januari 16th, 2015
Vi har börjat (lite) med förberedelser inför den kommande fortsättningen på äventyret. Om ca en månad ska vi lämna Hawaii och segla västerut mot Kiribati, Marshall Islands och Mikronesien. I de yttre ö- områdena finns människor som fortfarande lever på samma sätt som de gjort i alla tider. Med matlagning över öppen eld och stampat jordgolv. Det är nog inte så svårt i detta varma härliga klimat. Men vi har hört att de behöver och ibland gärna byter mot frukt och grönsaker, t-shirts, kortbyxor, kepsar och andra luftiga kläder. Frälsningsarmen i Hilo, Hawaii har skickat med oss en hel del.
Men innan dess, nu på onsdag, kommer vår yngste son Jens och vännen Andreas hit. De ska segla med oss till längs Hawaiis alla spännande öar till Honolulu. Det blir ett äventyr!
Kommentera » | 4 Kommentarer »
januari 7th, 2015
 Här bor vi nu på Hawaii, i Hilo på den stora ön, sedan några veckor tillbaka. Intressant hur fort man skaffar sig vanor och ger sitt liv och boende lite rutiner. Vårt ”jobb” består av diverse båtprojekt. Nu senast var det vindrodret Gandalf som fick en genomgång, rostfläckar på däck togs bort och de solcellsladdade myslamporna i sittbrunnen fick bättre batterier. Utöver jobbet åker vi med bussen och handlar, lagar mat, umgås med båtgrannar, tar ett dopp i den stora swimmingpoolen runt oss, springer en sväng bland kokospalmer, dyker lite bland koraller, bakar bröd, borstar tänderna och allt annat vanligt man gör på dagarna.
Igår åkte vi till Vulkanerna, där vulkangudinnan Pele bor. Hon som i alla tider har både gett och tagit mark från folket på ön. Hon spyr ut eld som bränner ner allt och täcker det med ett tjockt lager lava som sakta stelnar. Folk offrar gåvor, blommor och frukt till Pele för att försöka skydda sina hus, för att försöka få henne att stanna lavaströmmarna. I byn Puna har nyligen alla affärer och restauranger flyttat från marknadsplatsen eftersom en ny lavaström är på väg dit. Det rapporteras varje dag på radion om hur lavaströmmarna rör sig och vilka nya som uppstår. Försäkringsbolagen kan inte ha det lätt här.
När lavan rinner ner i havet ger den underlag till ny mark och det tar inte lång tid för ny vegetation att få fäste och börja bilda nya områden. Så har alla öarna i Hawaiikedjan kommit till. Stora ön som vi nu bor på är den sista i kedjan. Om några hundra år uppstår det förmodligen en ny ö söder om oss. Och allt detta är vardag för folket som lever här.
Kommentera » | 6 Kommentarer »
december 24th, 2014
 Drömmen om Hawaii är sann, men vägen hit ett litet h-e. Kokosnötter, blommor, vänliga polynesier, hula och surfare finns här. Enorma dyningar, konstant kuling och jättevågor i två av tre veckor på vägen. Idiotgungande båt så man kunde bli galen. Om vägen är resans mål, som Karin Boye skriver, så håller vi absolut inte med på den här sträckan.
Men första dagen iland blev vi botade från vår tidigare inlärda rädsla för amerikanska myndighetspersoner. En rund leende hamnkapten berättade att han varje jul kör upp på öns högsta berg, Mount Kea, och hämtar ett lass snö. Så bygger han en snögubbe i trädgården till barnbarnen. Den står i några timmar…
Första dagen blev också vår undran över att vara ensamma på jul, fixad. Vi blev direkt inbjudna på två partyn från andra långseglare i Hilo. En juldagsfest på amerikanska båten Romany Star och ett nyårsparty på svensk/tyska Orca. Besättningen på Little Tina är i 25 årsåldern och har seglat sin minimala båt (20 fot)i trettio dagar(!)från San Fransisco. De påminner ytterligare om saknaden efter våra barn i jul. Tur att Skype finns! Och för övrigt:
Jag en ensam sjöman är,
långt från svenska kustens skär,
skall jag fira julen här uppå Hawaii.
Här finns ingen smyckad gran,
ingen snö på juleda’n,
och i solsken ligger båten här vid kaj.
Det är julkväll på Hawaii,
men jag längtar hem till nord,
där de kära nu samlas vid helgsmyckat bord.
Här finns allt i överflöd,
så jag lider ingen nöd,
men det lindrar ej hemlängtans glöd.
Klockor ringa julefriden in,
klangen bringar ro i varje sinn.
Det är julkväll på Hawaii,
från dess blomstermängda kaj,
längtar jag hem till vinter och snö…..
PS Vi hittade ett fantastiskt starkt hårutväxningsmedel från frangipaniblomman i en hälsobutik på Hawaii
Kommentera » | 18 Kommentarer »
december 2nd, 2014
Idag är det dagen D. Vi lämnar Mexiko efter nästan ett år här och hoppas vara framme på Hawaii till jul. Så nu hör ni inte av oss på omkring tre veckor. Vi har inget internet ombord. Enda kommunikationsmöjligheten är vi vår kortvågsradio. Korta mejl går också att skicka via den, på adress SMZW@sailmail.com
Vi har bestämt oss för att, som en slags symbolisk handling, klippa av allt hår och skägg för att bli lite pånyttfödda.
Hoppas nu bara tomten känner igen oss på Hawaii.
Kommentera » | 5 Kommentarer »
november 28th, 2014
 Ankarplatsen i la Paz är ett känt dansställe. Vind, förstärkt med tunneleffekt i sundet, blåser båten åt ett håll. Tidvatten, som är starkt i sundet, tvingar båten åt ett annat håll, eller samma håll om vind och tidvatten råkar stämma. Tidvattnet vänder var sjätte timma och svänger då med sig båten åt ett nytt håll om inte vinden är stark nog för att hålla kvar båten i befintligt rikting. Ofta blir det så att båten svänger en bit och sedan lite tillbaka, ibland runt ett varv eller två. Ja, riktigt snygg (båt)vals. Och den får sitt personliga uttryck beroende på om båten är stor eller liten, långkölad eller kortkölad etc. När tjugofem båtar rör sig elegant åt olika håll ser man tydligt varför ankarplatsen är känd för det som fått namnet La Paz Waltz.
Vår sista vals i Mexiko är dansad. Ariel IV ligger nu i Cabo San Lukas och fullständigt hoppar i knäppa svallvågor från jetskis, bananbåtar, fallskärmsflygarbåtar, kryssningsfartyg, taxibåtar, valspejarbåtar, glasbottenbåtar, solnedgångsutflyktsbåtar, piratskepp, fiskebåtar, lyxmotorbåtar, stand up paddelboards, kajaker och många fler. Efter solnedgången är vi omringade av bara hälften av dem, nu med blinkande disco ljus, musik av alla slag och övertalande röster som säljer margaritas …
Det ska bli skönt att komma härifrån. Tre veckors segling till Hawaii kan bli riktigt lugnt och underbart efter denna cirkus. Vi har försökt proviantera för ett år. 100 kg mjöl och 350 liter mjölk t.ex. Båten är genomgången och väl förberedd för havssegling. Nu är det bara lite småjobb kvar. Idag sorterar doktor Eric bland annat i medicinskåpet och fiskeskåpet. På tisdag sticker vi västerut om ingen ändring av vädret sker. Lite nervöst förstås. Håll tummarna för oss. Det är mycket starkare än att korsa fingrarna som våra amerikanska vänner gör.
PS Än så länge ingen dengue feber, men 14 dagars inkubationstid …
Kommentera » | 13 Kommentarer »
november 27th, 2014
 Vi seglade för några år sedan som första svenska båt genom Nordvästpassagen. En fantastisk expedition bland isbjörnar, inuiter och massor av is. Boken vi skrev om äventyret fick namnet ”Den omöjliga Isresan”, en spännande seglingsberättelse illustrerad med många bilder. Ifall du inte har boken finns den nu att köpa direkt från förlaget, lättillgängligt och billigt som e-bok att ladda ner på din dator. Följ länken http://www.nautiskaforlaget.se/e-bocker.html#publit_widget_id_10059
Kommentera » | Inga kommentarer »
november 22nd, 2014
 På havet igen, fria igen, fria från sand och land, fria att segla dit vinden vill eller bättre dit vi vill. Över Sea of Cortez till Baja Californias östkust, långsamt nerför kusten med sammetslena nätter i stjärngnistrande ankarvikar. Några veckor till och sedan La Paz, innan vi omkring 1 december lämnar Mexiko för gott och styr mot Hawaii.
Längs kusten strandhugg med vandringar genom gamla fiskarbyar med många vänliga människor. För tre månader sedan härjade orkanen Odile över hela området och lämnade förödelse efter sig men också en massa vatten i nya sjöar och dammar. Sötvatten alltså, som mygg trivs i. Många myggor blev det i år och nästan alla i byarna fick dengue feber. Ännu värre än malaria, populärt kallad break bone fever på grund av den outhärdliga smärta den förorsakar. Vissa former dör man av. I byarna finns inget sjukhus tillgängligt och inte ens en doktor.
Vi smörjer in oss totalt, överallt med myggmedel, när vi går iland. Mycket hud att smörja i värmen. Inför alla landutflykter som innebär möten med människor där mygg kan finnas. Vi har inte sett en enda mygga men myggmedelflaskorna har blivit en självklar sak i ryggsäcken. Tur att de nyaste märkena medlen inte luktar pyton som förr.
Så kom vi till den omskrivet vackra ön Isla San Fransisco och gav oss strax iland för en härlig hike över bergen till andra sidan. Men ve och fasa halvvägs upp blev vi överfallna av de mest aggressiva små mygg vi någonsin upplevt.
På morgonen samma dag då vi besökt en by på fastlandet hade vi noggrant smort in oss med myggmedel. Sedan dess hade vi seglat några timmar och också badat och snorklat. På denna vilda ö gick vi nu iland utan myggmedel. Hur dum kan man bli? Vi förbannade oss själva, sprang tillbaka till dingen och körde utombordaren i högsta fart ut till båten där vind effektivt hindrar flygfän från att besöka oss.
Ja, nu återstår att se om någon fiskare eller seglare haft dengue feber när de besökt Isla San Fransisco, om den personen blivit stucken av en mygga och om den myggan stuckit någon av oss …
Kommentera » | 5 Kommentarer »
november 9th, 2014
 Slutligen nu tillbaka i hemmet, Ariel IV i Guyamas, Mexiko. Först på land, i rykande röd sand. Sand everywhere. Dock inga kackerlackor eller möss ombord! Men ett halvmeter långt fågelbo i bommen och sju pärlstora vita ägg i tamppåsen. När vi råkade knäcka ett ägg kilade det ut en minimal ödla. Kvarvarande ägg flög dubbelsnabbt överbord.
Tvätta, skura, torka, tvätta, skura, torka och måla, måla botten i 35 grader ösande sol. Värmeslaget var synnerligen nära. Men det hade varit mycket varmare. Allt som kunde smälta ombord, hade smält. Dingen som legat på däck i en påse var näst intill död. Adventsstaken kommer att bli ovanligt intressant i år.
Efter tre löften om sjösättning, på mexikanskt manér, kom vi så äntligen i sjön igen. Liftmannen fick dyka i sörjan för att få loss lyftstropparna från båten och Eric fick dyka i geggan för att få loss plast från stropparna som gått in i propellern … men graderna sjönk när havsbrisen äntligen nådde oss och en simtur längre ut i det 32 gradiga vattnet svalkade skönt.
Tillbaka bland långseglarna hamnade vi på ett stort knytkalas/party. Roligt att träffa folk vi lärde känna förra året. För övrigt mest en massa jobb ombord med att få på segel och all utrustning. Nu ligger vi nu för ankar i en vik vid San Carlos och kollar de sista orkanernas bana, för att inom någon vecka förhoppningsvis segla västerut mot La Paz och Baja California. Lite skrämmande, vad finns kvar efter orkanen Odile? Tre seglare dog på ankarplatsen.
Kommentera » | 6 Kommentarer »
oktober 25th, 2014
 … men lyckligtvis inte med Ariel IV utan med vandringskängor i Gran Canyon. En sträcka på mer än 2 mil, 1.5 km ner, och lika mycket upp, på en dag. Inte långt från upplevelsen att bestiga Kebnekajse, men i fel ordning och i härlig värme.
Gran Canyon är verkligen GRAND! Enorma stupande och en del mjukt böljande klippor, målade i rött, orange, grönt, vitt och alla möjliga jordnyanser. Lager efter lager av olika geologiska stenarter staplade på varandra under hundratals miljoner år, uppressade ur jordskorpan av naturens ofantliga krafter.
Vi vandrade North Kaibab Trail ner från den vilda norra kanten av kanjonen, men körde sedan 30 mil runt för att få se Colorado River och för att också få uppleva den södra kanten dit fem miljoner människor kommer varje år. Vi rekommenderar dig starkt att åka till Grand Canyon för att få en stor livsupplevelse. Men åk till ena sidan, vandra ner, sov i tält en natt och på Phantom Ranch längs ner i dalen en natt, för att sedan gå upp på andra sidan. Det finns en shuttle buss tillbaka.
Du kommer att tacka oss för tipset.
Kommentera » | 1 Kommentar »
oktober 25th, 2014
 Vi körde vidare med den hyrda husbilen/”landbåten”, från Las Vegas till Utah nationalparker. Hisnande bergsvägar, bråddjup till höger och vänster, fantastiska vyer, 3027 m som högst. Bilmotorn skrek av ansträngning. Minus 2 grader på natten. Två stelfrusna seglare såg solen gå upp över Klippiga bergen.
Legenden berättar att de enorma röda stenformationerna i Bryce nationalpark egentligen är några av de indianer som levde där i gamla tider. De som gjort något ont förvandlades som straff till sten. Vi har svårt att tro att det fanns så många elaka indianer.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
