augusti 2nd, 2015
 Det blåser häftigt idag. Ariel ligger ankrad i en vacker vik på en liten ö i norra Viti Levu, Fiji. Vi vandrade en runda i vildmark och hittade en ”resort”, men en spökby. Fina små hus, en vacker palmträdgård med bar, men tomt, tomt, lite läskigt, inte en människa på hela ön. Stora träd vajade vinande i vinden. Fem hästar sprang lösa omkring. Det kändes olycksbådande.
Enligt väderrapporten kommer regn som förhoppningsvis ska spola bort alla saltkristaller, efter överseglingen från SavuSavu. Enligt samma rapport håller ett lågtryck på att fördjupas några hundra sjömil västerut vid ögruppen Vanuatu. Det är där orkanbebisar föds, börjar växa och vandrar mot söder eller öster. Omkring tio orkaner ”anfaller” normalt Fiji på lika många år.
Vädret är annorlunda i år, eller nuförtiden. Det har många människor på olika öar vi besökt, berättat för oss. Det är något som inte stämmer säger de. Det regnade under ”fel” månader sa man på Samoa, det blåser konstigt mycket tyckte damerna och kunderna i köttaffären i SavuSavu. Vädret följer inte de vanliga årsmönstren.
Det är inte orkansäsong nu. Här på södra halvklotet är den på sommaren, mellan november och april. Men vi ser på väderkartan att lågtrycket vid Vanuatu har bildat ett öga, ett riktigt läskigt orkanöga, inte en bebis längre utan en tonåring. Det har börjat röra sig mot sydväst, mot Fiji.
Igår kväll bjöd vi in besättningen från en schweizisk långseglarbåt på mat och prat. Det blev inte lika avslappnat och roligt som vanligt. Samtalet handlade mest om ögat. Vart tar det vägen? Hur gammalt blir det? Vi känner oro i luften och följer väderkartorna flera gånger varje dag. Barometern faller sakta men stadigt! Nästa dygn blir avgörande för om ögat öppnar sig och stirrar rakt ner på oss…
Kommentera » | 16 Kommentarer »
juli 27th, 2015
 Längst in i en gammal biljardhall i Savusavu var det kava-bar och där sålde en vänlig man buntar av kava (yaqona på Fiji språk), en milt narkotisk naturlig ”drog”. Det var den absolut bästa kvaliteten, samlad från de tunna rottrådarna och bara en liten bit av den hårda kavaroten. Vi köpte 15 buntar som nu hänger i Ariel IV. Vårt hem luktar ganska skumt men vi är redo att uppvakta hövdingar i byarna på de yttre öarna.
Kava används enligt gammal tradition i välkomstceremonier, det mals och blandas med vatten och smakar, tycker vi, ungefär som gammalt diskvatten. Förr i tiden var det enbart hövdingens dotter, så länge hon var oskuld, som fick tillreda kavan. Hon tuggade den till en massa som sedan blandades med vatten. Idag har flickan bytts ut mot en slags kvarn, men kavan serveras i kokosnötskal som i alla tider.
Kommentera » | Inga kommentarer »
juli 22nd, 2015
 Watermaker pumpen är hittad! Efter sju veckor i USA postsystem. Ingen vet var. Den dök plötsligt upp bara, i San Francisco på rätt adress där den ska repareras. Stort tack till er som höll tummarna! Ni tillhandahöll magin som hittade pumpen. Nu återstår bara en lyckad lagning och en lyckad återfärd till Ariel IV på Fiji…
Vi har alltså levt på regnvatten i sju veckor och förmodligen fått i oss alla möjliga bra mineraler och salter och en del himmelsskit. Kanske bra mycket bättre än sterilrent watermaker vatten även om vi tillsätter lite mineraler. Huvudsaken är att vi mår himla bra, men det kanske är ”psykiskt” eftersom vi just sparat de 35 tkr som en ny pump skulle kosta:)
För tre dagar sedan seglade vi in mellan reven i Fiji ögrupp. Det var helt himla härligt. Bråkvågorna som kastat oss runt på Stilla Havet mellan öarna i veckor nu, la sig ner och vi befann oss i stilla solig segling som hemma på sommaren i skärgården. Blå, blå himmel, blått, blått vatten.
Så i kvällningen gled Ariel in i och genom en smal passage mellan två läskiga rev och vi befann oss i ett ”orkanhål”, en helt skyddad ankarvik mellan bergstoppar, som duger till och med under orkaner. Wow, vattnet var totalt stilla. Solnedgången speglade sig och hela världen var orange. Det var tyst, tyst, tyst. En ankardram och en stilla stund av meditation över naturens storhet.
Nästa dag klarerade vi in i Savusavu en liten ort, på en liten ö, i det stora Stilla Havet. Här fanns de trevligaste unga, lite blyga, tullare och poliser som vi någonsin mött. Vi kunde inte låta bli att jämföra med deras maktfulla kollegor som vi mötte i seglingsvattnen för ett par år sedan i ett världens största länder.
Kommentera » | 9 Kommentarer »
juni 30th, 2015
 Ja det verkar som huvudpumpen, hjärtat, till vår watermaker har försvunnit i det väldiga postsystemet i USA. Det har gått sex veckor och paketet har fortfarande inte lyckats korsa havet från Honolulu till San Francisco, där pumpen skulle lagas. US Post Service har hittills inte kunnat hitta den och de erbjuder oss 500 kr i ersättning om den inte kommer fram … Personen som postade paketet åt oss skickade som ”vanlig post”. Trots att han fick med pengar till FedEx eller liknande snabb lyxtransport.
Nu känner vi kraften i att ha goda seglar vänner. Även om man inte träffar och umgås med besättningar på andra långseglarbåtar mer än några veckor eller månader lär man känna varandra på ett snabbare och (kanske) djupare sätt än hemma. Långfärdsseglarna har mycket gemensamt och vi förstår varandras problem. Därför var det självklart att mejla och be amerikanska Poul och Bonnie på ”Romany Star” om hjälp
”Romany Star” ligger ett halvår i Honolulu, dvs. de befinner sig i USA, och är utrustade med telefoner. Så mycket enklare för dem att jaga paket i postdjungeln. Vi är på Samoa i Söderhavet, har ingen telefon och har fått nog av att bara vänta. Fiji väntar på oss…
Enda felet med amerikanska vänner är att de inte kan hålla tummarna. De bara korsar fingrar och det förstår ju var och en att korsade fingrar inte innehåller samma kraft som hållna tummar. Dessutom håller de fingrarna bakom ryggen ibland och då handlar det om lögn. Så nu måste vi hålla tummar dag och natt för att Bonnie och Poul ska lyckas i sin pumpjakt. Kriget mot US post kallar vi det. Håll tummarna för att vi kan få en fungerande vattenmaskin igen!
Men det är ju ingen idé att ankarligga här och gråta. Vi seglar mot Fiji imorgon, via öarna Wallis och Futuna som tillhör franska Polynesien.
Sammantaget ägnar vi oss alltså åt att träna franska och samla regnvatten!
Kommentera » | 6 Kommentarer »
juni 14th, 2015
 Det började en fin söndagsmorgon. Vi gick i kyrkan för att återigen få uppleva den vackra lokala sångartraditionen. Nästan alla samoaner var klädda i vitt. Några damer hade enorma vita hattar, som stora tårtor på huvudet. Förmodligen tillhör de den kungliga familjen. Även om kungen inte heter kung längre utan ”head of state”. I bänken framför oss satt några hostande barn. Som del i gudstjänsten tar man bänkgrannar i hand, och önskar dem välgång. Nästa dag var Eric störtförkyld.
En vecka senare, ”Independence Day” hamnade vi på festplatsen, längst bak på den ”fina” läktaren. Längst fram satt kungafamiljen, ministrar och viktiga personer från närliggande ö länder, inklusive Nya Zeeland och Australien. Nio av öns byar, män och kvinnor, unga och gamla, framträdde i gigantiska sång- och dansgrupper, flera hundra personer i varje. Till vår förvåning bjöds vi och alla på läktaren på varsitt fat mat med diverse små godsaker. Nästa hela natt turades vi båda om på toa med rinnande utflöde både fram och bak och enorma mag-konvulsioner. Fy f-n! Det värsta vi varit med om sedan vi åt hummer i Västindien på Erics 48-årsdag.
Ja, så fick vi veta att personen som tagit med vår watermaker (som gått sönder) till Honolulu för att skicka den inom landet (till San Francisco) för lagning, hade sänt den med vanlig post. Fy dubbelf-n! Nu skulle det enligt posten ta cirka 5 veckor för bara komma fram. Javisst är Samoa fint men vi hade inte tänkt tillbringa flera månader här …
Så tänkte vi att om vi ändå måste ligga här så länge får vi ta tag i lite eftersatt underhåll. Salta stora vågor hade, under de busiga seglingarna från Mexico och Hawaii, gått hårt åt däcket och en del rost tittade fram. Eric satte igång med gott mod. Men så började det oannonserat att regna, bara lite, sådär irriterande lite, en gång varannan timme. Trots att det nästan inte regnat alls har väderguden lyckat hålla däcket småvått och fuktigt i nästan en vecka nu. Så det där med att ta bort rost och måla fungerar inte. Fy tredubbelf-n.
Och Mats, vår svenska vän här sedan förra gången vi var här 1999, som skulle komma tillbaka i slutet av maj är fortfarande i Sverige. Han tillbringar tid med familjen, enligt samoansk tradition. Mats har lovat att ha med viktiga delar till vår spis och till vindrodret, ny bankdosa och en del post till oss. Men förresten, det gör ju inget att han kommer senare, vi måste ju ändå ligga kvar här och vänta på watermakern.
Och vårt nya soltak är perfekt som vattensamlare med slang till spann …
Kommentera » | 5 Kommentarer »
juni 1st, 2015
 Varje morgon vaknar vi av och hör, höga rytmiska höga trummor som närmar sig, rör sig förbi vår ankarplats utanför Apia och sedan försvinner alltmer utom hörhåll. Första morgonen upp trodde vi nästan inte våra ögon. Visst har vi sett traditionella kanoter överallt i Polynesien, kanoter för en paddlare, fyra paddlare, sex och åtta paddlare. Kanoter med utriggare och kanoter utan. Men nu siktade vi en otroligt lång kanot för femtio personer och med roddare och åror istället för paddlar. I aktern stod en man och visslade, coachade och manade på, i fören satt trumslagaren och hetsade hela besättningen till en allt snabbare gemensam rytm i årtagen.
Efter att ha vaknat till trummor varje morgon i en vecka var det helg och plötsligt roddes fem långkanoter omkring oss. Det var lördag, dagen före Samoas frihetsdag den 1 juni. Alla Samoas långbåtar hade samlats till en mycket prestigefylld årlig tävling. Fyra båtar från olika byar på huvudön, Upolo, där vi befinner oss och en båt från grannön Savaii. Gissa vem som vann. Det gjorde Savaiibåten, vilket måste ha känns hårt för favoriterna från huvudstaden Apia.
För 15 år sedan, förra gången vi var här tillsammans med våra barn, mötte vi en underbar samoansk familj och fick lära oss om hur samoanska familjer lever med hela sin släkt. De bygger sina hus på den gemensamma marken, tar gemensamma beslut om släktingarnas angelägenheter, hjälps åt med barnen, matlagning och andra sysslor och äger alla större tillgångar gemensamt.
Det fina sättet att hjälpas åt och leva i de stora släktfamiljerna finns fortfarande, men den här gången fick vi också veta lite om baksidorna. Familjerna blir ett slutet system som håller eventuella problem inom sina egna väggar. En ungdom med drogproblem, incest eller våld inom familjen, när sådant händer är det svårt för den drabbade att få hjälp. Om problemet blev känt utåt skulle hela familjen drabbas och få skämmas. Detta medför att ingen säger något och problemet oftast fortgår. Nä, inte ens i Söderhavet finns paradiset för alla, även om man ibland kan tro det…
Kommentera » | 4 Kommentarer »
maj 20th, 2015
 Så är vi här igen, på Samoa dit vi kom med våra tre barn för 15 år sedan på vår förra världsomsegling. Den gången kom vi västerifrån, från Panama via Galapagos, Marquesas, Tuamotu och Sällskapsöarna. Den här gången kom vi norrifrån, från Hawaii och Fanning, Kiribati. Den gången seglade vi ”Coconut Milk Run”, den lätta Stilla Hav seglingen med lagom passadvind i häcken.
Den här gången gick vi över ekvatorn och de ökända doldrums eller hästlatituderna som de också kallas. Vi förstår nu fullt ut den gamla tidens seglare som till slut tvingades slakta hästarna ombord för att överleva. Om vi inte haft motor hade vi fortfarande legat därute och guppat i förmodligen en vecka till. Om vi inte heller haft watermaker och konserver (och inga hästar) hade vi nästan varit i himlen nu. Stiltje är nog seglarens allra värsta mardröm. Segel som slår hjälplöst mot riggen, delfiner som skrattande hoppar förbi, solen som bränner över himlavalvet varje dag, grälen som dyker upp kring småsaker, galenskap som lurar runt skutan…
Efter 12 långa dagar kom vi äntligen tillbaka till en av våra favoritöar Samoa. Då vi sist var här lärde vi känna Mats från Skåne som gift sig med Sia från Samoa. De har nu åtta barn tillsammans här. Våra barn bodde en natt i deras lilla hostel i traditionella palmbladshyddor. Nu är Mats konstigt nog i Sverige och hälsar på sin gamla pappa. Han har lovat ta med sig vår post från Sverige och några reservdelar till spisen på Ariel IV som bara funkar på en låga. Mats och Sia hade också ett litet paradisiskt palmbladshotell på södra sidan av Samoa. Den förstördes helt av en Tsunami 2009. Folk i Stilla Havet lever hela tiden med möjliga hotbilder av orkaner och tsunamis.
Vårt första intryck av Apia, huvudstaden är att några nya moderna byggnader tillkommit och att här finns mer trafik, men polisorkestern marscherar och spelar fortfarande varje morgon, barfota och iklädda lavalava, en slags uniformskjolar. Kvinnorna är fortfarande lika vackra med färgglada klänningar och blomma bakom örat. Talofa, det vänliga välkomnande sättet att möta främlingar, finns också kvar i rikt mått. Vi ser fram emot att upptäcka ”vår” ö igen.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
maj 2nd, 2015
Seglingen från Honolulu till ögruppen och landet Kiribati var inte bara en resa från en plats till en annan. Det var en förflyttning från en värld till en annan. Eller snarare från en tid till en annan, från nuförtiden till förr i tiden. Från det pulserande moderna Honolulu till en liten isolerad atoll, Fanning, där folk bor i palmbladshyddor och lagar sin mat över öppen eld. Varje morgon ser vi män ge sig ut genom revöppningen, till havs, i minimala kanoter med utriggare. Framåt kvällen kommer de in igen med flera meterlånga fiskar av olika slag, mestadels tonfiskar. Hur de kunnat fånga dem med sina enkla handlinor och hur de överhuvudtaget kunnat få upp dem i kanoten, förstår vi inte. Här finns gamla tiders kunskap och erfarenhet i ett enkelt liv i nära samklang med naturen.
Överseglingen till Fanning tog 9 dagar. Röriga vindar eller inga vindar alls över doldrums. Inte särskilt kul segling alls tyvärr. Ju närmare ekvatorn vi kom desto varmare blev det också förstås och vi tackade oss själva för att det finns fläktar i Ariel IV och att de fungerar trots att vi inte använt dem på 15 år då vi sist var i tropiska vatten. Det var faktiskt så varmt att det inte fanns den minsta anledning att ha kläder på. En eftermiddag upptäckte Eric att hans tidigare osolade stjärt var rosa. Han skrattade, stjärten såg ut som en smultronglass. Senare när han skulle sova och lägga stjärten mot lakanet skrattade han inte. Nästa dag gick Eric i en lava lava, ett löst lätt höftskynke av ö-modell.
Människor lever långsamt här på Fanning. De sitter under träden och pratar, eller ligger på den fallfärdiga bryggan och vilar. Kvinnor leker med barnen på husens golv/sovplats en slags plattform med vackra palmbladsmattor. Alla hus har palmbladstak, de flesta har inga väggar eller en konstruktion av palmblad som går att dra upp och ner för att skapa avskildhet. Vi blev inbjudna till en familj som gav oss kokosnötter att dricka och kokt brödfrukt och taro att ta med hem. De äter fisk, grönsaker och frukt. När det är bröllop eller fest slaktar man en av sina fåtaliga grisar eller en höna och köper ris i den lilla kioskliknande affären vid bryggan. En del män är klädda i höftskynken och kvinnor bär saronger som kjolar, men de flesta unga har i T-shirts och kortbyxor.
Barnen möter oss lite nyfikna med mycket skratt. Ungdomarna hälsar och ler okonstlat. Det finns fyra små skolor på ön, en för varje åldersgrupp. De nyare delarna är byggda av stora betongblock, de gamla är stora palmbladshus. I mellanstadieskolan som vi besökte finns griffeltavla i klassrummen, långa bord och bänkar för barnen, några böcker och inte så mycket mer. Vi hör ofta barnen sjunga när vi går förbi.
Eric har jobbat några dagar i den lilla sjukstugan på ön och möter stor tacksamhet från patienterna. Det sprider sig snabbt att Eric är doktor och att han gärna hjälper till. Nu vinkar alla till oss. Vi känner oss redan lite hemma här.
Kommentera » | 6 Kommentarer »
april 8th, 2015
 Vi har nog aldrig varit så väl förberedda inför en längre oceansegling som nu. Hamnkaptenen önskade oss lycka till på färden. Tulltjänstemän och immigration I Honolulu var riktigt trevliga och hjälpsamma när vi klarerade ut. Alla vänner på kringliggande båtar och folk från yacht klubben var kramade och mejladresser och hemsidor utväxlade. Eric startade motorn. What, å nej, den startade inte. Bara ett litet vekt gny, sedan ökentyst, tomt. Vi tittade på varandra och jag började nästan gråta. Efter alla dessa förberedelser skulle vi inte komma iväg. Oåterkalleligt hade vi skrivit lite kaxigt. Ha, där fick vi för den!
Så började detektivarbetet, symptomen var klara men ingen visste vad felet var. Cruising vänner kom med olika råd. Det måste vara startmotorn. Det tog Eric sex timmar att byta den. Nähä ingen skillnad. Det måste vara startbatteriet. Vi fick låna ett från en fransk båt. Nähä, ingen skillnad. Det måste vara någon kabel eller någon dålig kontakt eller lite rost eller … Eric provade allt. Sedan engagerade vi en professionell dieselmotorelektriker. Han provade allt. Nähä, ingen skillnad. Bara en massa dollar som försvann.
Tiden gick och vi skulle bli tvungna att klarera in igen och betala massa mera hamnpengar och be att få tillbaka nyckeln till klubben, packa upp soltaket, lägga på segelkapellet …
Två dygn senare följde Eric en av tankarna han haft med sig från början. Kanske är impeller pumpen sönder. Och det var den! Hela avgassystemet hade fyllts med vatten så att varken avgaser eller vatten kunde avgå akterut. Som tur var fylldes aldrig ventilerna med vatten. Eric kunde fixa det själv! Intuition fungerar alltså även gentemot motorer …
Kommentera » | 5 Kommentarer »
april 5th, 2015
 Vi sprang en löprunda genom Ala Moana Beach park här intill. Det var igår kväll, en fredag kväll. Solen glödde mot havsytan. Parken och stranden var full av folk, polynesier i stora familjer runt en grill med solskyddstak, goa tjocka tanter i storblommiga klänningar, totaltatuerade kraftiga unga män, glada lekande barn, vackra kvinnor med långt tjockt svart hår, massor av musik från apparater, gitarrer och ukuleles, glada leenden, surfare i alla storlekar med fräcka brädor, nybörjare eller ditåt med longboards, mer ”städade” picknick grupper av ”vita” amerikaner, baddräktsklädda långsimmare, yogagrupper och olika gympagrupper, romantiska unga par och många, många fler. Vi blir fantastiskt glada varje gång vi möter människorna här i deras härliga utomhusgemenskap. Hawaii har varit en fin upplevelse, både människor och natur. Men inte bilarna! I Honolulu ligger ofta avgaser i dimmor och det är evighetslång väntan vid varje övergångsställe. Och vi kommer inte att äta ananas på ett tag …
Oavsett, så är det oåterkalleliga beslutet taget. Nu är det dags att dra vidare, mot riktiga Söderhavet. Orörda stränder väntar, fantastiskt liv under ytan, palmer och kokosnötter, rent och stilla, total närhet till naturen, långsamma dagar, frid i själ och hjärta. Passadvindarna ser ut att bli hjälpsamma och stadiga. Inga orkaner eller cykloner i vår väg.
Ariel IV är övermaga fet, hårt lastad med diesel, vatten, mat, toarullar, reservdelar och allt annat man behöver utanför civilisation. Vindgeneratorer, solpaneler och släpgeneratorn är beredda att ge oss kraft. Watermakern är servad för att ge oss dricksvatten. Vindrodret Gandalf är monterat. Fiskespöna är utsatta i sina hållare. Tänkbara småöar att angöra på vägen till Western Samoa är inprickade på sjökorten. Vaktbädden, där vi sover 15 min i stöten under våra vakter, är bäddad. Äggklockan står klar att väcka oss. Sex middagar är färdiglagade och väntar på att hämtas i frysen på yacht klubben. Läsplattorna är fulladdade med e-böcker. Grabbagarna med nödgrejor står klara att rycka tag i om det skulle bli aktuellt.
Imorgon påskdagen sätter vi segel, vi går söderut. Kanske tar det några veckor, kanske en dryg månad eller mer, innan vi kan kommunicera med dig igen. GLAD PÅSK så länge!
Kommentera » | 12 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
