februari 28th, 2016
Vilken fantastisk besättning vi har fått! Eric och jag behöver varken fånga fisk, fixa katastrofer eller baka bröd
Seglarvänner har tipsat oss om att man kan tillverka fiskedrag av tandkrämstuber. Tomas gjorde ett på riktigt. Vi har fått sex napp på det redan, varav en smarrig guldmakrill och en wahoo som hamnade väl tillagade i våra magar. De andra dyra lyxdragen funkar inte …
Jag skulle hämta en buljongtärningar i lagerskåpet. Ett lock gick av en stor burk och tio tusen popcorn dansade ut i kajutan. Ve och fasa, jag nästan grät. Peter plockade lugnt upp vartenda ett.
Efter tre dygns segling var brödet slut. Paula hoppade i en kajak, paddlade in till en hal stenbrygga, svingade sig upp på den, sprang till den lokala affären och köpte bröd. Senare på dagen bakade Peter bröd till nästa dag.
Seglingen från Marshall Islands, Jaluit Atoll, till Kosrae gick för fort. En stark passadvind gav oss rejäl skjuts i häcken och Ariel dundrade med två rev i storseglet, över Stilla havet i omkring sju knop. Sista dygnet blev vi tvungna att minska segel ytterligare för att inte komma fram på natten. Passagen in mellan reven i Lelu hamn kan vara lurig i mörker. Sjökorten stämmer inte här utan vi seglade, på skärmen, rakt över land. Tre i besättningen hade sjöben direkt. För två av oss tog det längre tid att vänja sig vid gungandet och kung Neptun fick några offergåvor, men alla tog vi solidariskt våra vakter. Otroligt bra gjort av en nästan grön långseglarbesättning.
Väl framme på Kosrae var det belöning; lyx och äventyr, som gällde. Ekokrogmat under mangroveträd, vandring till bergets topp genom tät djungel, utforskande av japanska tunnlar från andra världskriget och lite snorkling och sån´t.
Vi är nu riktigt långt borta. Det här är Mikronesien i norra Stilla Havet. Vi är den enda båten på Kosrae, tredje båten det här året. I södra Stilla Havet längs ”Coconut milk run” seglar numera hundratals båtar. Vi firar med ankardram!
Kommentera » | 8 Kommentarer »
februari 12th, 2016
 Med vita kroppar men glada ansikten, med tröttsam jetlag men go livsenergi, kom vår nya besättning från Sverige. De anlände Majuro, Marshall Islands, med dagens enda flygplan, vackert glidande in som en stor albatross.
Nästa dag kastade sig de vintervana vännerna modigt i det 29 gradiga vattnet och snorklade till ett närliggande flygplansvrak från andra världskriget. Sedan skurade de däck, putsade vantskruvar och vinschar, städade under däck, fyllde alla skåp med proviant, släpade och slet, lydiga mot sin kapten. Kanske rädda för kölhalning J
Varmt välkomna Paula, Tomas och Peter!
Kommentera » | 3 Kommentarer »
februari 8th, 2016
 Australiensiska Lahnee var bara 21 år och elitgymnast. Hon visste att hon var vältränad och duktig på gymmet och var stolt över det, men hon kände sig osäker på om hon var attraktiv som kvinna, i männens ögon.
När lägenhetskompisen skulle flytta annonserade Lahnee efter en ny person att dela sin lägenhet med. Slade ringde på annonsen. Han lät trevlig. Nästa dag stod han i dörren med ett stort varmt leende och en månad senare bodde han i Lanhnees lägenhet. Så gick det som det gick och snart var de ett par.
Slade hade en dröm att segla bland Stilla Havets öar. De ligger ju ganska nära räknat från Australien. Lahnee blev vid den tiden sjösjuk av att bara gå ombord och titta på en båt vid en brygga. Lite senare, på land, blev hon illamående av andra orsaker och vips fanns två små flickor i familjen.
Slade är en målmedveten person och Lahnee är en tjej som aldrig ger upp. De drömde först men jobbade sedan stenhårt för att kunna förverkliga sin dröm och vips fanns segelbåten Eos II, som mycket snart blev deras hem. Trots alla tristbullar som spådde att de inte skulle klara det seglade de iväg. Lahnee var nu 26 år och flickorna ett respektive tre år. Så himla modigt, men visst undrade de själva och särskilt Lahnee hur det skulle gå.
Vi träffade dem i Kiribati, i den minsta båten på ankarplatsen. Två härliga unga människor med sina goa flickor. Bland alla vännerna på elva båtar som vi träffade där, kom Eos II att bli en av favoriterna. Kanske tänkte vi också med viss nostalgi på när vi själva seglade med våra barn.
Sedan hade Lahnee och Slade en jäkla otur, båda barnen blev allvarligt magsjuka och motorn gick sönder. Vi hade då redan lämnat Kiribati. Doktor Eric gjorde vad han kunde varje dag över kortvågsradion och vägledde dem så småningom till rätt behandling och medicin, och till slut seglade Eos II utan motor fyra dygn över riktigt bråkigt hav till Marshall Islands. Så modigt och bra gjort! Nu är de här, flickorna är friska, motorn är lagad och igår hade Lahnee 28-årskalas på stranden med alla seglarvännerna.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
februari 3rd, 2016
 Snart, snart, snart … är det dags att segla vidare västerut genom Mikronesien, ö-nationerna som från början av vår resa, för fem år sedan, var huvudmålet för det här äventyret. Nja, Nordvästpassagen var ju det första huvudmålet förstås.
De största Mikronesien öarna i ”staterna” Kosrae, Pohnpei, Chuck och Yap kan du möjligen hitta på kartan, men alla de små ytter-öarna är mindre än fluglortar. På några av dem lever folk som de gjort i flera tusen år. Kvinnorna går med bar överkropp. Männen hugger kanoter ur trädstammar. Många av dem vet att västvärlden finns men de har valt att leva som sina förfäder och känner sig lyckliga så. Närmare Söderhavsagan, så som den fanns förr, kommer vi inte i modern tid. Vi ser riktigt mycket fram emot att få uppleva detta innan det kanske är försent.
Under vår seglats genom Stilla Havet har vi inte kunna undgå att känna oss nedslagna över att en stor del av Söderhavets öar är mer eller mindre invaderade av coca cola, pommes frites, bilar, tv-apparater, alkohol och allt som kan köpas för pengar. Visserligen vajar palmerna som alltid över vackra laguner och korallöar, men på stränderna syns ofta plastskräp och många människor lever på bidrag från västerländska länder. Förmodligen har dessa länder dåligt samvete över hur det misshandlat öarna i krig eller hur deras utsända missionärer klargjort det syndiga i att visa vissa kroppsdelar. Vi går så oklädda som möjligt ombord i värmen, men måste klä på oss när vi går iland. På många öar ser vi skänkta hus av korrugerad plåt. Hu, vad det måste vara bastuvarmt i dem. De traditionella husen gjorda av pandanus- och palm blad släpper igenom en lagom härlig svalka.
Usch vad vi klagar, vi har ju faktiskt haft en fantastisk tid genom Stilla Havet, med alla härliga generösa välkomnande människor vi mött! Som besökande seglare upplever vi Söderhavet med stor ödmjukhet och försöker hjälpa till med det vi kan, så ofta vi kan. Eric har ryckt in som doktor på flera ställen.
I några veckor har vi nu jobbat hårt, gått igenom riggen, lagat dingen, skrapat botten, putsat bort rostfläckar, städat, tvättat, satt oss in i bestämmelser kring Mikronesien och provianterat för ett halvår. Snart kommer tre vänner från kalla Sverige och sedan är det bara att dra. Hurra!
Kommentera » | 6 Kommentarer »
januari 24th, 2016
 Så var det åter Erics födelsedag. ”Will you still feed me, will you still need me, when I´m sixty-four”. Förra året firade vi den på Hawaii. En del säger att tiden och åren går fort. Vi tycker att tiden räcker härligt länge. Sedan samma datum förra året har vi besökt Samoa, Fiji, Tuvalu, Kiribati och Marshall, gjort och upplevt oräkneliga härliga (och mindre härliga) ting.
Denna födelsedagsmorgon var det sedvanlig morgonuppvaktning med blommor (återanvända sedan 18 år), levande ljus (ja det måste finnas på brickan även om det är svettvarmt), bordsflagga (tillverkad av barnen under förra jorden runt seglingen), löjlig födelsedagshatt från Grönland samt lyxfrukost.
Sedan packade vi lunchpaket och paddlade med våra två kajaker några kilometer längs Majuro atollens korallöar till den yttersta som liksom de andra är täckt med vit korallsand och palmer. I passen mellan de små öarna försöker havet vräka sig in i lagunen. Starka tidvattenströmmar och vindkast lyckades nästan kasta omkull Birgitta och hennes kajak. Efter snorklingstur i kristallklart vatten och strandlunch (då Birgitta glömt såsen till salladen) var det lättare att paddla hem. Tidvattnet hade nu lugnat sig i stilla ebbläge.
Efter saltavsköljande dusch i sittbrunnen slog Eric förväntansfullt på Skype och lyckades (om än nätet var darrigt) få skaplig kontakt med barnen därhemma. Alltid lika roligt med hipp hipp hurra sångerna. Eric är halvdansk så efter den svenska födelsedagsvisan kommer av familjetradition den danska. Även detta år såg vi barnen le när de kom till raden ”hoorrah, hoorrah” (stavas det så?) Efter omkring 25 års sjungande avslöjade de så att den danska varianten av ”hurra” låter som det svenska ordet hora. Och så skrattade de. Hmm, nu fattar vi varför de har lett så i alla år.
Solen gick ner över obruten horisont och vi såg konturerna av nästan trettio jättestora fiskebåtar från USA, Taiwan, China och Japan som ligger ankrade i Majuro lagunen. De hittar fiskstimmen med helikopter och tömmer långsamt havet omkring de fattiga ö-nationerna. Det sägs att ö-nationerna ersätts väl men vad hjälper det om några år när fisken är borta. Och vad hjälper ersättning när pengarna försvinner till makthavare och deras jättehus på Hawaii. Marshallöarna har just valt en ny president. Han lovade precis som sina föregångare att sätta in alla medel för att bekämpa korruptionen.
Eric födelsedagsmiddag var revfisk, fångad av en lokal man från hans kanot.
Kommentera » | 7 Kommentarer »
januari 8th, 2016
 Nej det blev inget av den orkan som vi alla var oroliga för inför nyår. Den minskade i styrka och drog åt sydost. Vi kunde fira på gatorna med Marshall folket och seglarna. Några nödraketer sköts upp, men bara från land.
Ett monster finns runt oss varje dag men med det menar vi inte vind eller hav. Havet kan vara ett monster men bara när det stormar. Vi älskar havet men hatar det ibland. Vi älskar det för dess färger och former, för dess härlighet när vi hoppar i och för att det bär oss och Ariel IV runt hela jorden men vi hatar havet när det försöker vräka omkull Ariel eller bara puttar oss hit och dit så vi mår pyton.
Monstret, det verkliga monstret, är det salt som finns i havet. Fy f-n vad vi kämpar mot det. Alltid finns det massor av salt på däck när vi kommer i hamn, stora saltkristaller och små, små saltkorn som nästan inte syns. Det vi ser är rostfläckar som växer, och rostprickar, till och med på det så kallade ”rostfritt stål”. Då tittar vi bedjande upp mot himlen efter regn eller offrar en tank vatten för att skölja Ariels däck. Tur att vi fick tillbaka vår försvunna watermaker efter två månaders väntan, även om den inte har kapacitet för att spola däck.
Än värre är det under däck där mini små saltavlagringar på händer eller kläder hamnar här och där, binder fukt och genererar mögel. Små gröna fläckar, vita prickar, jordslag som svarta märken på ljusa saker eller stora luddiga mögelmoln på läder eller annat extra känsligt. Dessa monstrets förlängda elakheter hittar vi överallt, i köksskåpen, bland kläder under durkar och bakom vad som helst. Än så länge har monstret i alla fall inte lyckats döda något av våra elektroniska instrument.
Här i Majuro, Marshall Islands har monstret blivit än värre. Ariel ligger ankrad innanför ett fantastiskt vackert smalt korallrev. Det blåser en del. Dyning och sjö dundrar mot revet. Havsspray far genom luften, saltar ner Ariel och tränger osynligt in genom öppna luckor. Idag såg vi plötsligt hur böckerna i en hel bokhylla nedanför förluckan var mögelprickiga. Eric tillverkade ett spegeltest, dvs. en vanlig spegel som placerades nedanför luckan och hör och häpna, några timmar senare var den var täckt av ett tunt saltlager. Tvätt som hängde ute smakade salt, det var bara att skölja om alltihop och hänga så gott det gick under sprayhooden.
Efter detta år, ett så kallat El Ninjo år, som förorsakat en hel del bråkigt väder i Stilla Havet, ska det statistiskt sett komma torrperioder. Vi kommer inte att kunna regnskölja stackars Ariel efter seglingar och det blir svårare att samla sötvatten till avsaltning av grejor och tvätt. Men vi ger oss inte, monstret ska bekämpas till sista vattendroppen!
Tur att vi har en salt kille och en salt tjej ombord …
Kommentera » | 6 Kommentarer »
december 30th, 2015
 Gott nytt år, och god jul i efterskott! Vi har hittat internet, i Majuro, huvudort på Marshallöarna, och kan nu kommunicera med världen igen.
Vi kom till en slags halvcivilisation här, med röriga affärer men som har det mesta influget från US. Det finns tomater (wow), grönsallad (fantastiskt), fetaost (halleluja)! Det finns köttfärs så vi kunde steka köttbullar till julafton. Senapssill gjorde vi av en guldmakrill som fångades på vägen hit och snapsen, som var härligt kryddad, fanns i kölsvinet och var tequila från Mexiko. På julafton dansade vi kring vår lilla plastjulgran och sjöng de gamla vanliga julvisorna, men det kändes lite ensamt ombord. Inga barn eller släktingar och inte ens en skandinavisk båt i viken, att fira tillsammans med som förra året på Hawaii. Men juldagen blev desto mer social på en liten korallö utanför staden, med en snorkeltur runt ett flygplan och en helikopter från andra världskriget och senare ett festligt knytkalas på stranden med fyra andra besättningar.
Julbilden togs för två veckor sedan i Abiang lagun, Kiribati, när solen faktiskt sken där mellan regnvädren. Väder och vind runt ekvatorn är minst sagt opålitligt. Men vi hade alltid fulla vattentankar och fullt med elektricitet. Vattensamlare, solceller och vindsnurror är ovärderliga ting på en långseglarbåt.
Här på Marshall ligger vi nu på sju grader nord, återigen uppe i passadvindbältet. Det är svalare, lättare att sova och lugnare mer stabilt sommarväder. Vi njuter, badar och dyker men har inte så mycket sötvatten till duschar och lakanen borde varit tvättade när vi fortfarande var i regnskurzonen.
Till nyår är det annonserat stor fest på gatorna och konsert i parken i Majuro. Låter härligt! Samtidigt annonserar vädersajterna ett annalkande oväder, som möjligen kan utvecklas till orkan. Fy dubbelf-n! Istället för att handla champagne och festmat far vi nu runt i dingen och kontrollerar den förtöjningsboj vi har fått hyra och linor på närliggande båtar. Eric och en kompis ska också dyka ner med tuber för att ordentligt kunna inspektera kedjor och bojstenar.
Så gissningsvis firar vi även nyårsafton ensamma på Ariel IV med vårt hem slängande och krängande i storm. Hoppas vi inte behöver skicka upp en nödraket.
Kommentera » | 23 Kommentarer »
december 16th, 2015
 Så lämnade vi skräphögarna i Kiribatis huvudort Tarawa. När man förr drack en ung kokosnöt eller åt en brödfrukt så gick det fint att slänga nöten och skalet på marken, det återgick till naturen. Har man vanan inne sedan hundratals år kanske det går av bara farten att slänga nutidens läskburk eller plasthölje. Men mest beror nedskräpningen på att det inte finns något fungerande system som tar hand om det. Nya Zeeland har skänkt fyra sopbilar. Två har redan dött efter färder på de gropiga vägarna. De andra två har inte en chans.
Vi seglade 30 sjömil norrut till atollen Abiang och befinner oss igen i back to basic. Naturlig, gammaldags mathållning; fisk, tarorötter och brödfrukt. Inget skräp i sikte, fina hus byggda av kokospalmer. Kanoter med utriggare seglar över lagunen och de flesta går klädda i vackra saronger.
Ett av de mest spännande ögonblicken för långseglare är när man första gången går iland på ett nytt ställe, vad ska finnas här, vem ska vi möta? Vi drog upp dingen på en vit sandstrand och tittade oss omkring. Ut från en palmdunge kom en äldre kvinna och vinkade. Hon bjöd oss in i skuggan, in i sitt hus, la pandanusmattor på golvet att sitta på och öppnade varsin kokosnöt åt oss att dricka. På enkel engelska lyckades vi svara på alla frågor om varifrån vi kommer, hur lång tid resan har tagit, hur många barn vi har och var de är. Vi blåste upp en röd ballong och gav till barnen. Sällan har vi sett några bli så lyckliga.
På vidare promenad längs en stig såg vi palmbladshus i klungor. De är byggda för den klan som äger marken. För varje ny familj byggs ett nytt sovhus eller nyinreds ett gammalt ifall det blivit tomt. Gemensamt har man ett eller flera kökshus och ett hus för enkel toalett och dusch. Man hjälps åt med matlagning, barnpassning och husbyggen.
En bit bort ligger sjukstugan, ett litet hus i betong som stolt skyltar med att det är finansierat av EU. På väggen hänger hälsoinformation med enkla bilder om att man ska tvätta händerna, ta hand om skräp och toaletter. Utanför finns fem små traditionella hus. Sjuksköterskan som har hand om det hela berättade att de är till för allvarligt sjuka patienter och deras familjer. Men det brukar bara komma en i månaden ungefär, sa hon. Födslar sker inne i sjukstugan.
Utanför kyrkan satt åtta kvinnor på marken med benen i kors och arbetade på nya delar till tak på palmbladshus. Palmbladen vävs ihop med en särskild teknik för att kunna stänga ute regn och blåst.
Under vår vandring till öns sydpets blev vi inbjudna till ytterligare två hem, till en ung familj och till den lokala polisen, efter att han kontrollerat att vi hade tillstånd från Tarawa att besöka Abiang. Alla ville bjuda på kokosnötter och var nyfikna på vem som kommit in med segelbåt i deras lagun. Och vi är lika nyfikna på dem.
Kommentera » | 4 Kommentarer »
december 5th, 2015
 Den 27 november korsade vi ekvatorn och kom tillbaka, ”hem”, dvs. till norra halvklotet. Kung Neptun dök inte upp ur havet den här gången. Kanske för att vi redan är döpta i hans namn, när vi passerade ekvatorn förra gången, men annars troligt att han helt enkelt låg på botten och sov. Det var mitt i natten. Sjökortet visade på ett djup kring 3000 m.
Nu var Karlavagnen var på plats igen på himlavalvet och Södra korset syntes inte längre. Vattnet i vasken snurrade åter ner på rätt håll. Efter ytterligare omkring 100 sjömil och nu på nära 2 grader Nord kom vi så till Tarawa, huvudort i Kiribati, ett av världens fattigaste länder med omkring 100 000 invånare boende på 32 olika atoller utspridda över en enorm yta i Stilla Havet. Kiribati är den enda nation i världen som ligger på båda sidor av såväl ekvatorn som datumlinjen.
Här borde vi ha hittat ytterligare ett Söderhavsparadis med korallrev, vita stränder och kokosnötter. Det gjorde vi också, men ve och fasa vilken misär mitt i det natursköna. Längs en dammig och lerig huvudgata låg några affärer och verksamheter, sedan hundratals små boplatser hopträngda kring små stigar i leran, som plattformar på styltor med ett palmblads- eller korrugerat plåttak. Tvätt hängde på tork överallt, grisar och smutsiga men glada barn vadade runt i skräphögar vars make vi aldrig förr sett i världen. Läskburkar, olika plastflaskor, burkar och plastpåsar, gamla klädpaltor, övergivna skor, kartonger, you name it. Råttor här och där, kackerlackor, rostiga bilvrak, halvsöndriga hängmattor mellan träden och en massa människor som lagade mat på marken, spelade kort eller sjöng till halvsöndrig gitarr, bajsade på stranden intill eller letade användbara grejor i skräphögarna. Hela staden var som en stor avfallstipp. Här har västerlandets konsumtionskultur trängt in, innan människorna har förstått baksidorna.
Men folk här är precis lika glada, hjälpsamma, generösa och välkomnande som på alla dra öar vi besökt. De äger sin tid och har gott om den.
Kommentera » | 3 Kommentarer »
november 16th, 2015
 Första etappen från Fiji till Marshall Islands är avverkad och vi har kommit till världens minsta land, Tuvalu. Här bor omkring elva tusen människor på några små låga atoller. På vägen hit har vi seglat en bra bit norrut och närmar oss ekvatorn igen. Varje dag under fyra dygns segling har det blivit varmare och varmare och varmare …
Ankaret hann knappt nå botten innan vi dök i lagunen för att få svalka. Men ve och fasa, havet svalkade inte. Och ve och dubbelfasa vattentemperaturmätaren visade 37 grader, hur skulle havsvattnet då kunna kännas svalkande.
Vid kontroll med mer exakt mätare visade sig sanningen ligga på 33 grader. Alltså 33 grader i vattnet och, som vi redan visste, även 33 i luften! Svetten rinner i strida strömmar och vi dricker litervis för att kompensera i vätskebalansen. Solen strålar och strålar, heta vindar omfamnar oss.
Ett värmeåskväder blev vår räddning. Det tornade upp sig med mörka moln och drog argt in över Ariel IV. Fantastiskt, svalkande regn öste ner över oss. Vid temperaturmätning visade sig det vattnet hålla bara 27 grader. Ett varmt tack till väderguden!
Sedan blev det kväll, och baaara 30 grader ombord. Med fläktar vid kojen på högsta fart gick det nästan att somna, men värmen från motorrummet och från varmvattenberedaren under ena kojen höjde temperaturen i hytten. Vi försökte det gamla tricket, från förra jordenruntseglingen, med en stor våt handduk över kroppen. Men svetten fortsatte att rinna friskt ner i kudden, så blääh, vi flyttade ut i salongen under öppna luckor. Det fläktade skönt och vi somnade nästan när det började regna och luckorna måste stängas. Till slut vann dock John Blund. Vi vaknade nästa morgon med ömma höfter. Salongsdynorna är hårda att ligga på, gjorda endast för sittning.
Nu stannar vi på de här breddgraderna några veckor, ca 8 grader syd, innan vi går vidare norrut. Det blir ännu varmare och varmare och sedan på andra sidan ekvatorn lite svalare och svalare igen. Det är verkligen en hot spot, men internet hittar vi nog igen först om någon månad…
Kommentera » | 6 Kommentarer »
| | | | | | | | | | | | | | | | | | |
