april 24th, 2014
 Värsta dagen på ett seglingsäventyr kanske man tänker skulle vara storm och jättevågor, om någon ramlar överbord eller ett alltför nära möte med en val. Men så var det inte för oss.
Dagen började på en lugn ankarplats, med fjärilar i magen. Marinan som tidigare sagt att det skulle gå fint att ta upp oss, hade meddelat att det är väldigt grunt utanför och att de inte kunde garantera att kranen klarar vår båt… Så dags att få veta det, alla segel nerpackade och flygbiljetten hem bokad. Vi hade inget val.
Med ögonen klistrade vi ekolodet gled vi långsamt, långsamt in i kanalen mot upptagningskajen. 20 cm under kölen, 15 cm, 10, 9, 8 … och så gick vi på grund, fy farao! Lerbotten som tur var, motorn drog hårt på back, Ariel skakade till och kom loss.
Så såg vi kranen som skulle lyfta oss, nej, den såg ut som en leksakskran. Det stod två mycket större kranar en bit bort hos grannen, en upptagningsplats för räktrålare.
Nä, nu hade vi fått nog. Eric kallade upp marinan på VHF och krävde att vi skulle tas upp med grannens kran. Deras angöringskanal måste ju också vara djupare eftersom stora fiskebåtar kommit in.
Vi ankrade helt enkelt, på 3 meters djup… och väntade på att man skulle lösa det hela. Många oförståeliga samtal fördes på spengelska. Tre timmar senare fick vi veta att det var ok att gå in till grannen.
Upp kom vi till slut och Ariel fick åka sicksack med kranen en kilometer mellan fiskebåtarna. Vi följde henne. Kranhjulen rullade över skräphögar och stenar. Ariels långa mast pekade än hit än dit men det är en annan historia.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
april 16th, 2014
 Sex månaders segling i Mexiko, inte en droppe regn. Bara solsken och ytterst sällan det minsta lilla moln. Härligt tyckte vår livsnjutarhjärna … men inte jobbhjärnan. Holy cow! Så mycket ökensand, vägdamm, smuts, fågelskit och mera skit som satt inkilat på alla små ställen i riggen. Masten hade ändrat färg, blivit grå, den brukar vara guldfärgad. Om vi kom nära ett vant eller stag fick tröjan eller den bara kroppen ett skit-färgat streck tvärsöver.
Eric åkte en hel dag upp och ner i båtmanstolen, i sällskap med en spann vatten, ett dunderstarkt rengöringsmedel och en hård borste. Det enda som inte blev rent var Eric.
Kommentera » | 1 Kommentar »
april 8th, 2014
 Efter en veckas landresande i Copper Canyon/Barranca del Cobre (7 kanjoner, 4 gånger större än Gran Canyon)är vi nu tillbaka på Ariel IV i Topalobampo hamn. Fulla av intryck; åsnor med jättebördor av ved, kvinnor som tvättar sig själv, barnen och kläder i floden, cowboys med revolver i hölstret, dubbelspåriga ko-stigar som används till bilväg, slingrande milavis över berg mycket högre än Kebnekajse. Det tog fem timmar att åka 2,5 mil. Enorma kontraster mellan den gamla och den nya världen i Mexiko, de fattiga och de rika och mellan livet på kanjonens botten (varmt) och det på 2400 meters höjd (kallt).
De stolta Tarahumara indianerna lever som de alltid har gjort med eldstad på trampat jordgolv i grottor och små hus. De känns lätt igen på sina färgglada vackra kläder. Ingen vet hur många de är, gissningsvis mellan 50 och 120 tusen. Vi mötte en gammal morfar som låg för döden på en filt på golvet och barnbarnen som stod oroliga omkring. Inget majsmjöl fanns att göra tortillas av i den urgröpta sten som är till för det. Känslan av att inte kunna hjälpa gör ont.
Men fortfarande springer unga tarahumara män i sina enkla lädersandaler kanske fortast i världen. De vinner varje år Urique ultra Marathon, 80 km (www.ultracb.com). Omkring 400 indianer deltar och 300 löpare från nästan alla världsdelar. Vi sprang 10 km, nog så hårt i den terrängen, men fuskade med gympadojor och så körde vi några mil på mountainbikes.
I de mexikanska byarna kör flashiga unga män omkring i gigantiska monstertrucks som nästan inte får plats på de slitna smala gatorna. Bilarna försvinner när k-pist beväpnade militärer då och då gör en raid. ”Det gröna guldet” är väl gömt. Det behövs en helikopter för att hitta marijuana odlingarna uppe i bergen. Drogaffärerna är en katastrof för bygden. Turisterna har slutat komma. I hela Mexiko har 50000 ”narcos” dött i kartellkrigen sedan 2006. Två av dem var de unga bröder som ligger under gravstenarna på bilden ovan.
Vi åkte med Mexikos sista och numera enda järnväg ”El Chepe” till detta avlägsna bergsområde. Den tog 60 år att bygga. Ett gammalt stiligt tåg tuffade fram i sådär 30 km i timmen runt bergstoppar, genom 86 tunnlar och oräkneliga broar över lika många floder. Resan hem från toppen till havsnivå tog 8 timmar och då var naturupplevelsecentrum i hjärnan totalt överfullt.
Sedan var det sängläge med diarré och kräk i två dygn … men det var det värt!
Kommentera » | 1 Kommentar »
mars 25th, 2014
 Ja det var det där om att fånga drömmar, och hur attans svårt det kan vara. Det vet ju alla. Slitet uttryck men det kittlar och utmanar. Undrar vart grannbåtägarens dröm tog vägen? Dreamcatcher var namnet.
Vi väntar på drömväder, sydliga vindar i en verklighet där det blåser hård nordlig vind varje dag. Kanske, kanske kommer den imorgon, efter en veckas väntan. Då drar vi till Topolobambo där Ariel får vila medan vi tar Mexikos enda tåg upp i Copper Canyon. Du som läste ”Born to run” vet allt om den. Det är där Tarahumara folket i alla tider har sprungit milavis i enkla lädersandaler och det nu finns ett världskänt ultramarathon. Och för övrigt sägs det att vi får enaturupplevelser större än Grand Canyon, USA. Fast vi måste vara försiktiga. Det odlas lite av varje på avlägsna platser och där kan det vara reellt farligt.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
mars 18th, 2014
Det var det där om centimetrarna, som vi skrev om i vår första bok. Lägg ut ett måttband på så där 80 cm eller så många som du tror att ditt liv kommer att bli, i år räknat. Klipp bort tre cm som vi gjorde när vi seglade med barnen runt jorden i tre år. Klistra ihop bitarna och inse att tre cm/tre år knappt gör någon skillnad. Alla människor har tid att göra livsäventyr.
Vi mötte Jerry från Kanada på sin svenska Hallberg Rassy båt. Han hade varit i Sverige för att hämta båten och mötte då en svensk Rassy ägare Leon Schultz. Leon har skrivit en bok om sin segling under ett år med familjen över Atlanten, som handlade om den saknade centimetern. Vi hade inspirerat familjen till att ta steget och våga ge sig av. Så fantastiskt, och detta fick vi reda på nu i Mexiko, flera år senare. En cirkel var på något sätt sluten.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
mars 13th, 2014
Så seglar vi nu norrut längs Mexikos Stilla Havs kust. Här blåser det nästan alltid nordlig vind och vattnet rör sig sydgående, så motvind och/eller motström varje dag. Första dagen var havet fullt av sovande havssköldpaddor. Först såg man bara en rund liten brun ”hög” på ytan, ibland med en sittande fågel på. När vi kom närmare höjde sig ett litet huvud ur skalet, kollade, plaskade ner igen och med fyra snabba paddelben simmade sköldpaddan skickligt ur vägen. Vi slalomseglade mellan dem.
Andra dagen fick vi närkontakt med en jättestor knölval. Den hävde sig plötsligt ur vattnet alldeles bakom oss. Svallvågen lyfte Ariels akter ett par meter mot himlen. Vi seglade i sju knop för fulla segel med två fiskelinor ute. ”Jäklar, nu kommer krokarna att fastna i valen och skada den”, tänkte vi. Så blev det som tur var inte. Båda linorna gled över valen men snodde ihop sig i varandra i en härlig röra. Samtidigt nappade en fisk på ett av dragen.
Snabbt som attan lovade vi upp mot vind för att få ner farten. Eric rullade in genuan. Seglet slog som en galning i den friska brisen. Fisken satt fortfarande på. Den var stark, kämpade för sitt liv, dök och drog under båten. Det fanns inget annat val än att skära av den andra fiskelinan och långsamt hala hem hela den ihop snodda härligheten. Det mest spännande ögonblicket var som alltid när fisken till slut blev synlig. Är det en fin guldmakrill eller en tonfisk? Nähä, det var inte klokt, för femte gången i rad, under de sista veckorna, när vi kämpat en halvtimme med en stor fisk, visade det sig vara en ”crevalle jack”, en ful stor fisk med jättehuvud som inte smakar något vidare. Bara att slänga i igen!
Kommentera » | Inga kommentarer »
mars 8th, 2014
 Vi ligger ankrade i Barra Navidad (Julbukten; visst låter det poetiskt på spanska), i en helt skyddad lagun, innanför landremsan där Julbyn ligger. Palmer vajar runt oss och vi kan höra oceanen utanför vräka kraftfull dyning mot klipporna. Ariel har knappt rört sig på en vecka så våra sjöben har förmodligen vandrat iväg en bra bit. Varje morgon kommer en lokal bagare i en sliten liten brödbåt och några andra entreprenörer har förvandlat sina öppna snabba fiskebåtar till vattentaxi. Så inget brödbak den här veckan och inget jobb med dinge, utombordare och vågor för att ta sig iland. Baslyx!
De lata eller rika eller … (de skyller på att de måste tanka vatten) amerikanska vännerna ligger i marinan intill. Några båtar har legat där i flera månader. Vi säger inte nej till att hänga med in på hotellet, bada i poolen högst upp på sjunde våningen och avsluta med en varmvattensdusch. Vi hänger också med på gruppbesök till happy hour Margarita restaurang, revbensgrillkväll med Elvisimitation, taco med gänget kväll och hemmahosupplevelse i mexikanskt hus. Oj, nice och lyxglidarliv men var är vi, Kanarieöarna?
Våra goa vänner på kanadensiska Enchanté seglar in. De låter sig också charmas av byn och omgivningarna, men nu är det dags för långa vandringar, simning och bad i det salta havet och en taco på gatan med mexikanerna.
Tio härliga lata dagar (även om vi åkte på varsin förkylning i mitten och Eric bytte olja i motorn och smorde alla vinscharna när jag var sjuk).
Så är det dags, tiden är slut, vi inser att vi har kommit till vägs ände den här gången. Efter att ha seglat söderut genom Alaska, Kanada och Mexiko under fyra år är det nu dags att vända. Den här delen av äventyret är slut. Att segla tillbaka till ställen där vi redan varit ger ingen näring till upptäckar lustan. Om ett par månader ska vi ta upp båten i norra Mexiko för att flyga hem under orkansäsongen och till hösten bär det västerut i Stilla havet mot Hawaii och Mikronesien. Vi försöker fortsatt fånga våra drömmar …
Kommentera » | 9 Kommentarer »
februari 24th, 2014
 När man ”raftar up” och bildar en flytande ö, lägger man ett antal båtar för ankar intill varandra och får en slags flotte att umgås på.
I Tenacatita, en bit söderut längs Stilla Havskusten i Mexiko, blev vi inbjudna till en dinge-raftup. Det har vi aldrig varit med om förut. Ett trettiotal cruisingbåtar låg i viken. Tjugofyra dingar samlades längst in på grundare vatten och band fast sig i varandra så att det bildades en stor cirkel. En dinge hade sitt ankare i botten.
En kille reste sig upp, blåste en stark klar ton ur en snäcka, och sa med glimten i ögat sa att han var borgmästare i viken. Han höll sedan ett fint litet tal om livet som långseglare och varför man väljer det.
Sedan bjöd han till knytkalas, det märkligaste vi varit med om. Alla bidrog med varsitt fat innehållande små bitar av pajer, pizzor, sallader, bröd, kakor, efterrätter etc, you name it. Faten skickades runt med början till vänster. När vi tagit lite från varje fat som passerade, hade vi en hel färgrik buffémåltid framför oss.
Festen fortsatte, alla berättade lite om sig själv, stående i sin dinge, några personer spelade och sjöng. Sista låten var vi alla med och spelade på allt som tänkas kunde. Vår dinge blev en trumma. Alla hurrade när solen gick ner. Vi hade fått flera nya vänner.
Nästa dag for vi på dinge expedition bland krokodiler i ett mangroveträsk.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
februari 17th, 2014
 Efter en fantastisk landresa genom Mexiko är vi nu tillbaka ”hemma” igen. Ariel IV har lämnat bryggan där hon låg i säkerhet när vi var iväg, och återgått till ankarplats som vanligt. Vardagslivet ombord är sig likt. Segla, fiska, spana på havsinvånare, kolla in närmaste by/beach/berg, sova, äta, hushållsjobba, båtjobba, umgås, relaxa, …
Alltid finns det något som behöver göras på båten. I två dagar har Eric iförd våtdräkt legat under Ariel och skrapat bort snäckor. Jäklar vad de hittar båtbottnar fort i dessa varma vatten. Jag har suttit i stekande sol på däck och pumpat vår ”shallow water breathing apparatus” som ger luft till Eric. Alla våra fyra armar är helt slaka, helt slut.
När botten blivit slät som en babykind kan vi segla flera knop snabbare än när en massa utbuktande snäckor tar emot. Så vi lämnar Banderas Bay, seglar vidare söderut igen. Havet kokar av marint liv. Valar hoppar omkring oss, delfiner i hundratal, flera stora havssköldpaddor och kaskader av bubblande småfisk med jagande sjöfågel strax ovanför. Här i Mexiko seglar vi ofta på land. Sjökorten stämmer inte alls. Öarna på bilden finns inte heller, de ligger 50 sjömil längre söderut i en annan vik.
Kommentera » | 1 Kommentar »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
