november 3rd, 2015
 Sista fiskmiddagen igår. Hur kan två personer egentligen äta upp två stora mahimahi (guldmakrill).
Det började med att vi i förra veckan seglade upp från Fulanga till Savusavu där vi ligger nu. På eftermiddagen under segel högg en fisk på ett av de nya dragen som vi har släpande efter båten. Vi såg den aldrig men den måste ha varit gigantisk. Det tjocka spöet gick rätt av med en knall. Den dyra rullen satt som väl var kvar, säkrad i en lina. Draget försvann i djupet. Eric tog fram ett annat spö och satte på ett nytt drag.
En timme senare drog en fisk i spöet på andra sidan. Vi lovade snabbt upp mot vinden, rullade in genuan och kom ner i fart från sju till två knop i den friska vinden. Eric började rulla in linan men kände efter en liten stund att något var fel. Fisken satt inte kvar. När hela linan kommit in blev sura igen. Den hade gått av och ännu ett tjusigt och dyrt drag hade försvunnit. Men vi ger inte upp.
Ytterligare lite senare, just när vi skulle äta kvällsmat. Vindrodret styrde, solen låg strax ovanför horisonten. Ena fiskelinan rasslade ut så det tjöt. ”Nu ska vi (svärord) ha den” skrek Eric. Vi fick snabbt ner farten, hämtade fiskkrok, kniv, spann och en gammal handduk. Långsamt, långsamt rullade Eric in en sprattlande, kämpande stor mahimahi. Jag höll spöet medan Eric högg kroken i fisken och snabbt fick upp den på däck med ett ryck. Sedan blixtsnabbt handduken över ögonen så att den skulle ligga lugn, inte fara runt och skvätta blod överallt. Vi tittade synnerligen nöjda på varandra. Den huvudlösa fisken fick ligga i en spann så länge. Nu måste vi ha lite mat i oss.
Smörgåsmaten kom upp ur kylskåpet för andra gången. När Eric öppnade munnen för att ta den första tuggan, löpte den andra fiskelinan ut. Vi tänkte båda, konstaterade vi efteråt, att vi skiter i den och låter den släppa. Men det kan man ju inte … Snabbt ner med maten i kylskåpet igen, ner med farten på båten och efter ännu en kamp drog vi upp ytterligare en guldglänsande mahimahi. Det var verkligen drag under galoscherna.
Nu har vi ätit kokt fisk, stekt fisk, fiskcurry, fiskburgare, fiskpinnar, ugnsbakad fisk och lite till i över en vecka. Fantastiskt vad många goda varianter det finns och fisken håller om man marinerar de sista filéerna.
Ikväll ska vi lyxa oss och dra ut på restaurang. Tror du vi beställer en fiskrätt?
Kommentera » | 13 Kommentarer »
oktober 29th, 2015
 Nu är vi tillbaka i civilisation en dryg vecka, innan vi drar norröver till Tuvalu, Kiribati och Marshall Islands. Så nu har vi internet igen ett tag. Och en fantastisk frukt och grönsaksmarknad där vi ska köpa massor, mums! Har inte sett tomater, sallad eller morötter på ett bra tag. Fast ätit massor av kokosnötter, bananer och papaya förståsJ
Sista veckan på Fulanga blev en perfekt söderhavsupplevelse med solglänsande dubbelturkos lagun, kajakäventyr, harpunfiske, grilleld på stranden, kokosdrinkar och snorkeläventyr i akvarieliknande fisk-vatten genom korall
formationer i passet in genom revet.
Efter att ha druckit en hel del kava med hela byn och sagt adjö till vår värdfamilj och vännen Jiko som väver mattor, fick vi världens mest perfekta segling (full fart över nästan stilla vatten) tillbaka till Savusavu där vi i juli klarerade in på Fiji och nu ska klarera ut igen.
Här ligger vi nu vid boj och förbereder nästa spännande del i vårt äventyr. En viktig del för oss är att också reflektera över den tid som varit på Fiji och de upplevelser vi haft här.
Fiji folk är de mest välkomnande människor vi någonsin mött. De har undantagslöst tagit emot oss med öppna armar, bjudit in oss i sina hem, gett oss gåvor och försökt hjälpa oss på alla sätt. Vi försöker efterlikna dem i deras sätt att se på tid och lek. Det finns ingen stress, tid hanteras som om man har gott om den. Inget är bråttom. Man kan lätt vänta en timme utan att det gör något. En vägbeskrivning som innehåller tid, till exempel två timmar, betyder bara att det inte är mer än så där en halv dag. Vi förstår att det inte fungerar i västvärlden, men visst vore det skönt …
På Fijidagen och alla fester vi var med på, lekte man i byn liknande svenska midsommar/påsk/jul lekar, men den stora skillnaden var att det var de som vuxna lekte. Barnen satt glada och tittade på. Män och kvinnor skrattade, hoppade, knuffades tävlade och busade med varandra. Vilka vuxenförebilder! Fiji er har en underbar humor och en fullständigt fantastisk lekfullhet som smittar. Ombord på Ariel IV har vi genom hela livet försökt bevara vår lekfullhet, vår ”homo ludens”, och har trivts himla bra på Fiji.
På söndag börjar officiellt orkansäsongen här!
Kommentera » | 3 Kommentarer »
oktober 10th, 2015
 Efter två veckors väntan fick vi äntligen ett väderfönster; sydlig vind i lagom mängd, istället för sydostlig aggressiv passadvind som normalt härskar här i september, rak motvind för oss. Efter en, till vår stora förvåning, lugn och bekväm segling med helt ställ, dvs. inga revade segel, kom vi slutligen till Fijis mest avlägsna ögrupp Lau Islands.
Efter två nätters segling var vi ganska trötta när vi väntade utanför revet runt Fulaga Island på att tidvattnet skulle vända. Klockan åtta på morgonen styrde vi Ariel IV in i en 25 m bred kanal genom revet som omger ön. Lite läskigt med rev nära på båda sidor och en skimrande turkos lagun framför oss men med uppstickande korallhuvuden både här och där. Inga sjökort finns att tillgå. Med hjälp av eyeballnavigation (från hög plats kolla med ögonen:) och nerladdad google earth kort kunde vi långsamt ”slalomsegla” över lagunen till en sagolikt vacker ankringsplats på andra sidan. Vajande palmer, vita sandstränder, små ombonade vikar, snäckor och koraller, lugnt och tyst. Ankaret dundrade ut på 5 meters djup. Sedan sov vi i nästan ett dygn.
Andra dagen kom en slags flotte av grenar med två personer ombord paddlande förbi. De välkomnade oss till byn och visade var stigen börjar. Med en bunt kavarot i ryggsäcken vandrade vi genom djungel tills vi stötte på en ung man som erbjöd sig att ta med oss till hövdingen. Han visade sig vara en urgammal respektingivande man med grått krulligt hår som stod rakt upp, iklädd zulu (slags sarong) och blommig skjorta. Vi tog av sandalerna och inbjöds att sitta på en vacker matta mittemot honom tillsammans med två unga män. Det är inte helt lätt att sitta på golvet med korslagda ben insvept i en sarong nu för tiden… men den gamle hövdingen hade inga som helst problem. Vi överlämnade kavan och lyssnade till högtidliga handklappningar och ett tal som vi inte förstod något av men som lät ceremoniellt och välkomnande.
Sedan följde en av de unga männen oss till ett hus längre bort bebott av en familj som utsetts att vara vår värdfamilj. Mamma Wati bjöd på citronbladste och kokosscones. Vi satt på golvet i ring tillsammans med pappa Sugar, barnen Lo, Lai och Vualika samt farfar Tai och pratade om deras och våra länder och liv. Farfar hade arbetat i västra Fiji på en resort och kunde liksom barnen en hel del engelska. Vår beskrivning av snö och is fascinerade alla.
Om några dagar är vi bjudna till fest på ”Fiji day” och har börjat funderat på vilka gåvor vi kan ta med oss. Mjöl och ingefära till Wati, en boll till sonen Vualika, färgpennor till mellanflickan Lai, ett armband till äldsta flickan Lo, en keps till Sugar och en t-tröja till farfar. Enligt Fiji tradition handlar det om gåvor och gengåvor. Vi kommer att få frukost, lunch och middag i familjens hus. Nu tillhör vi byn.
Kommentera » | 5 Kommentarer »
september 18th, 2015
 Vi åkte med bussen till närliggande Nadi för att handla på grönsaksmarknaden. I morgon seglar vi mot sydost, mot de avlägset liggande Lau öarna. Ja, kanske inte så avlägsna egentligen, men de ligger rakt i den normala vindriktningen, dvs. rakt mot de sydostliga passadvindarna. Enligt väderprognosen ska det kunna gå nu med en tillfällig sydlig luftström. Det händer inte ofta, håll tummarna.
Så vi behövde storhandla; pumpa, ananas, papaya, massa bananer i olika mognadsstadier, taro, mango, brödfrukt och alla de vanliga grönsakerna. Nedtyngda med kassar och ryggsäckar väntade vi på bussen. Den första stannade men föraren sa att den inte går ner om Viseisei där vi skulle gå av, utan direkt till Latouka på stora vägen. Den andra bussen stannade och föraren nickade att den går till vår by.
Så kom vi till avtagsvägen. Föraren kollade i backspegeln att det var här vi skulle ner. Eric nickade jakande och han svängde. Alla i bussen tittade förvånat och undrande på varandra. Kvinnan bredvid mig sa att hon aldrig åkt den här vägen förut men att det var roligt att få se byarna längs kusten. Nu förstod vi att föraren körde den här omvägen enbart för att vi önskade komma dit. Folk skrattade och tjoade i bussen och verkade tycka det var riktigt spännande. Undrar vad region Skåne hade sagt om en av deras bussförare hade visat samma servicegrad.
Glada i hågen kom vi hem med frukt och alla grönsaker. Resten av provianteringen hade vi gjort dagen innan. Allt är packat och klart, imorgon lägger vi loss och seglar mot de öar i Fiji där man fortfarande lever på traditionellt sätt. Det var bara några få år sedan som seglare fick tillåtelse att besöka dem. Vi har sedan länge kava ombord som ska överlämnas till hövdingen i byarna vid de traditionella mottagningsceremonierna.
Så farväl på ett tag! Vi kommer förmodligen inte att hitta något internet på ganska många veckor.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
september 15th, 2015
![IMG_1881[1]](http://www.arielfyra.se/blogg/wp-content/uploads/IMG_18811.jpg) Många seglare sitter för mycket i sin cockpit och/eller hittar för många billiga öl i världens länder. Den stora magen syns på många däck och de s.k. die a boards blir fler. Drömmen och båten stillnar vid någon brygga. Skägget växer kring vattenlinjen.
Vi kämpar för att få till våra springrundor så gott det går. När vi ligger för ankar kan det vara ett företag att hitta någon stig i den ofta täta grönskan runt ankarviken. Ibland blir det bara snabb vandring uppför ett närliggande berg.
Men nu, när vi ligger i marina, har vi alla möjligheter att få upp flåset. Var tredje dag springer vi en mil längs ett smalt järnvägsspår som går längs kusten. Det är inte bara en springtur utan ett riktigt äventyr.
En gång om dagen kommer tåget, ett riktigt pytte lok som i 20 km i timmen drar nästan hundra små vagnar med sockerrör till melassfabriken norrut i Latouka. Föraren gillar att tuta så vi har god tid att hinna bort från spåret. Det gäller även kor, hästar, lekande barn, bökande hundar och vanligt Fijifolk som fiskar, hugger ner fler sockerrör med machetes på ängen, eller är på väg hem med en skock getter eller bara från jobbet i sta´n. Alla skrattar gott, hälsar bula (hej) och vinkar. Föraren på loket storskrattar så han nästan ramlar av när Eric springer ikapp tåget. Tur han inte kunde se när Eric hoppade upp på sista vagnen och åkte med en bit
Varje gång vi springer händer nya saker och allt detta sker i underbart vacker solnedgång med vajande palmer i motljus och skuggan av oss själva springande, lekfullt projicerad på väggen av växande sockerrör.
Ibland vandrar vi järnvägen söderut till en närliggande by. Då har vi alltid pepparspray med oss. Den är extra kraftfull, köpt för att skydda oss mot isbjörnar i Nordvästpassagen. Agneta från svenska Laya blev anfallen av en hund där. Hunden bet sig fast i hennes ben, hängde kvar och var nästan omöjlig att få loss av en tillskyndande Fijiman. En fasansfull upplevelse som innebar enorm smärta, läkarbesök och en lång konvalescens. Men det värsta är nog att hon för all framtid kommer att vara rädd för hundar. Lösa hundar är en av de största baksidorna i detta vänliga, välkomnande land.
Kommentera » | 1 Kommentar »
september 7th, 2015
 Vi blev hembjudna till svenska Karina och hennes man Tony från Nya Zeeland. Han jobbar med båtar och motorer i marinan. Hon jobbar med växter, kryddor, säljer bröd och mycket mer. Hemma har Karina planterat exotiska buskar och växter som snabbt vuxit upp till en blommande trädgård vars like vi aldrig sett. Fijis klimat hjälper förstås till.
Tillsammans har de skapat ett paradis i paradiset, byggt ett öppet inbjudande hus som blivit en förlängning av trädgården. Man vet inte riktigt om man är inne eller ute. Vi satt ute eller kanske var det inne, runt ett härligt dukat bord. Karina hade längtat efter att få bjuda svenskar till en svensk afton och nu låg vi två svenska båtar i hamnen; s/y Laya och Ariel IV. Det fanns fyra dokumenterat svenska gäster att bjuda. Tony och två nyzeeländska vänner var också med och fick uppleva den svenska aftonskulturen i kvadrat.
Vi käkade köttbullar och gubbröra, Kalles kaviar, blåbärssoppa och äppelkaka, berättade om vårt land och sjöng snaps-, jul- och midsommar- visor i kubik. Det var riktigt roligt, vi kände oss nästan löjligt stolta över vårt land och våra traditioner. Upplevelsen blev oväntat en härlig känsla av högtid. Julafton, påskafton eller midsommarafton spelar inte så stor roll. Häftigt att möta människor vi aldrig träffat förut och med dem kunna sjunga och umgås som om vi känt varandra alltid. Det kändes rätt på Fiji.
Hemma i Sverige har vi fått ett stort parti som arbetar för att renodla svenskhet. Men vad är då svenskhet? Vi är många, många i Sverige som tycker att vårt land och vår kultur mår bra av att berikas med människor och influenser från hela världen. Tänk vad det skulle vara tråkigt i mörka december om vi inte hade fått Sankta Lucia, och kanske skulle vi alla må bra av att vara lite mindre lagom.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
augusti 31st, 2015
 ”Semestern från semestern” är slut. Jens har lämnat oss tårögda på bryggan för en ny längtansperiod. Han lämnade massor av glädje efter sig. Den räcker nog tills vi ses igen.
Nu är det dags att ta tag i diverse underhållsjobb. Men innan vi ens hann börja på de planerade jobben hamnade vi i en oväntad möjlighet. Den gav ett nytt spännande jobb som tog två dagar.
Vi sa hej då till Jens på en kaj i en marina (Vuda Marina). Här ligger vi nu helt lyxigt i hamn två veckor för att enklast kunna proviantera, skura däck, tvätta, städa, få svetsat några rostfria grejor som gått sönder och en del annat. Det var det vi skulle göra. Men fullmånen sken och vattnet i hamnen sjönk mycket, mycket mer än den vanliga tidvattensskillnaden. Hoppsan, det hade tydligen inte marinaansvariga tänkt på när de anvisade oss plats längs kajen. Stackars Ariel stod på grund och värre blev det. Till slut lutade hon så vi blev tvungna att sjöstuva. Hm, det var svårt att sova. Jag ramlade ur min koj. Men då kom Eric på den geniala idén att vi skulle använda oss av den märkliga situationen istället för att sura.
Vid lågvatten nästa dag var nästan en halvmeter botten synlig över vattenytan. Eric kravlade på en stege längs vattenlinjen och lyckades måla två nya lager cirka 3 dm ner på den del av bottenfärgen som var lite bortslipad. Det beror på att vi så många gånger rengjort vattenlinjen från alger med skurborste. Första dagen målade Eric ena sidan och nästa dag andra sidan, då jobbandes från dingen. Hurra så bra nu slipper vi lyfta båten för bottenmålning på ytterligare något år! Tredje dagen fick vi en ny djupare plats.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
augusti 24th, 2015
 Ibland tar vi semester från långseglarlivet. Det händer oftast när vi får efterlängtade gäster hemifrån eller när vi lämnar båten i någon säker hamn och beger oss på upptäcktsfärd iland. Nu handlar det om att Jens är här på Fiji några veckor och att vi vill hinna med så mycket fina upplevelser som möjligt under den tiden.
Båtunderhåll och vardagssysslor får vänta, det långsamma långseglarlivet förvandlas till aktiv upplevelsesemester. Snorkling, dykning, strandliv, lägereld, kall öl, vandring, hisnande utsikt, fiske, långsimning, möten med seglare från hela världen, gitarrspel, stilla stjärnskådning, yoga på däck, springtur mellan palmer, banankakebak, kokosnötpalmklättring … är några ingredienser.
Häromdagen simmade vi med jättemantor, en upp till fem meter stor rocka som ibland kallas djävulsrocka. De jättestora rockorna kommer in, nästan varje dag, i ett smalt sund mellan två öar där det finns gott om deras favoritalger, algerna samlas där när tidvattnet strömmar in. På ett trevligt backpacker hostel (Manataray Resort) i närheten är man duktig på att upptäcka när rockorna kommer. Då ljuder trummor över vattnet.
Vid första trumslaget kastade vi oss i dingen och körde över ankarviken till sundet. Eric passade först dingen som gled i väg med strömmen medan Jens och jag hoppade i intill en djävulsrocka som just simmade förbi. Fyra meter mellan ”vingspetsarna” gissade vi. ”Vingarna” svepte upp och ner som en elegant fågel i långsam flykt. De två hornliknande ”skoporna” i framkanten är stora nog att fånga in massor av alger. En bred stadig svart rygg, vita mönster på undersida och mage och en lång smal ”svans” som sveper. En massa små gula kvicka fiskar for fram och tillbaka runt ”skopan”, andra sög sig fast i den väldiga fiskens buk. Jens dök och simmade under rockan. Jag orkade inte hänga med utan flåsade i snorkeln och blev tvungen att vila. Då dök plötsligt en annan lika stor rocka upp. Lite skrämmande innan man hinner undan. Eric mötte senare en rocka just när den vände och simmade bara några cm under honom. Gissa om han blev skraj.
Kommentera » | 2 Kommentarer »
augusti 17th, 2015
 Det hela började med att Jens fångade en fisk. Jens, vår yngste son, är på semesterbesök några veckor. Han är en fantastisk fiskare. Fisken var vacker med gula detaljer och ganska stor, den passade precis till vår största stekpanna. Tanken på en lyxig fisklunch fick det direkt att börja vattna sig i munnen. Mums, med lite citron till.
Fisken liknade många av de revfiskar som vi tidigare fångat eller harpunerat, men vi var lite osäkra på exakt vilken fisk det var.
En bit bort från vår ankarplats låg en vykortsperfekt liten palmklädd sandö med en exklusiv privat resort. Vi funderade på om prins Carl Philip och hans brud möjligen firade sin smekmånad där. Ut från ön kom en liten lokal båt med en mörkhyad melanesisk ung man ombord. Jens och Eric vinkade på honom för att fråga om fisken. Mannen körde upp bredvid Jens och Eric som satt i vår dinge. Han tog fisken av kroken och granskade den.
”This is a very good fish for eating”, sa han. “Thank you, thank you so much”, fortsatte han och la ner fisken I sin egen båt. ”You are my white brother”, sa han sedan till Jens och ”fistbumpade” honom. Jens och Eric var helt förvånade, sa inte ett ord när han startade sin utombordare och for iväg mot ön.
Skrattet låg nära till hands. Vad gör man i en kultur som finns här, folk är vana vid att hela tiden ge varandra gåvor eller egentligen att byta varor och tjänster. Det hör till historien att den unge mannen senare kom ut till oss igen och frågade om Jens ville följa med och harpunera fisk på revet när det blivit mörkt.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
augusti 11th, 2015
 Watermakern hittades efter sju veckors cirkulation i US postsystem. Det vet ni ju redan. Fantastiskt nog blev den sedan snabbt lagad i San Francisco av Spectra (utan kostnad!) och återsänd till oss, nu på Fiji, på totalt sju dagar. Men det mest fantastiska av allt var, att den gamla maskinen, trots att delar bytts ut till nya, passade och fungerade! Wop, wop! Nu ska det duschas och tvättas och drickas och diskas och lyxas med allt det som vatten handlar om. Tänk på det ni därhemma i husen och njut.
Orkanens öga tittade inte på Fiji. Det förlorade också hela sin skärpa. En himla massa vind men ingen råkade illa ut. Vi fick bra vindskjuts till Denarau vid Nadi där vi nu ligger i marina och väntar på Jens, vår yngste som ska med ut och upptäcka den riktiga Castaway Iland, Treasure Island, Robinson Crusoe Island, Beachcomber Island och alla de andra kända paradisöarna på Fiji.
Att ligga vid brygga är alltid en riktig lyx. Att få spola båten och lätt kunna hoppa iland är inte vardagsvara. Bara inte kackerlackor vandrar ombord på förtöjningstamparna förstås. Efter regn och vind i orkanens utkanter skiner nu solen igen varje dag. Vi är glada. Firar med att plocka lite papaya.
Kommentera » | 7 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
