Så var det dags för avskedspartyt med kompisbåten amerikanska Danza. Deras tid hade gått ut, det var dags för dem att vända söderut igen. De två föräldrarna lever liksom vi med drömmen om att segla igenom Nordvästpassagen men de har inte ekonomi och möjlighet at göra det i år.

Lite molokna inför det stundande avskedet men fulla av glädje inför festen började vi med Niklas vidunderligt goda fisksoppa serverad i Danzas kajuta. David och Judith med sina fyra barn och vi sex från Ariel IV trängde ihop oss runt salongsbordet. Några satt på spannar med kuddar på. Vi överlämnade vår bok om världsomseglingen tillsammans med våra barn, som gåva och minne. Danza är liksom vi en ”barnbåt” som seglat jorden runt. Av dem fick vi varsin fresbee med tryckt bild av Danza och en handskriven personlig hälsning. Avsked är trista men de innebär att man kan längta efter att ses igen. Våra barn och familjer kunde inte följa med på den här seglingen. Det innebär att vi saknar dem och längtar efter dem och det kommer att bli fantastiskt att se dem igen. Den upplevelsen hade vi aldrig fått om vi bara stannat hemma som vanligt. Vi längtar redan efter att träffa Danza igen någonstans på de sju haven.