Efter ett och ett halvt dygns slalomsegling mellan isberg nådde vi nästa delmål i ankarviken Nuussuaq. Absolut stilla vatten, ankaret gick, absolut tystnad! Ögonbrytande skönhet i den karga natur som omslöt oss och viken. Så plötsligt såg vi en segelbåt som närmade sig. Nej, det måste vara ett isberg. Hör och häpna det var en båt, brittiska ”Dodos delight” gled in och vi hörde ett utrop; vem har tagit min ankarvik! Utropet kom från kapten Bob som seglat i dessa vatten under många år och är van vid att vara ensam båt i viken. Båtens namn stammar från en dotterdotters sagobok. Två båtar i samma vik på Grönland leder ofelbart till ”get together”. Förutom Bob fanns ombord tre unga belgare och en dito amerikan. De medhade två chokladkakor och en flaska Devils brew. I flaskan låg en liten kobra hoprullad med huvudet stolt upprest och en stor skorpion i munnen. Brygden runt dem var kissochbajsfärgad och smakar enligt Bob förfärligt. Vi fick alla ett litet glas och ett ultimatum. Drick annars blir det ingen överraskning. Vad göra, vi drack, urrrkkk värsta man någonsin smakat. Som belöning plockade gästerna fram en mandolin, en koncertina, munspel och flöjt. En fantastisk musikkväll med irländsk musik och musikaliska historier. Sången om kapten Bob berättade att han seglat runt jorden och till Antarktis, att han tappat masten i södra oceanen och att hans första båt gått under på Grönland. Vid god sikt finns den fortfarande att se bland krabbor och fiskar på bottnen vid ett rev utanför Upernavik. Dodos delight besättning är förutom musiker också professionella klättrare och har nyligen bestigit och tillbringat 11 dagar på en bergvägg vid Devils thumb utanför Upernavik. Gästerna rodde hem vid 12 tiden. Solnedgången var strålande.