien och de antika indianfolken.
Yapala lät som ett spännande ställe, en liten avlägsen by, kortfattat beskriven i vår pilot över Mexikos Stilla Havskust. Sagt och gjort, tillsammans med vännerna på ”Celebration” lättade vi ankar från La Cruz och styrde över Bandera Bay.
Unga pojkar mötte i inseglingen till Yapala och erbjöd oss att lägga fast i en befintlig boj. Skönt för här var för djupt att ankra. Omkring oss låg små lokala fiskebåtar; pangas. När ögonen vant sig vid den frodiga djungelliknande grönskan runt viken såg vi små hus i starka färger som klättrade på bergssluttningen, många med palmbladstak liknande våra halmtak och en fantastisk sandstrand.
Färden iland i dingen var inte helt lätt, vågor bröt mot stranden och ingen av oss lyckades komma iland med torra kläder. Men vad gör det, här torkar allt på fem minuter.
Byn visade sig vara ett sammelsurium av människor, djur, stigar och smala kullerstensbelagda gränder, inga bilar, några små röriga affärer och barer. Åsneryttare hälsade, tuppar gol och höns kacklade, glada smutsiga barn hoppade hage på stigen, bananpalmer och kokosnötter, en bit Mexiko så som vi lite naivt hade föreställt oss det innan vi kom hit. Så fint!
Genom byn flyter en brusande flod. Hela den andra dagen vandrade vi längs den, på åsnestigar som korsade floden fem gånger och kom slutligen till ”paradiset”, en pool mitt i djungeln vid ett vattenfall. En naturlig jacuzzi nedanför fallet masserade oss mjuka till kropp och själ och de mackor vi åt där, vilande på vit sand vid flodbädden, var de bästa vi någonsin ätit. På kvällen åt vi nyfångad bläckfisk på en liten lokal restaurang i byn.
Tillbaka på Ariel IV tillbringade vi natten som i en tvättmaskin, gungande från sida till sida i den havsdyning som byggt upp och hittat raka vägen in i viken utanför Yapala.
Alla vet vi hur det är när åskan går, gigantiska blixtar som skär över himlen och ett ljussken som lyser upp hela landskapet, följt av ett skrämmande muller. När jag var liten och inte kunde sova satt vi med våra föräldrar mitt i natten, på sommarstugans veranda och tittade ut över Kungsbackafjorden. Vi har många gånger suttit på Ariel IV däck och följt åskans framfart i olika delar av världen.
Men en helt annan sak är när vi ligger ankrade i en trygg vik på Isla Isabel och upplever hur åskvädret får vinden att vända rakt in i ankarplatsen och öka ordentligt. Den trygga viken blir ett rent h-e. Vinden rev och slet i riggen hela natten men problemet var egentligen vågorna. Efterhand som sjön byggde upp och dundrade rakt in i viken hävde Ariels förskepp nästan rakt upp i himlen. Ankarkedjan slet i fören så det knakade och den for fram och tillbaka över stenar på botten med ett muller som överröstade åskan. Vi satt ankarvakt hela natten med handen på startnyckeln och mådde rent ut sagt pyton nästa morgon.
Vakthållning under segling kan vara nog så jobbigt men då uppnår man åtminstone något genom att komma till en ny plats. Och det brukar gå bra att sova någon stund då och då. Under ankarvakt måste man vara vaken varje sekund och det hela känns som rent slöseri med tid.
Dagen efter åsknatten låg ankarviken lugn och fin igen. Vi snorklade över ankaret och såg att det hade draggat en liten bit, flyttat på flera stora stenar och slutligen kilat sig in under en enorm bumling. Det kommer att bli näst intill omöjligt att få loss.
Från ökenlandskap, torr värme och bara 24 grader i vattnet, runt La Paz, har vi nu seglat i två dygn, 300 sjömil åt sydost, över Sea of Cortez, till fuktig djungelvärme och 32 grader i vattnet på det vilda fågelreservatet Isla Isabel utanför Mexikos fastland.
Har vi något bra svenskt ord för WOW? Vi behöver det nu. Stora knölvalar simmar förbi alldeles intill oss varje morgon. Delfiner hoppar som galna av leklust rakt upp ur vattnet och kommer ner med ett enormt plask. Havssköldpaddor simmar omkring här och där. Dyning slår mot gigantiska klippor och små lavastenkantade vilda sandstränder inbjuder till love och att slänga av även de sista tygbitarna.
Vi följde en stig rakt in i öns minidjungel, varmt och fuktigt under buskiga låga kronor. Meterlånga leguaner traskade omkring. Nu var det som att komma in i Hitchcocks skräckfilm ”Fåglarna” förutom att de här verkade snälla. Tusentals svarta eleganta fregattfåglar cirklade över oss och i buskarna, en meter över oss satt hundratals honor på bon med ägg i. Bredvid satt hannar och blåste upp sin imponerande stora röda hakpåse. Alla tjattrade och skrek. Marken var täckt av träck, tur att vi hade solhattar på oss. Utkomna till klipporna på andra sidan mötte vi de blåfotade och de gulfotade sulorna. Ingen var rädd för oss vi kunde sitta alldeles intill honor som ruvade sina ägg.
Vid ankarviken finns några skjul där lokala fiskare övernattar. Vi träffade en man och en ung pojke som hälsade vänligt och erbjöd oss fisk. På kvällen kom en båt in med fyra studenter från Mexiko City. De ska stanna sex månader på ön och studera blåfotade sulor. Vi hjälpte dem att bära packningen iland, vatten, mat, och gasol för sex månader är inte lite och mängden solpaneler, batterier, tältstänger och presenning var imponerande.
Och ännu har vi inte hunnit utforska världen under vattenytan. Detta var en av Jacques Cousteau favorit dykplatser, vi är förväntansfulla… och vi vet att vi inte kommer att bli besvikna!
Våra drömmars första mål för detta seglings årets äventyr var La Paz, Mexiko. Nu har vi nått det med råge, varit här i en och en halv månad och gillar stället skarpt.
Strandpromenaden, Malecon, är en mötesplats kvällstid för gammal och ung, familjer med far/morföräldrar och barn, ungdomar i grupper eller i par. De flanerar eller sitter på bänkarna och pratar. Barnen leker. Ingen är full eller bråkar eller hotar oss. Alla är vänliga och hjälpsamma och lyser upp när vi hälsar buenas noches. Varför är det inte så i Sverige?
Vi fick lift med en 82-årig amerikansk dam från affären idag. Hon har flyttat från USA till Mexiko för 15 år sedan för hon trivdes inte i USA längre. Folk bryr sig inte om varandra där, var och en tänker på sig själv och jag var rädd för att gå ut ensam på kvällen, sa hon. Vi har hört liknande berättelser från många amerikaner. Varför är det så i USA?
Längs Malecon står det varje dag några volkswagenbussar och folkvagns”bubblor”. De är välskötta och ser nästan nya ut. Vi blir sugna på en så´n där buss. Tänk vad skönt att kunna köra omkring och bo i den när vi är hemma i Sverige. Nä det går ju inte, då fryser vi. Och förresten har väl alla folkvagnar rostat sönder för länge sedan. Varför e´ de så?
Imorgon drar vi mot våra drömmars andra mål, Mexikos jättestora fastland.
Vi har seglat bland kaktusklädda vilda öar i två veckor med våra tre söner och två flickvänner. Jultomten hittade oss och hade med sombreros till alla. Julbaden blev många, solen sken hela tiden och vattnet var 25 grader varmt. Vi snorklade med sjölejon en dag och valhajar en annan dag. Ett spännande vrak inspekterades med tuber på ryggen och havssköldpaddorna vågade sig riktigt nära. Kort sagt en riktigt härlig jul!
När vi för länge sedan seglade ett år i Medelhavet fanns knappt internet. Vi skrev reserapporter varje månad och skickade dem med brev till familjen hemma i Sverige. Breven skickades sedan vidare till släkt och vänner enligt en uppgjord lista med drygt 30 adresser. När sista personen på listan läste om våra äventyr hade det gått minst två månader sedan de hände. Svarsbreven hämtade vi i någon poste restante lucka. Ofta hade de kommit bort. Ungefär en gång i månaden lyxade vi oss och ringde de närmaste. Om vi inte hört av oss på någon månad blev de lite oroliga. Man berättade för oss att seglingsäventyret kändes riktigt spännande och långt borta. Kommunikationen med hemma tog några timmar varje månad.
Nu skypar vi, facebookar, skickar bloggar till hemsida och mejl till familj, vänner och en hel massa intresserade människor så ofta vi kan. Det tar en hel del timmar att skriva och att hitta internetställen i land, så nu har vi skaffat ett mexikanskt modem som ger oss tillgång till nätet ombord. Dessutom har vi sedan länge mejlmöjlighet med ”sailmail” via kortvågsradion.
Nu skulle vi kunna säga att det var bättre och friare förr. Men nej, vi tycker det är härligt att kunna hålla kontakt med hemma och dela med oss av äventyret. Vi blir alltid lika glada när vi får kommentarer eller mejl.
Och för övrigt dagens viktigaste kommunikation: God jul på er!
Dingen är en livsnödvändighet. Utan den kommer vi inte till vårt hem (Ariel IV) som alltid ligger ankrad en bit ut, utan den kan vi inte hälsa på andra långseglare eller transportera mat, tvätt, vatten eller annat till och från land.
När vår tio år gamla dinge började ge upp beslutade vi oss för att hon skulle få komma på service hos en professionell dingemakare. Hon skulle få alla handtag utbytta, en ny dragkrok påsvetsad och en översyn av alla delar. En vecka skulle det ta.
Vi fick låna en gammal dinge av dingemakaren så länge. Den var så dåligt pumpad att det kändes som om transportmedlet var en flytande vattensäng, man gungade upp och ner i pontonerna. Det var för att den inte skulle gå sönder av för högt lufttryck. Jaha, vi åkte på denna gungande skapelse i tre dagar, den fjärde morgonen låg den stackars gamla dingen som en död padda vid Ariels sida. Helt utan luft.
Vad göra? Gammeldingen fick åka hem för att eventuellt få ytterligare ett liv, vad vet vi. Vi blev tvungna att ta fram vår egen lilldinge som bara ska användas i nödsituationer, och detta var ju en så´n … Och visst är den söt, som en förstärkt badbåt för barn. Folk ler åt oss när vi åker i den båda två, det är knappt vi får plats. Ingen gång har vi lyckats ta oss i land utan att bli i stort sett genomblöta.
Så nog är det skönt att stordingen har blivit lagad och är tillbaka igen!
Valhaj, eller brugd som jag tror det heter på svenska, samlas i bukten utanför La Paz så här års. Vi tog dingen ut en dag för att reka. Vind och vatten var stilla, stilla, bästa förutsättningar för att se fenor och stora kroppar röra sig i ytan. Två öppna båtar låg redan därute med folk i vattnet. På båtskroven framgick att de tillhör ett valmuseum.
På med mask, snorkel och simfötter. Vi turades om att simma respektive passa dingen. Jag hoppade i först och anslöt direkt till några snorklare som tydligt följde något i vattnet. Tjo, hjärtat hoppade högre upp än halsgropen när det första jag såg var en jättestor mun som kom rakt mot mig. En enorm kropp följde långsamt och elegant förbi mig, brunaktig med mörkare fläckar. Den här första valhajen vi mötte mätte uppskattningsvis omkring 10 meter. En stor stjärtfena översållad med sugfiskar i olika storlekar, vajade lojt fram och tillbaka. Innan jag fattade att den viftade bara långsamt trodde jag den skulle svepa iväg mig all världens väg. Adrenalinnivån var nog i topp.
När det var Erics tur att hoppa i syntes fenor och ryggar av flera lite mindre valhajar en bit bort. De verkade inte störas av ljudet från dingemotorn när vi försiktigt körde dit. Eric hoppade i mitt ibland dem och upplevde sig vara mitt i slags dans. Valhajarna plaskade, rörde sig i cirklar och verkade nästan leka med varandra och med Eric. De gigantiska fiskarna äter inte rov utan plankton som de silar in genom munnen. Vi visste att de inte är farliga för människor men icke desto mindre var upplevelsen av att vara de gigantiska fiskarna så nära, både fantastiskt härlig och hisnade läskig!
Här länk till en liten film som våra vänner gjorde. De dök från en dinge bredvid. Bilderna på fisken är våra, de klippte in dem i sin film.